Oljemålning av Carl Peter Mazer. (Nationalmuseum)

Levnad: litteraturen och gärningen

Barndom och ungdom

Carl Jonas Love Almqvist var son till krigskommissarien Carl Gustaf Almqvist och Brita Lovisa Gjörwell, och av deras högst olika personligheter ansåg han sig ha ärvt en kamrerarsjäl och en poetisk själ. Hans viktigaste mentor under barn- och ungdomsåren var dock morfadern, den lärde gustavianen och skriftställaren Carl Christoffer Gjörwell. Almqvist tillbringade sina barndomsår på de syduppländska gårdarna Sätra och Antuna och undervisades i huvudsak av privata lärare. Han studerade från 1808 i Uppsala, där han tog magistergraden 1815, och blev därefter kanslist i olika verk i Stockholm. 1814−20 var han också informator i familjen Hisinger som tillbringade somrarna på sitt gods Fagervik i Finland.

Samtidigt blev han medlem i ett par ungdomligt idealistiska sällskap, Manhemsförbundet och Manna-Samfund, som hyllade de aktuella götiska idéerna och den tidiga tyska romantiken, och i Pro fide et caritate, som omhuldade de Swedenborgska lärorna. Almqvist blev snart den ledande gestalten i dessa kretsar, och med sin visionära religiositet framstod han som närmast en profet. För att realisera några av deras ideal sökte han genomföra ett liv som upplyst bonde i Värmland 1823−24, där han också ingick äktenskap med en tidigare barnflicka hos hans styvsyskon.

Emellertid måste han snart återvända till Stockholm, där han kom att verka som lärare vid Krigsakademien på Karlberg, och när den experimentella statliga Nya Elementarskolan startade 1828, blev han lärare där och dess rektor 1830−41. Han undervisade i svenska, tyska, engelska och franska och skrev ett dussintal läroböcker i olika ämnen från språk till matematik. Särskilt uppmärksammad blev hans Svensk Rättstafningslära, som fram till 1881 utkom i 20 upplagor.

Litteratur som allkonstverk: Törnrosens Bok

Almqvist är en av de få svenska författare före Strindberg som ännu är ständigt aktuell och diskuterad. Hans produktion är bred och mångsidig och omfattar romaner, poesi, dramatik, filosofi, essäer och journalistik. Hans Swedenborgpåverkade svärmiska berättelse om livet efter döden Murnis (1818) kom aldrig ut i sin ursprungliga version, och hans första mästerverk Amorina från ca 1820 blev heller inte publicerat förrän i en reviderad version 1839; denna kombination av roman och drama kallade han ”en poetisk fuga”.

Redan under Värmlandsåren planerade han ett universalverk med namnet Jordens blomma, och från 1833 samlade han alla sina litterära alster under det gemensamma namnet Törnrosens Bok, som utkom i två serier, efter sina format kallade duodes- respektive imperialoktavupplagan. Han såg sina verk som ett slags ”allkonstverk” och framlade dem som berättade i en vittert intresserad högreståndskrets på ett ”jaktslott” mitt i Sverige, där den mångordige familjefadern herr Hugo presiderar och där den främste berättaren är en vittberest och ”demonisk” Richard Furumo, som också kan presentera versepos, skådespel, sånger och pianostycken.

Vid sidan av de romaner som bildar själva jaktslottskrönikan, Jaktslottet, Hinden och Baron Julius K*, står ett par historiska berättelser i Walter Scotts anda, Hermitaget och Cypressen, och som den kanske mest minnesvärda, en skildring från gustaviansk tid med androgynen Tintomara i centrum, Drottningens Juvelsmycke (1834). Även den lättsamma brevromanen Araminta May och några romantiskt färgrika skådespel som Ramido Marinesco och Signora Luna presenteras.

Radikalisering och flykten till USA

1839 publicerades en berättelse om en samlevnadsrelation utan giftermål, Det går an, som väckte en rejäl skandal, och eftersom Almqvist 1837 hade avlagt prästexamen, blev han nu anklagad inför Uppsala domkapitel och även tvingad att lämna sin rektorstjänst. Samtidigt medförde hans ständiga pedagogiska nit att han engagerade sig i ett aktuellt projekt med ”folkskrifter” som bland annat resulterade i folklivsberättelserna Grimstahamns Nybygge 1839 och Ladugårds-Arrendet 1840.

Då han förgäves sökt en professur i Lund 1838, tvangs han från 1841 att leva som fri författare och journalist men fick 1846 fast anställning vid Aftonbladet, som vid denna tid ansågs som en ytterst radikal tidning. Hans romaner från 1840-talet har kritiserats som alltför följetongsmässiga, men särskilt Gabrièle Mimanso som tillkom efter en Parisresa och Tre Fruar i Småland, en förening av moralitet och äventyrsroman, är viktiga verk.

1851 blev Almqvist anklagad för giftmordförsök, och han flydde då ur landet och tillbringade de flesta av sina återstående år i USA, där han också ingick ett nytt gifte. Som anklagad brottsling kunde han inte återvända till Sverige men reste ändå 1865 tillbaka till Europa. Han kom inte längre än till Bremen, där han insjuknade och avled.

Musiken och Almqvist

Den spelande informatorn och framgången i salongerna

I åtskilliga sammanhang förklarade Almqvist att han innerst var ”en musikalisk natur”, och musiken följde honom livet igenom och spelar ofta en stor roll i hans berättelser. En viss musikundervisning bör han också ha fått, då han som informator gav sin discipel pianolektioner, och han skall även ha spelat fiol. Efter återkomsten från Värmland lade han upp två stora notböcker med titeln Fria Musikaliska Fantasier, där han förde in sina kompositioner för sång respektive piano.

Nya Elementarskolans musiklärare Adolf Fredrik Lindblad blev entusiasmerad av Almqvists sångstycken och förmedlade dem till salongskretsen i Uppsala, där de framfördes hos Malla Silfverstolpe och väckte Atterboms och Geijers förtjusning. Genom Malla Silfverstolpes memoarer kan man sedan följa tillkomsten av både Almqvists musik och hans litterära verk, och Lindblad skulle även i Stockholm under hela 1830-talet vara hans trogne vapendragare. För Lindblad skrev Almqvist 1835 en operatext, Den blåa Fanan, och denne var också påtänkt som tonsättare till en 1839 hastigt nedtecknad operaidé.

Fantasierna för piano

Almqvists pianostycken från slutet av 1820-talet och framåt är de tidigaste romantiska fantasistyckena i svensk musik. De är ofta små poetiska berättelser i toner, och han ansåg dem genom deras ”obundna form” som ett slags musikaliska motsvarigheter till sina litterära stycken. Sådana fantasier är exempelvis ”En Midsommarsdag på Drottningholm” med såväl hovets som folkets dans, ”Antuna Majfest”, ”En Afton på Fogelsången” och ”Lauritz Björnrams bröllop med lilla Karin”. Några fantasier är naturskildringar som ”Det doftar i Sätra skog”, ”Segelfart till Tynnelsö” och ”Hyacint och Narciss”, andra tar fasta på personer i hans skrifter som ”Nyniannes Röst”, ”Henriettes Jasminer” och ”Två älskandes möte” och andra åter är smått kuriösa dansstycken som ”Zingari-Fest”, ”Soar Onqui” och ”Gurrhanas Dans”; till samma sfär hör en distinkt ”Niakuns Polska”. ”I Umris lund” är upplagd som en barockuvertyr, och ett par Lied-ohne-Worte-besläktade genremålningar är ”Julias Skärp” och ”Den unga Fiskaren”. Fantasin ”Hjertats Bön” parafraserar hans sång ”Hjertats Blomma” och i en stort upplagd ”Fantaisie” införs tematiskt sången ”Helgedomens Ande”.

Men Almqvist skrev också musikaliska porträtt, både av fiktiva personer som sitt eget alter ego ”Richard Furumo” och av hela sin familj (utom hustrun). Här finns återblickar på fadern och modern, bilder av barnen ”Marie Louise” och ”Ludvig Carl Wilhelm” och ett självporträtt, som ger ett på en gång målmedvetet och splittrat intryck och erinrar om hans självbekännelser i ord.

I Drottningens Juvelsmycke publicerades hans ”Tintomaras Sång”, som då måste klistras in i varje exemplar av boken, men i imperialoktavupplagans två första band 1839 och 1849 kunde både sångstycken och pianostycken ingå. Han gav också ut en separat samling Fria Fantasier för Piano-Forte i tolv häften 1847­−48. Serien var avsedd att omfatta 18 häften, och stoff till de resterande finns i manuskript, men förläggaren Hirsch avbröt utgivningen, säkerligen på grund av både dålig försäljning och dålig kritik.

Songes och andra sånger

Almqvists sångstycken är oftast mycket korta och koncentrerade och tar upp religiösa, sagobetonade och exotiska motiv. Ett stort antal är trestämmiga men många enstämmiga; de framfördes som alltid även folkvisor i de dåtida salongerna till klaverackompanjemang (så av Lindblad). Några av sångerna ingår som led i någon berättelse som t.ex. ”Uppvaknandet”, ”Björninnan” och ”Arthurs Jagt”. Som särskilt personliga framstår den självutlämnande ”Månens Sång”, de pietistiskt hållna De sju Sångerna under Tälten (1839) och flera av hans Songes (1849), som föreställs framförda som ett slags tableaux-vivants på jaktslottets därför inrättade teater, en fiktion som var ett snilledrag av Almqvist för att kunna samla sina många disparata sånger inom en och samma ram. Av Songes har åtskilliga införlivats med den levande repertoaren, så främst ”Den lyssnande Maria”, ”Marias Häpnad”, ”Hjertats Blomma”, ”Du går icke ensam”, ”Hvarför kom du på Ängen?” och ”Häxan i Konung Carls tid”.

Musik som ”fritt naturtillstånd”?

Almqvists musik kritiserades för att vara både innehållsmässigt bisarr och tekniskt undermålig, men han försvarade den i några tidningsartiklar, där han hävdade att det var fråga om en speciell, naturingiven och instinktiv musik och stred för geniets rätt att skapa sina egna regler. I sin plädering för en mer realistiskt inställd litteratur, Om Poesi i Sak (1839), formulerade han i avsnittet ”Om Musikens framtid” en kommande musikestetik utan ”harmonistik”, ”instrumentik” och virtuoseri och med Melodin i centrum.

Trots Almqvists egna försäkringar om att hans musik ”skall utveckla sig i fritt naturtillstånd” och att den kan ge ett improvisatoriskt och närmast tafatt intryck, är det tydligt att han visste åtskilligt om musikaliska regler, något som också framgår av ”Om Musikens framtid”. Han var inte heller främmande för en översyn av sina stycken av någon mer driven hand, och genom jämförelser mellan manuskript och tryck kan i sångerna konstateras flera revideringar.

Under 1840-talet fann Almqvist en ny krets som uppskattade hans musik och där Wilhelm Bauck, Leonard Höijer och Vendela Hebbe ingick, och inför publiceringen av pianohäftena fick han uppenbarligen viss hjälp av dem; flera av de otryckta verken finns i Höijers nedskrift. Det framstår ändå som en paradox att en konstnär som i sin litterära alstring är strängt medveten om formella och tekniska ting, tror sig om att kunna uppträda som enbart en ”naturalist” i sin musikaliska.

Lennart Hedwall © 2014