Uppväxt och studieår

Baer växte upp i Filehne, en småstad i provinsen Posen, en del av Polen som på 1700-talet tillfallit Preussen. Orten präglades av en stark judisk lärdomstradition, men var genom närheten till Berlin också delaktig i den tyska bildningsrörelsens kultursträvanden. Baer fick som barn en grundläggande judisk utbildning och inledde i synagogan i Filehne sin traditionella skolning till chazan, judisk kantor. Som tonåring var han några år m’shorer, kringvandrande kantorslärling.

Det var troligen hos kantor Isaac Heymann i Gnesen/Gniezno han tillägnade sig sina musikteoretiska insikter. Heymann blev senare kantor i Grote synagoge i Amsterdam, en eftersträvad position i den dåtida judiska kantorsvärlden. Baer utbildade sig också till shochet, koscherslaktare, en syssla som i de traditionella judiska församlingarna ofta var förenad med kantorsuppdraget. Efter kortare anställningar i Pakosch/Pakosc och Schwetz/Swecie rekryterades han till den nya synagogan i Göteborg, som hade invigts 1855. Kontakten förmedlades troligen av den nytillträdde rabbinen Moritz Wolff, som liksom Baer kom från Posen.

Arbetet i Göteborgs synagoga

Synagogan i Göteborg var en radikal reformsynagoga, där genomgripande liturgiska förändringar förbereddes. Förebild var församlingarna i Berlin och Breslau, den liberala rörelsens viktigaste centra. De musikaliska idealen sammanföll med den tyska bildningsrörelsens, och man strävade efter att ge liturgin en modern konstmusikalisk gestaltning. Synagogan hade utrustats med en kraftfull Marcussen-orgel, vilket markerade ett brott med den vokala kantorstraditionen. Som organist hade församlingen värvat den böhmiske tonsättaren Joseph Czapek (1825–1915), en centralgestalt i Göteborgs borgerliga musikliv. Tillsammans med Czapek blev det Baers uppgift att skapa en ny musikalisk form för gudstjänsten, i anslutning till församlingens reformerade siddur (bönbok) från 1858.

Det var denna tidvis konfliktfyllda omdaningsprocess som gav incitamentet till Baers arbete med Baal t’fillah oder der practische Vorbeter. Baer insåg att den muntliga traditionen höll på att gå förlorad till följd av församlingslivets förändringar. Man hade börjat fästa större vikt vid kantorernas akademiska musikkunskaper än vid deras traditionella judiska kompetens. Baer engagerade sig i reformrörelsen och deltog också som medlem av Harmoniska sällskapets kör i Göteborgs borgerliga musikliv, men ville med sitt arbete fästa uppmärksamheten på den extemporeringskultur som förvaltades av de traditionella kantorerna. En konstmusikalisk liturgi var ett självklart uttryck för tidens ideal, men det borde också vara möjligt att föra över något av den gamla improvisatoriska uttryckskraften till den nya musiken. Om de blivande kantorerna inte längre hade möjlighet att som m’shorerim gehörsmässigt tillägna sig sin nusach, sin kantoriala stil, så borde de i en handbok kunna inhämta grunderna i traditionen och efter eget val tillämpa dessa kunskaper i synagogan.

Baer sammanställde melodier till ca 1 500 liturgiska textavsnitt. Samlingen är organiserad utifrån praktiska aspekter och följer de traditionella bönböckernas uppdelning mellan dagens tre bönetider och mellan vardag, sabbat och helgdagar. Den pluralistiska redovisningen av olika melodier och varianter för många av bönetexterna gjorde boken användbar i såväl reformerade som mera traditionella synagogor. Mångfalden i redovisningen speglar också Baers närmast musiketnologiska intresse för den levande traditionens skiftande former, vilket också kommer till uttryck i det akademiskt hållna förordet, som präglas av Wissenschaft des Judentums, den judiska reformrörelsens kulturvetenskapliga riktning. Hans breda judaistiska kompetens demonstreras också i de detaljerade rituella föreskrifterna och i den sakkunniga behandlingen av de hebreiska texterna.

Baers liturgibok (tryckt på Breitkopf & Härtels officin i Leipzig) kom ut i i tre upplagor före år 1900 (1877, 1883 och 1894) och under 1900-talet publicerades flera faksimilupplagor i USA, där Baal t’fillah användes som kursbok vid kantorsutbildningar. Arbetet fick ett välvilligt mottagande inom den reformjudiska kantorsvärlden och blev också en viktig källa för forskningen kring den judiska liturgiska musikens historia.

Musiken i Baal t’fillah

Baer var inte en tonsättare i konventionell mening utan i grunden en traditionell judisk kantor som behärskade konsten att extemporera på grundval av hävdvunna modala formler och melodityper. Han skapade ett stort antal liturgiska kompositioner, och ”frysta” notationer av många av dessa ingår i Baal t’fillah oder der practische Vorbeter. En tydlig gräns mellan hans eget skapande och traditionen anges dock inte, vilket han motiverar med att han själv uppfattar sig som traditionsbärare. Hans nusach (personliga repertoar och föredragsstil) finns nedlagd i samlingen, men samsas där med annat material, eftersom avsikten är att belysa kantorstraditionens mångfald. Baers verk sammanfattas alltså av de två upplagorna av Baal t’fillah och de handskrivna liturgiböckerna som avspeglar hans arbete i Göteborgs synagoga.

Anders Hammarlund © 2014