Vincenzo Albrici (1631−1690)
Vincenzo Albrici, född i Rom 26 juni 1631 och död i Prag 8 augusti 1690, var en kompositör och organist som 1652 kom till Stockholm som musikalisk ledare för en grupp italienska sångare och musiker vilka rekryterats till drottning Kristinas hov. Efter tiden i Sverige gjorde han karriär i norra Europa, bland annat som hovkapellmästare i Dresden. Hans kompositioner utgörs framför allt av andlig vokalmusik. De har en för sin tid modern stil med sångbar melodik och en klarhet i kompositionen.
Liv och verksamhet
Vincenzo Albrici föddes i Rom den 26 juni 1631 som son till Domenico Albrici, som vid den tidpunkten var altsångare i Capella Giulia i Peterskyrkan och från 1636 sångare vid domen i Orvieto. 1641 kom Vincenzo till det tysk-ungerska jesuitkollegiet i Rom, där han sjöng sopran och studerade under Giacomo Carissimi. 1646 var han avlönad som organist vid kollegiet och 1649−51 som organist i jesuiternas moderkyrka, Chiesa del Gesù, där han tjänstgjorde under Bonifacio Graziani.
I december 1652 kom Albrici till Stockholm, som medlem av den italienska ensemble av sångare och musiker som rekryterats till drottning Kristinas hov. Ensemblen bestod av sex kastratsångare, ytterligare ett antal osnöpta sångare och musiker samt en ryktbar instrumentbyggare, Girolamo Zenti. Albrici var gruppens musikaliske ledare och betecknas i samtida dokument som den italienske hovkapellmästaren. Italienarna kom av allt att döma till hovet för att uppföra romersk kyrkomusik för drottning Kristina. Rekryteringen skedde via jesuiternas högkvarter i Rom och ska sättas i samband med Kristinas planer på att abdikera, konvertera till katolicismen och flytta till Rom. Ensemblen framförde även ”italienska komedier” för drottningen, möjligen varianter av så kallade jesuitdramer över religiösa eller moraliska ämnen. Under Kristinas tid i Uppsala, från hösten 1653 till abdikationen i maj 1654, utgjorde den italienska ensemblen drottningens hovmusiker. Det tysk-svenska hovkapellet stannade i Stockholm, med undantag för den unge Gustav Düben och ytterligare några unga musiker som följde med till Uppsala för att samarbeta med italienarna. Det var ett musikalisk-kulturellt utbyte som skulle få stora konsekvenser för den svenska hovmusiken, som under Dübens tid var präglad av den romerska smaken och av erfarenheterna och lärdomarna från samarbetet.
Under tiden i Sverige skrev Albrici ett antal kompositioner, däribland vokalconcerton Fader wår, det första mer avancerade flerstämmiga verket till svensk text. Ytterligare ett antal kompositioner kan med relativt stor säkerhet hänföras till tiden i Stockholm, bland annat Laboravi clamans och några sinfonior i karakteristiskt romersk stil med improviserade soloavsnitt. Ensemblen hade också med sig samtida romersk musik i tryck och handskrift, varav ett stort antal blev kvar i Gustav Dübens ägo och utgör de allra äldsta delarna av den berömda Dübensamlingen i Uppsala universitetsbibliotek.
Albrici lämnade Sverige tillsammans med drottning Kristina sommaren 1654. Efter ett kort uppehåll i Stuttgart kom han till Dresden 1656 och fick anställning som kapellmästare hos kurfursten Johan Georg II av Sachsen − intressant nog även han en protestantisk härskare med katolska böjelser. Albrici var knuten till hovkapellet i Dresden ända till Johan Georgs död 1680, med uppehåll för perioder i bland annat England och Rom. 1681 tog han anställning som organist i Tomaskyrkan i Leipzig, och konverterade då till luthersk konfession. Redan nästa år konverterade han tillbaka till katolicismen och tog tjänst som organist i Prag, där han förblev till sin död 1690.
Albricis musik
Albrici komponerade i en modern romersk stil, som har större likheter med hans kollega och överordnade vid Il Gesù, Bonifacio Graziani, än med läraren Carissimi. Merparten av hans produktion utgörs av kyrklig vokalmusik. Hans melodik och rytmik är klar, sångbar och tydligt färgad av den nya romerska ariatraditionen. Inte minst tydligt är det i hans Fader wår, där han tonsatt den svenska prosatexten i en periodisk, metrisk ariastil. Samtidigt var han en driven kontrapunktiker med säker hand vad gäller stämföring och melodiska linjer. Hans harmonik är inte överdrivet djärv, men modern såtillvida att den är tydligt tonal åtminstone inom fraser och avsnitt, och han uppnår ofta expressiva effekter med hjälp av intressant stämföring och melodiska kontraster (t.ex. i Cogita o homo). Han använder för tiden ovanliga transpositionslägen, med motsvarigheter till tonarter som A-dur, Ess-dur och h-moll. Han var också en av de första som skrev renodlade concerti med aria, en form som genrehistoriskt brukar betraktas som en tidig föregångare till den tyska kyrkokantaten. Under tiden i Dresden kom också vissa tyska element in i hans verk, exempelvis i användningen av konsertanta instrument i hans vokalkonserter.
Verken fick stor spridning i norra Europa och rönte mycket stor respekt. Albrici får betraktas som den internationellt mest framstående kompositör som varit verksam i Sverige, kanske fram till Joseph Martin Kraus. Många av handskrifterna med hans musik har gått förlorade och det absolut största beståndet finns i Dübensamlingen i Uppsala. Intressant nog härrör de flesta handskrifterna inte från Albricis tid i Sverige, utan Düben förvärvade dem via sina kontakter i Lübeck, Hamburg och Sachsen.
Lars Berglund © 2015
Bibliografi
Berglund, Lars och Maria Schildt: “Italian Music at the Swedish Royal Court of Queen Christina”, under utgivning.
Berglund, Lars: ”The Roman Connection. Dissemination and Reception of Roman Music in the North”, i: E. Kjellberg (red.), The Dissemination of Music in Seventeenth-Century Europe. Celebrating the Düben Collection. Proceedings from the International Conference at Uppsala University 2006, Bern: Peter Lang, 2010, s. 193−218.
Culley, Thomas D.: Jesuits and Music: A Study of the Musicians connected with the German College in Rome during the 17th Century and of their Activities in Northern Europe, Rome: Jesuit Historical Institute, 1970.
Frandsen, Mary E.: ”Albrici, Peranda, und die Ursprünge der Concerto-Aria-Kantate in Dresden”, Schütz-Jahrbuch, vol. 18, 1996, s. 123−139.
Frandsen, Mary E.: The Sacred Concerto in Dresden, ca. 1660−1680, diss., University of Rochester, 1996.
−−−: Crossing Confessional Boundaries: the Patronage of Italian Music in Seventeeth-Century Dresden, New York: Oxford University Press, 2006.
−−−: ”Musical Internationalism and Italianità in Dresden”, i: C. Herr et al. (red.), Italian Opera in Central Europe 1614−1780, vol. 2, Italianità: Image and Practice, Berlin: Berliner Wissenschafts-Verlag, 2008, s. 115−139.
Leech, Peter: Music and Musicians in the Stuart Catholic Courts, 1660−1718, diss., Anglia Ruskin University, 2004.
Moberg, Carl-Allan: ”Vincenzo Albrici (1631−1696): eine biographische Skizze mit besonderer Berücksichtigung seiner schwedischen Zeit”, i: A.A. Abert och W. Pfannkuch (red.), Festschrift Friedrich Blume, Kassel: Bärenreiter, 1963, s. 235−246.
Webber, Geoffrey: ”Italian Music at the Court of Queen Christina: Christ Church, Oxford, Mus. MS 377 and the Visit of Vincenzo Albrici’s Italian Ensemble, 1652−54”, i: Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 75, 1993, s. 47–53.
Verköversikt
Verk med anknytning till Sverige: sinfonior, Fader wår, Laboravi clamans.
Samlade verk
För en komplett källförteckning samt hänvisningar till moderna utgåvor, se Mary E. Frandsen 2006, s. 457–466.
Instrumentalmusik
Sinfonia a 2 (d-moll), 2 vl., b.c.
Sinfonia a 5 (C-dur), 2 vl., luta, teorb, spinett, b.c.
Sinfonia a 5 (A-dur), 2 vl., luta, teorb, spinett, b.c. [endast teorbstämman bevarad].
Sinfonia a 6 (d-moll), 3 vl., 2 vla, vlne, b.c. (teorb, chitarra, spinetta, org).
Sonata a 5 (C-dur), 2 vl., 2 trp., fag., b.c.
Vokalmusik
Amo te, laudo te, SS, 2 sinkor, fag., b.c.
Aurora lucis emicat, SATB, SATB, stråkar, b.c.
Ave regina, STB, b.c.
Benedicte Domine Jesu Christe, SSB, 2 sinkor/vl., b.c.
Christus resurgens, STB, b.c.
Cogita o homo, SATB, 2 vl., b.c.
Dixit Dominus, SSATB, 2 vl., b.c.
Domine Deus exercituum Rex, SATB, stråkar, 2 sinkor, 3 trb., b.c.
Ecce plangendo, ATB, 2 vl., b.c.
Ego sum resurrection, STB, b.c.
Factum est praelium, SSATB, SSATB, stråkar, 2 sinkor, 2 trb., 4 trp., timp., b.c.
Fader wår, SSATB, 2 vl., b.c.
Gelosia non vuol ch’io scopra [canzonetta], S, b.c.
Haec quae ter triplici, STB, b.c.
Hymnum jucunditatis, SS, 2 vl., b.c.
In convertendo Dominus, SSATB, SSATB, 2 vl., b.c.
In te Domine speravi, A, 2 vl., b.c.
Jesu dulcis memoria, SAB, 3 vla, b.c.
Jesu nostra redemptio, SATB, 2 vl, b.c.
Laboravi clamans, SSATB, 2 vl., b.c.
Laetatus sum in his, SSATTB, stråkar, b.c.
Laudate pueri Dominum, SATB, SATB, 2 stråkar, 2 trb., fag., b.c.
Laudate pueri Dominum, SSB, b.c.
Mihi autem bonum est, T, 2 vl., b.c.
Misericordias Domini, ATB, 2 vl., b.c.
Mortales audite, SS, 2 vl., b.c.
O admirabile commercium, SATB, 2 vl., b.c.
O amantissime sponse, SSB, 2 vl., b.c.
O bone Jesu charitas, SA, 3 vl., b.c.
O cor meum, SS, 2 vla, b.c.
O cor meum, SS, 2 vl., b.c.
O Jesu Alpha et Omega, SAB, 2 vl., b.c.
O quam terribilis est domus tua, SS, b.c.
Omnia quae fecit Deus, S/T, 2 vl., b.c.
Omnis caris foenum, SATB, sinka, vil., trb., fag., b.c. [finns i olika instrumenteringar].
Quam suave est adorare, SATB, 2 vl., b.c.
Quantus amor Jesu, A, 2 vl., b.c.
Quis est mundus, ATB, 2 vl., b.c.
Reges Tharsis et insulae, SSATB, SSATB, stråkar, fag., 4 trp., 3 trb., timp., b.c.
Regina caeli, SATB, 2 vl., 3 trb, b.c.
Si bona suscepimus, SSAATTBB, stråkar, fag., 2 sinkor, 3 trb., b.c.
Sive vivimus, sive morimur, SAB, 2 vl., b.c.
Si vivo mi Jesu, SST, 3 vl., b.c.
Spargite flores SAT, stråkar, b.c.
Sperate in Deo, SSB, 2 vl., trb., b.c.
Te Deum laudamus, SSATB, SSATB, stråkar, 4 trp., timp., b.c.
Tu es cor meum, SSB, 2 vl., b.c.
Ubi est charitas, SAB, 2 vl., b.c.
Venite cantemus, SSS, 3 vl., b.c.
Venite filii audite me, ATB, 2 vl., b.c.
Venite omnes gentes, SSB, 2 vl., b.c.