Liv

En bana från Visby till huvudstaden

Jacob Niclas Ahlström kom ursprungligen från Visby, där han föddes den 5 juni 1805, men kom att verka större delen av sitt liv som musiker i Västerås och Stockholm. I Visby började han tidigt studera violin, piano och orgel och fick redan som tolvåring vikariera som organist i domkyrkan. Han studerade sedan i Uppsala och avlade studentexamen 1824 och kameralexamen 1828. Även här deltog han i musiklivet, inte minst i manskörssammanhang. Efter examen återvände Ahlström till Gotland. Sommaren 1828 kom en teatertrupp ledd av Wilhelm Djurström till Visby. Vid uppsättningarna samarbetade man, som brukligt var, med ortens musiker, och på det sättet kom Ahlström i kontakt med truppen.

När teatertruppen lämnade Gotland följde Ahlström med. Fram till sommaren 1830 turnerade han med teatern, framför allt i södra Sverige. Därefter verkade han som musiker och lärare först i Karlskrona och sedan i Västerås, innan han 1842 erbjöds platsen som kapellmästare vid Nya teatern i Stockholm. Där kom Ahlström att ha ansvar för musiken till 1854. Detta år genomfördes ett ägarbyte vid teatern och kapellmästaruppgiften övertogs av August Söderman. Från hösten 1854 till sin död den 14 maj 1857 arbetade Ahlström främst som körledare och organist. 1856 engagerades han som kapellmästare vid den nya Ladugårdslandsteatern, men hann knappt påbörja arbetet innan han avled. Han invaldes i Kungl. Musikaliska akademien 1857.

Ett framväxande borgerligt musikliv

Ahlström hade inte någon formell musikerutbildning, utan fick titeln musikdirektör av Kungl. Musikaliska akademien 1831, på grundval av kompositioner och rekommendationer. Möjligheten att erhålla en professionell musikutbildning i Sverige var liten vid denna tid. Först vid mitten av 1800-talet kom en kontinuerlig utbildning till stånd vid akademien i Stockholm.

Under sitt yrkesliv hade Ahlström många olika arbetsuppgifter och anställningar. Han började sin verksamhet inom kyrkan och skolan. Flytten till Stockholm innebar att han fick anställning vid en ny, privatfinansierad teater, som stod helt utanför den kungliga kulturkretsen. Nya teatern utmanade den kungliga teatern, både genom repertoarval och organisation. Ahlström är ett tydligt exempel på det borgerliga musiklivets expansion, som möjliggjorde att en person kunde vara verksam som musiker och tonsättare även utanför de traditionella, hovfinansierade institutionerna.

Verk

Vid sidan av teatermusiken

Ahlström har en omfattande produktion av både vokal- och instrumentalmusik för de olika sammanhang han verkade inom. Redan under tiden i Uppsala omnämns Ahlström som tonsättare av en polonäs och en trio, men musiken finns inte bevarad. Under tiden i Västerås, när Ahlström var verksam som organist och musiklärare, arrangerade han också konserter. Vid dessa medverkade han ofta som pianist, ibland med egna stycken, som en konsert för piano och orkester i A-dur (op. 30), tillägnad kronprins Oscar. Att sjunga manskvartett var en vanligt förekommande verksamhet på alla de platser där Ahlström tjänstgjorde. För dessa sammanhang skrev Ahlström ett stort antal stycken för manskvartett och manskör. Till denna kategori får också räknas den ”Hyllningssång till H.M. Konungen”, som Ahlström komponerade för Frimurarlogen i Stockholm 1848.

Teaterkapellmästarens sysslor

Merparten av Ahlströms produktion är dock relaterad till hans verksamhet som teaterkapellmästare 1842−54. Det var en av kapellmästarens uppgifter att förse pjäserna med musik, och Ahlström komponerade och arrangerade musik till drygt hundra olika pjäser. I komiska pjäser bestod musikinslagen till största delen av sånger, medan musikinslagen i seriösa skådespel var mer varierade och också bestod av instrumentala stycken, körer och vokalensembler. Många gånger användes redan befintliga melodier, som arrangerades för den aktuella pjäsen och ensemblen. Rena instrumentalstycken förekom i form av ”melodramer”, marscher, danser och liknande musik med tydlig funktion i pjäsens handling.

Ahlströms möjligheter att komponera bestämdes helt av pjäsrepertoaren. Sångerna i pjäserna kunde framföras även utanför teatern, men för övriga musikinslag gällde att musiken knappast framfördes fristående från pjäserna. Om pjäsen inte blev en framgång gavs den endast ett fåtal gånger, och musiken till pjäsen kom därför inte att spelas mer än några enstaka gånger. Behovet av ny musik för alla de pjäser som framfördes var stort och Ahlström fick endast vid några tillfällen tid att koncentrera sig på större verk. Utan formell utbildning är det också möjligt att han inte hade den kunskap som krävdes för att skriva omfattande verk. Ett sångspel, Alfred den store, påbörjades redan 1840, men blev aldrig fullbordat.

Enskilda verk inom teatermusiken

Till de pjäser som fick stor uppmärksamhet i sin samtid och där musiken hade en viktig roll hör Positivhataren från 1843 och Urdur eller Neckens dotter från 1850. Positivhataren av August Blanche blev en succé vid premiären våren 1843. Den anspelade på ett aktuellt ämne, nämligen förekomsten av positivhalare på stadens gator. Den kom att följas av flera pjäser med klar samhällsanknytning, där Blanche och Ahlström samarbetade kring texter och musik. Alla musikinslag i Positivhataren är nyskrivna och variationsrikedomen är stor. Här förekommer strofiska kupletter, men också flera vokala ensembler och ett antal rent instrumentala inslag. Musikens betydelse framhölls i samtida press och Positivhataren uppfattades av många som ett sångspel i den wienklassiska traditionen.

Även den omfattande musiken till pjäsen Urdur eller Neckens dotter är nyskriven. Det är en översättning av en dansk pjäs av författaren Thomas Overskou. Handlingen har drag av sagospel med vissa övernaturliga inslag, som älvor och trolska väsen, något som också uppskattades av den samtida publiken. Pjäsen har ett ovanligt stort antal instrumentala mellanaktsstycken. Inte mindre än fem nummer spelas mellan akterna och fungerar som korta uvertyrer, där avsnitt ur melodier som kommer att framföras i akten presenteras. Utöver dessa instrumentala inslag förekommer en lång rad sånger, både för solister och ensembler. Stilistiskt håller sig Ahlström inom samma klassiska ramar som i tidigare verk.

Spridning och betydelse

En del av Ahlströms kompositioner spreds under hans samtid till den hemmusicerande borgerligheten. Framför allt blev många av sångerna i pjäserna kända och omtyckta att sjunga också i hemmen. Ahlström sammanställde flera samlingar med sådana kupletter. Likaså gav han ut populära svenska folkvisor med enkelt pianoackompanjemang. Denna utgivning byggde inte på egna insamlingar, utan var samlingar av folkvisor som redan framfördes i stor omfattning inom det borgerliga musiklivet.

Ahlströms betydelse måste framför allt sägas vara den roll han spelade inom den borgerliga, offentliga musikverksamheten under hela sitt yrkesliv. Han bidrog till att bygga upp en musikrepertoar, som också spreds till det ökande musicerandet i hemmen. Hans egna kompositioner var till största delen knutna till teaterns repertoar. När denna pjäsrepertoar under senare delen av 1800-talet inte längre framfördes kunde man inte heller längre höra Ahlströms musik.

Karin Hallgren © 2014