Studieår och karriären i Stockholm

Fritz Arlberg föddes som son till komministern Georg Arlberg och Margareta Lovisa Sahlmark i Leksand och blev 1848 student i Uppsala, där han tog kameralexamen 1852. Därefter arbetade han i två år som ämbetsman vid statliga verk, samtidigt som han studerade sång för Julius Günther och den tyske tenoren Wieser. 1854 blev han anställd som sångare vid Mindre teatern, som drevs av Edvard Stjernström, och debuterade på hösten i rollen som Farinelli i pjäsen med samma namn. Men det var i rollen som Asmodeus i Den ondes besegrare som han fick sitt egentliga genombrott våren 1855. I recensioner från detta år talas om hans stiliga apparition och vackra röst.

År 1858 blev han anställd som sångsolist vid Kungliga Teatern i Stockholm, där debutrollen blev Figaro i Figaros bröllop. Redan 1859 startade hans verksamhet som översättare, främst av franska libretton, samtidigt som han fortsatte sin sångkarriär med roller i barytonfacket. 1861 fick han ett förordnande på ett år som regissör. Fritz Arlbergs intresse för Richard Wagner, som han personligen också mött, delade han med några av sina kollegor och tillsammans drev de på för att Kungliga Teatern skulle spela dennes verk. Arlberg översatte själv Den flygande holländaren och Rienzi, den senare en produktion som han själv regisserade. Operaregi i vår mening fanns inte, men Arlberg utvecklade regikonsten med ett nytt analytiskt sätt att arbeta, scen för scen, under diskussioner med sångarna, i syfte att uppnå psykologisk trovärdighet.

Arlberg var även aktiv som sångpedagog och undervisade både kollegor och elever utanför teatern.

Från Stockholm till Kristiania och Köpenhamn

Av Fritz Arlbergs talrika roller vid Kungliga Teatern kan nämnas Valentin i Gounods Faust, Marullo i Verdis Rigoletto, Malatesta i Donizettis Don Pasquale och Telramund i Wagners Lohengrin, sammanlagt mellan trettio och fyrtio premiärroller. Därtill kom många roller i den typ av repertoar som då tillhörde standardrepertoaren men inte längre spelas, i första hand franska sångspel och opéra comique. Som konsertsångare uppträdde han både i de nordiska huvudstäderna och på mindre orter. Många somrar tillbringade han i Dresden för fortbildning.

1874 lämnade han Kungliga Teatern efter en schism med kapellmästaren och svågern Ludvig Norman. Därefter arbetade han som sångare vid Ludvig Josephsons nystartade opera i Kristiania fram till 1877, samtidigt som han fortsatte undervisa i sång, både i Kristiania och Köpenhamn. 1877 återkom han till Stockholm, där han främst framträdde vid Mindre teatern.

Sångpedagogen Arlberg

Som sångpedagog blev han med tiden kontroversiell, eftersom han offentligt och vältaligt kritiserade den rådande franskorienterade utbildningen, och när hans bok Försök till en naturlig och förnuftig grundläggning af tonbildningsläran kom ut 1891 väckte den stort uppseende. Samtidigt hade flera av hans elever stora internationella framgångar. I sin bok kritiserade han främst de inslag i den franska sångutbildningen som han ansåg konstlade och förordade i stället en sångutbildning på svenskspråkig grund med fri andning och naturlig diktion.

Arvet från hans sångskola har levt vidare fram till våra dagar genom bland andra Oscar Lejdström, Gillis Bratt och deras efterföljare. Sonen Hjalmar fortsatte faderns pedagogiska gärning som sångare och sångpedagog i Leipzig och andra städer.

De musikaliska verken

Som tonsättare har Arlberg nästan uteslutande ägnat sig åt romanser för solosång och piano, komponerade från 1865 och framåt. I val av text har framför allt Heinrich Heines dikter tilltalat honom. Musikaliskt har hans sånger influerats av Schumann, men hans beundran för Wagner tar sig tydligt uttryck i de intressanta tidiga sångerna Två visor om döden från 1869. Wagners inflytande är här påfallande, inte bara med den utvidgade harmoniken och bruket av kromatiska element. I takt fem i den första sången lägger Arlberg in ett Tristanackord, detta vid en tidpunkt då mycket få i Sverige hade hört Tristan och Isolde, som haft urpremiär bara fyra år tidigare. Den svenska premiären skulle dröja ytterligare drygt fyrtio år. Vokalt sett kräver dessa sånger ett bärkraftigt mellanläge för att inte dränkas av ackompanjemanget som delvis ligger ovanför sångstämman.

Av hans övriga romanser är ”Svärmeri” (”Träumen”) den mest kända, framförda och inspelade. Samtliga sånger med tysk text finns i svensk version, men det framgår inte om översättaren är Arlberg själv eller någon annan. Att Arlberg var sångare märks på hans känsla för vokal melodik, samtidigt som han behärskade konsten att skriva pianoackompanjemang.

De vokaliser han komponerade använde han gärna själv i sin undervisning. Genom eleven och kollegan Carl Fredrik Lundqvist vet vi att de användes i det pedagogiska arbetet för att öva det vokala uttrycket för olika sinnesstämningar.

Iwa Sörenson © 2014