Konsertstycket op 7 är liktydigt med det som i vissa källor benämns som Aulins Violinkonsert nr 1.

Konsertstycket för violin op. 7 i g-moll har skapat en viss oreda i numreringen av Tor
Aulins konsertanta verk för violin och orkester. Den i Sverige ofta framförda violinkonserten i c-moll har ända sedan sitt första framförande betecknats som den tredje, men enligt Lennart Hedwalls undersökningar saknas spår av material till den första violinkonserten, vilken sägs gå i g-moll. Däremot finns alltså notmaterial till ett konsertstycke i samma tonart, och med relativt stor säkerhet handlar det precis som Hedwall förmodar om det verk som i andra sammanhang benämns som Violinkonsert nr 1. Tor Aulin spelade själv solostämman under en symfonikonsert på Kungl. Operan den 12 oktober 1889, vilket bör vara verkets uruppförande.

Oredan kan komma sig av att det rör sig om ett mer ambitiöst verk än det beteckningen "konsertstycke" låter antyda, och att Aulin därför själv funnit anledning att räkna den som en konsert när konserterna i a-moll och c-moll tillkommit. Det är en drygt 15 minuter lång komposition som länge följer sonatformen, men som beroende på en längre episod med karaktärsbeteckningen Andantino (t. 177–213) direkt efter genomföringen tycks ha fått en smärre långsam sats insprängd inom sig. När en accelererande överledning följer går den dock inte vidare till något finalparti, utan via en virtuos kadens kommer en återtagning där huvudtemat bekräftas i g-moll följt av sidotemat i G-dur (vars tidigare tonart var B-dur). Med andra ord fullbordas sonatformen.

Aulin hade präglats av den fransk-belgiska violinskolan under studier i Berlin 1884–
86 för den berömde Émile Sauret, som fått sig verket tillägnat. Paralleller till de solistiska verk som representanter för skolan komponerade finns i konsertstyckets virtuosa passager med dubbelgrepp och snabba strängövergångar som dominanta inslag, där allt likafullt ligger väl till både för vänsterhanden och i stråkarmen. Sångbarheten i tematiken är också den en del av den fransk-belgiska tradition som inletts med Charles Auguste de Bériot och som fått en av de främsta exponenterna i Henri Vieuxtemps, Saurets lärare. Dock har melodiken en färgning som går att associera åt svenskt håll, nämligen till Emil Sjögren vars Violinsonat nr 2 i e-moll (1889) tillägnades Aulin.

Intressant nog fick verket en helt annan karakteristik när Aulin 1905 porträtterades
i Svensk Musiktidning (vol. 25, nr 16). Här står nämligen att stycket bygger på slaviska melodier och att komponerandet ägde rum strax efter ett besök i Sankt Petersburg 1889, där Aulin deltagit i några kammarmusikkonserter. Det bör inte föranleda ytterligare spekulationer om att det trots allt ligger ytterligare ett konsertant verk av Aulin i väntan på att återupptäckas, utan säger snarast något om den musikaliska karakteriseringens problematik.

© Erik Wallrup, Levande Musikarv