Bakgrund

Giuseppe Acerbi tillhörde en kulturellt inflytelserik familj i hertigdömet Mantua, då en del av det habsburgska, österrikiska väldet. Fadern Giovanni gav honom en mångsidig fostran i upplysningens anda. Han studerade senare för Saverio Bettinelli, en av den lombardiska upplysningens förgrundsgestalter, och avlade examen i juridik vid Pavias universitet 1794. Han ägnade sig också tidigt åt musik, komponerade sånger och kammarmusik och var en habil klarinettist.

Resan till Norden

Acerbi vann en plats i den svenska musik- och kulturhistorien genom sin nordiska resa 1798−1800, som han företog tillsammans med Bernardo Bellotti, en rik bankirson från Brescia. Efter att ha rest via Wien genom Tyskland anlände Acerbi och Belotti den 19 september 1798 till Stockholm, där de vistades fram till mars året därpå. Genom sina sociala och musikaliska talanger blev Acerbi snart en efterfrågad gäst i de sengustavianska salongerna. Vid en ”musikalisk aftonunderhållning” hos greve Nils Cronstedt blev han bekant med Anders Fredrik Skjöldebrand, som entusiasmerades av hans resplaner och åtföljde de båda italienarna på deras färd till Nordkalotten. Skjöldebrand var ledamot av såväl Svenska Akademien som Musikaliska akademien. Han tillhörde den gustavianska kultureliten och var 1810−12 direktör för Kungliga teatern (då Operett-Theatern). Skjöldebrand fungerade under resan som guide, tolk och tecknare.

Sällskapet avreste den 18 mars 1799 från Stockholm och for via Åbo upp längs finska kusten till Uleåborg. Efter ett par månaders vistelse där fortsatte resan via Kemi norrut uppför Torne och Muonio älvar. Över Kautokeino och Alta fortsatte de sedan mot Nordkap som nåddes den 19 juli. Återfärden söderut följde ungefär samma rutt ned till Uleåborg. Därifrån tog de sig med båt över till svenska sidan av Bottenhavet. Den 20 september 1799 var de åter i Stockholm.

Den 16 november invaldes Acerbi i Kungl. Musikaliska akademien, troligen på förslag av Skjöldebrand. I Musikaliskt tidsfördrif publicerades samma år Acerbis komposition L’Invocazione del sole alla mezza notte in Lapponia för ”Tre dilettanti di Musica quivi viaggiatori”. Stycket har troligen tillkommit under vistelsen i Uleåborg, där Acerbi och Skjöldebrand (som spelade fiol) musicerade tillsammans med några lokala ståndspersoner, bland dem tonsättaren och cellisten Erik Tulindberg. I april 1800 reste Acerbi och Belotti till Norge, därifrån till Danmark och via Hamburg till England, där reseskildringens engelska originalupplaga utkom 1802.

En musiketnologisk föregångare

Acerbis huvudsyfte var inte musikdokumentation, men hans iakttagelser av lokal musikpraxis och kompetenta uppteckningar av traditionella melodier och texter fäste uppmärksamheten på den ute i Europa okända finska folkkulturen. Av särskild betydelse blev hans nästan musiketnologiskt kalibrerade beskrivning av runosångens uppförandepraxis. Den kom att inspirera den tidiga folkloristiska forskning i Finland som senare skulle få sitt huvudmonument i Elias Lönnroths redigering och utgåva av Kalevala. En av Acerbis klarinettkvartetter innehåller en femtonig kantelemelodi, vilket anses vara den första förekomsten av finsk folkmusik i konstmusikaliskt sammanhang. I Finland bevarade man därför en hög värdering av Acerbis insats.

I Sverige utsattes däremot hans reseskildring för hård kritik. Man ansåg att han uttryckte sig nedlåtande och kränkande om det svenska kungahuset och gav en negativ bild av de politiska och kulturella förhållandena i landet. Svenska regeringen agerade på diplomatisk nivå, vilket gav Acerbi betydande svårigheter. Skjöldebrand såg sig också föranlåten att publicera en motskrift. Han var även mycket kritisk mot Acerbis egenmäktiga publiceringar av hans teckningar i olika sammanhang.

För en nutida läsare framstår däremot många av Acerbis iakttagelser och reflektioner snarast som skarpsynta och intressanta. Hans upplevelse av det stockholmska musiklivet som provinsiellt och torftigt är knappast överraskande med tanke på hans bakgrund i kulturlandskapet mellan Cremona och Mantua, ett av den europeiska konstmusikens absoluta kärnområden.

Efter den nordiska resan vistades Acerbi en tid i Paris, men hans position blev där snart ohållbar på grund av de svenska aktionerna, och han återvände till familjegodset utanför Mantua. Han var 1816−26 direktör för den betydelsefulla progressiva tidskriften Biblioteca Italiana. 1826 trädde han i diplomatisk tjänst som österrikisk konsul i Alexandria i Egypten, där han verkade fram till 1834.

Anders Hammarlund © 2015