Att Tor Aulin var Sveriges främste violinist årtiondena runt sekelskiftet satte sina spår inte bara i konsertverksamheten, utan också i den musik han komponerade. Serenaden för stråkkvartett från 1895 är ett exempel på detta: primariestämman befinner sig oftast i förgrunden och även om det är långt ifrån samma virtuositet som i violinkonserterna finns det emellanåt ett solistiskt drag i stämman.
Stråkkvartetten som konstellation kände han mycket väl från Aulinska kvartetten, som bildats 1887. Kvartettens programsättning var ambitiös, inte minst genom att enskilda konserter men även hela årets spelplan kunde porträttera en specifik tonsättare som Beethoven eller Berwald. Av denna tradition märks dock inte mycket i Aulins enda bidrag till repertoaren för stråkkvartett (i Bo Wallners artikel om Aulin i Sohlmans musiklexikon, uppl. 2, talas om en stråkkvartett som saknar primariestämman, men det kan förmodas att en förväxling skett med serenaden, som Wallner inte nämner). Det understryks redan i valet av beteckning på verket, Serenade. Ändå har Aulin valt en fyrsatsig form, med en snabb inledande sats, en långsam variationssats, ett scherzo och så en snabb final.

Första satsen, i F-dur, kallas Förspel och här står förstaviolinen i centrum: närheten till Aulins två första violinkonserter är påfallande genom de långa melodiska linjer som följs av passagearbeten. Variationssatsen går i d-moll och låter det melankoliska temat vandra mellan instrumenten, med temapresentationen i förstaviolinen, den rörliga första variationen med temat förlagt i andrastämman, den andra variationen med en tätnande stämväv där cellon nu bär upp temat, den tredje variationen med altviolinens tema ställt mot övriga stämmors lätta sextondelar och så till sist en dur-variation i adagio-tempo.

Scherzot i a-moll är besläktat med Mendelssohns blixtsnabba rörlighet och avbryts av en trio, Più tranquillo. Starka växlingar i både tempo och dynamik gör att den spänningsfyllda dramatik som ofta finns i Aulins mer ambitiösa kompositioner kommer fram. Avslutande Allegro brillant har ett huvudtema som minner om förstasatsens gestalt, men nu med en schvungfull ansats. Åter finns en kontrasterande idé, Maestoso, men liksom tidigare omvandlas motsättningen mot sångbarhet. I denna sats är virtuositeten jämnare fördelad, inte minst genom de vindlande snabba sextonspassagerna i samtliga stämmor.

Verket är tillägnat Skoglar Bergström ("min gamle vän och quartettbroder" som Aulin skriver i dedikationen), verksam vid Kungliga Biblioteket och medlem av Mazerska kvartettsällskapet. Även om förstastämman har sina svårigheter ligger den väl till för instrumentet och kvartetten kan mycket väl ha avpassats för sällskapets skickligaste amatörer, inte endast de professionella medlemmarna.

© Erik Wallrup, Levande Musikarv