Uppväxt och utbildningsår

Helmer Alexandersson föddes den 16 november 1886 i Stockholm som det yngsta barnet av tre till skeppsfurneraren Ernst Theodor Alexandersson och Mathilda Josefina Englund. Ernst Theodor avled 1900 och de båda sönerna − däribland Helmer − sattes enligt tidens sed under ett förmyndarskap av sjökaptenen Karl Edvard Nyman (kvinnor fick inte vara förmyndare för sina barn vid den här tiden). Nyman, som varit en av faderns kunder, ordnade dock så att de tre barnen fick ordentlig utbildning. De båda musikaliskt begåvade sönerna fick utbilda sig vid Kungl. Musikkonservatoriet. Dottern Karin Alexandersson utbildades inom teatern och blev en i samtiden känd skådespelerska − hon medverkade i flera premiärer på August Strindbergs skådespel.

Helmer Alexandersson tycks tidigt ha bestämt sig för en musikalisk karriär: som sextonåring påbörjade han högre musikstudier och genomförde sin violinistutbildning vid Musikkonservatoriet under åren 1902−08, med Johan Lindberg och Lars Zetterquist som lärare. Tidigt verkar siktet också ha varit inställt på tonsättarbanan. Efter instrumentalistutbildningen studerade han harmonilära för Aron Bergenson och kontrapunkt för den legendariske läraren Johan Lindegren i Stockholm. Finansierad med tonsättarstipendium från svenska staten 1910 och 1911 kunde han bedriva kompletterande studier i instrumentation för Jean Paul Ertel i Berlin mellan november 1911 och oktober 1912. De tidigaste daterade kompositionerna härrör från studietiden, som den första symfonin i d-moll.

Genombrottet

I slutet av studietiden började Helmer Alexandersson publicera egna verk och fick snart också uppmärksamhet som tonsättare: en första stor publik framgång fick han med Olympiska spelens festmarsch 1912. Kompositionen beställdes till OS i Stockholm 1912 och framfördes av Hjalmar Meissner och Jätte-Militär-orkestern på Stockholm Stadion den 6 juli 1912. Marschen spelades även in och gavs ut på 78-varvsskiva. Efter en period då Helmer Alexandersson möjligen försörjde sig som violinist debuterade han i egentlig mening 1918 med en stråkkvartett, framförd av Kjellströmkvartetten. Den var en av Alexanderssons tre fullbordade verk i genren (D-dur, d-moll och g-moll).

Alexanderssons tresatsiga Symfoni nr 2 i g-moll komponerades 1914 − för detta fick han åter svenska statens tonsättarstipendium 1915 − och symfonin fick en tillagd pizzicato-sats (då kallad Intermezzo) 1919. Symfonin uruppfördes i detta fyrsatsiga skick den 18 april 1919, med repris den 20 april, på Röda kvarn av biografens konsertorkester under Rudolf Sahlbergs ledning (även Alexanderssons arrangemang Tre svenska folkvisor spelades). Symfonin blev emellertid inte en omedelbar framgång. Först när den framfördes igen den 24 januari och 4 mars 1923 av Konsertföreningens orkester under Georg Schnéevoigt, fick Alexandersson ett bejublat genombrott som tonsättare, både publikt och genom erkännandet från äldre kollegor som Kurt Atterberg och Wilhelm Peterson-Berger − symfonin uppfördes ytterligare en gång 1925. Alexandersson fick under denna tid också framgångar med en klarinettkonsert och Konsertstycke för valthorn och orkester. År 1923 invaldes han i Föreningen Svenska Tonsättare. År 1924 fick han ytterligare ett tonsättarstipendium från Kungl. Musikaliska akademien.

Biografen Röda kvarn och filmmusiken

Helmer Alexandersson blev 1918, via vännen och kapellmästaren Rudolf Sahlbergs förmedling, anställd som violinist, tonsättare och arrangör i biograforkestern på Röda kvarn. Filmen under denna era saknade tal, men där fanns desto fler musikinslag. Filmerna var ingalunda ”stumma”, i meningen tysta, utan innehöll ett jämnt flöde av programmatisk musik − framförd levande av en ensemble på biografen. Få filmer hade standardiserad, specifik musik; istället kunde denna variera en hel del. Behovet av filmmusik var relativt stort efter första världskrigets slut: dels fanns i Sverige en betydande filmindustri som behövde nykomponerad musik, dels komponerades musik även till utländsk film. Stumfilmernas musik kunde vara rapsodisk och associativ, komponerad för att framföras till rörlig bild i realtid. Helmer Alexandersson blev högst produktiv som filmmusiktonsättare. Ett viktigt element i hans kompositionsstil som kan höras i hans andra symfoni är en stämningsskapande melodik och tydliga skiften i uttryck och intensitet i det musikaliska förloppet − mycket användbart i musik för film. Hans kompetens inom komposition och orkestrering bidrog till att ge de musikaliska idéerna en stringent yttre form.

Helmer Alexandersson komponerade vid Röda kvarn musik till ett flertal svenska långfilmer, som Victor Sjöströms Ingemarssönerna (1918) och Mauritz Stillers Herr Arnes pengar (1919) samt Gunnar Hedes saga (1923). Ibland går uppgifterna isär om vem som komponerat musik till en specifik stumfilm. På Röda kvarn levererade Alexandersson det musikaliska materialet, men detta bearbetades och anpassades för filmmediet av kapellmästaren Rudolf Sahlberg. Andra filmer som Helmer Alexandersson bidrog till var Victor Sjöströms Klostret i Sendomir (1920), Gustaf Molanders Ingmarsarvet (1925) och John W. Brunius’ Karl XII (1925). Därutöver komponerade eller arrangerade han musik till flera utländska filmer, som Soluppgång (1927) och Nationens födelse (1927). 

Helmer Alexanderssons position i 1920-talets musikliv

Helmer Alexandersson drabbades av en för eftervärlden okänd sjukdom som ledde till hans förtidiga död julaftonen 1927, ”efter svårt nervöst lidande”. Ett fattigbevis utfärdades, som bevittnades under ed av hans närstående. Detta berättigade till att Stockholms stad bekostade begravningen vid nyåret 1927/28. Han dog sålunda fullkomligt utblottad − vilket reser frågor kring hans livssituation.

Alexanderssons orkester- och kammarmusik framfördes under 1920-talet vid ett stort antal tillfällen. Den sammantagna bilden av Alexanderssons position i det svenska musiklivet vid denna tid − efter första världskrigets slut och till hans död 1927 − är att han var en tonsättarstjärna i vardande. Som en sådan deltog han på framskjuten plats 1923 i en protest som FST inlämnade till Konsertföreningen, angående ett påstått ointresse för den samtida musiken, där föreningen uttryckligen förbjöds att framföra FST-tonsättarnas musik. Till skillnad från berömda kollegor som Hugo Alfvén, Wilhelm Stenhammar och Ture Rangström, som också hade undertecknat skrivelsen, var inte Alexandersson så väletablerad i musiklivet att han egentligen hade råd med att förhindra att hans egen musik framfördes. Det har föreslagits − och är möjligt men inte klarlagt − att detta var till men för Alexanderssons karriär. Möjligt är också att det bidrog till att han i högre grad istället koncentrerade sig på att komponera filmmusik i mitten av 1920-talet. Det har även föreslagits (av Lennart Hedwall) att filmmusikarbetet bidrog till en splittring i karriären som ”seriös” tonsättare, även om filmmusik ”tycks ha passat en tonsättare med hans kynne och fantasiläggning ganska väl”. Men samtiden uppfattade honom som både filmkompositör och symfoniker. Om Helmer Alexandersson skrevs det i ett programblad, kort efter hans död:

Musikaliskt går Helmer Alexandersson inga genvägar fram till nya harmoniska eller instrumentala mål, utan han står i alla avseenden på klassisk mark. Instrumentationen är synnerligen effektfull, formen sorgfälligt avrundad och väl avvägd och framför allt visar den musikaliska fakturen, stämföring, kontrapunktisk behandling, utvecklingen av uppslagen o. s. v. på en lätthet för symfoniskt skrivsätt, som torde vara mindre vanlig. Motiven utmärka sig för friskhet och röja det nordiska ursprunget.  

Personen Helmer Alexandersson: den musikaliska kvarlåtenskapen

Helmer Alexanderssons sista tid i livet är − liksom hans liv i övrigt − höljd i dunkel, eftersom det finns ytterst få kända skriftliga källor bevarade som kan kasta ljus över honom, utanför musiken. Såvitt känt skrev han exempelvis ingenting om sig själv, som tonsättare och person. Vad som finns kvar är hans musikaliska kvarlåtenskap, som har betydande stilistisk bredd och är kvantitativt omfattande. Till stor del finns inte Helmer Alexanderssons verk utgivna i tryck och i flertalet fall existerar kompositionerna endast i ett enstaka exemplar handskrift av ett helt partitur, eller i separata stämmor. Till vissa kompositioner saknas också viktiga stämmor och där det är oklart om stämmorna har förkommit eller aldrig har funnits. Mycket av den musikaliska kvarlåtenskapen förefaller att vara studieuppgifter från utbildningsåren, men här finns också musik som faktiskt har framförts offentligt ett flertal gånger. Helmer Alexanderssons musik väntar fortfarande på att återupptäckas.

Toivo Burlin © 2015