I en intervju några år före sin död i den fransk-engelska tidskriften The Song Journal sammanfattade Ivar Hallström sitt liv med orden: ”jag har levt ett mycket lyckligt liv, utan större törnar, med mycket applåder och stora succéer och förvisso ett stort antal små förtretligheter”. Ett yttrande som röjer en god distans både till sig själv och till den egna konsten, men som också antyder en inte helt lätt tillvaro i 1800-talets musikaliska Sverige.

 

 

Tidiga år

Ivar Hallström var son till bankokommissarien Paul Fredrik Hallström och Anna Maria Casparsson. Redan som fyraåring började han spela piano, och under studier för Edmond Passy och Theodor Stein utvecklades han till en mästerlig pianist. Vid sidan av sina pianostudier avlade Hallström 1844 studentexamen i Uppsala och studerade därefter juridik, vilket avslutades med hovrättsexamen 1849. Därefter innehade han en rad olika anställningar bland Stockholms olika ämbetsverk. Under Uppsalatiden hade han lärt känna prins Gustaf och i honom fått en god vän och mentor. Den musikaliskt begåvade Gustaf hade komponerat musik till sångspelet Hvita frun på Drottningholm 1847 och Hallström hade bidragit med ett par musiknummer. Verket spelades 1847 på Kungl. Teatern, dock med begränsad framgång.

På initiativ av prins Gustaf anställdes Ivar Hallström som bibliotekarie hos dåvarande hertigen av Östergötland, sedermera kung Oscar II, en anställning som började 1853 och som Hallström innehade till sin död. I denna befattning ingick också att biträda kungen vid olika musikevenemang vid hovet samt att för Oscar presentera nya unga sångare som kunde tänkas anställas vid Kungl. Teatern, en syssla som Hallström under sina senare år dock fann både ansträngande och enformig.

Efter en studieresa till Frankrike, vilken innebar nya avgörande musikintryck, lämnade Ivar Hallström ämbetsbanan och kom efter 1854 helt att ägna sig åt komposition. Han invaldes i Kungl. Musikaliska akademien 1861 och övertog samma år Adolf Fredrik Lindblads musikskola, där han hade varit pianolärare sedan starten, och drev skolan till 1872 då den lades ner. Hallströms produktion hade fram till 1860-talet huvudsakligen bestått av romanser och mindre pianoverk. 1860 debuterar han med kantaten Blommornas undran och senare med Herr Hjalmar och skön Ingrid, båda till text av Oscar Fredrik (den blivande Oscar II).

Ivar Hallström blev invald som ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1861.

 

Musikdramatikern

Båda verken kan ses som förstudier till Hallströms första sceniska verk Hertig Magnus och sjöjungfrun som gick över scenen 1867. Det blev en omedelbar framgång, men till följd av sjukdom i ensemblen blev antalet framföranden endast sex och när det på nytt togs upp hade intresset svalnat. Dock kom verket att uppvisa Hallström som en musikdramatiker av rang. Hans förmåga att fånga dramaturgiska förlopp med en utpräglad känsla för musikalisk frasering och harmonisk färg hade inte tidigare hörts i svensk musikdramatik. Därtill kom samarbetet med Frans Hedberg i vilken Hallström fann en förstklassig librettist av internationellt snitt. De båda kom att samarbeta i ytterligare fyra operor.

I Hertig Magnus är Hallströms musikdramatiska idiom klart från början: en sällsynt förmåga att knyta an till en folkmusikalisk klang, utan att för den skull hemfalla till en konstmusikaliskt tillrättalagd folkmusik, och samtidigt utnyttja denna klang i en dramaturgisk kontext. Hallströms musikaliska ideal var utpräglat franska med starka influenser av bl.a. Fromental Halévy och Charles Gounod men även drag av Giuseppe Verdi kan skönjas, som exempelvis i den dramatiska andra aktens final. Hertig Magnus väckte stort intresse i samtida press och musikhistorikern och kritikern Adolf Lindgren (1846−1905) skrev en entusiastisk artikel i Ny Illustrerad Tidning där verket räknas ”bland de största dramatiska tondikter vårt land kan uppvisa”.

Framgången med Hertig Magnus ledde till att Hallströms produktion kom att fokuseras på musikteatern. Hallström visar att han inte bara kan gestalta de stora dramatiska uttrycken. Under de följande åren skrev han operetter med tydlig influens av fransk opéra-comique: Den förtrollade katten (1869), Silverringen (1870) och Mjölnarvargen (1871), där den förstnämnda var i samarbete med Hedberg. I dessa verk märks Hallströms faiblesse för kvicka, snärtiga kupletter i Offenbachs anda, och även om verken inte har de större operornas verkshöjd vittnar de ändå om den genuina känsla för timing och dramatisk linje som är Hallströms signum som tonsättare.

Ivar Hallströms koppling till Kungl. Teatern hade börjat tidigt med anställningen i början av 1850-talet som Oscar II:s bibliotekarie och sånglärare och ledde också som nämnts till uppdraget att fostra lovande talanger möjliga att anställa vid teatern. När den 1870 nytillträdde balettmästaren Theodor Marckhl såg sig om efter en lämplig kompositör av helaftonsbaletter låg valet av Hallström nära till hands. Det kom att bli tre baletter: En dröm (1870), Ett äventyr i Skottland (1871) och Melusina (1882), där Hallström i den mellersta samarbetade med Conrad Nordqvist och balettens fjorton nummer delades lika mellan tonsättarna. Nordqvist var vid den här tiden vikarierande kormästare och tredje dirigent vid Kungl. Teatern. Hallströms musik i baletterna röjer hans franska smak: han kände väl till Léo Delibes Coppélia och Adolphe Adams Giselle vilka gavs flitigt vid teatern.

Mot en svensk nationalopera

I början av 1870-talet påbörjades, tillsammans med Frans Hedberg, arbetet med den opera som skulle bli Hallströms mest populära och flitigast spelade verk. Den gamla naturmytiska balladen om jungfrun som på vägen till julottan blir tagen av Bergakungen och förd ner i berget som dennes hustru är ett välkänt tema även i andra nordiska kulturer. Av denna berättelse skapade Hallström och Hedberg Den bergtagna, en fransk grand opéra i fem akter med storslagen scenografi signerad Fredrik Wilhelm Scholander och Christian Jansson, magnifika vokalpartier och balett. Operan uruppfördes i maj 1874 och samtiden kom att betrakta verket som en svensk nationalopera som fram till 1910 hade spelats 84 gånger.

 

Hallströms opera Den bergtagna blev 1800-talets mest spelade svenska opera.

Den bergtagna, scener ur akt II, III:1, III:2 och V. Träsnitt efter teckning av R Haglund.

 

Operan genomgick ett antal revideringar; i första hand nedkortningar då den ansågs alldeles för lång. De olika versionerna kom dock väl till pass och användes vid framföranden i München, Köpenhamn och Hamburg. Verket är indelat i enskilda nummer, men genom Hallströms förmåga att kombinera pregnanta musikaliska teman och raffinerad instrumentation med dramaturgisk precision är det ändå hans mest genomarbetade och musikaliskt helgjutna verk. Samarbetet med Frans Hedberg kom att omfatta ytterligare två verk. Tre år efter Den bergtagna kom Vikingarne (1877), ett verk där det kärva och vemodigt nordiska ställs mot det ljusa och soldränkta provençalska. Musiken har påtagliga Wagnerinfluenser främst i skildringen av den passionerade relationen mellan den sydfranska Isaura och den nordiske vikingen Rolf, och formmässigt är den Hallströms mest genomkomponerade opera.

 

Fortsatt operaverksamhet

1881−85 var Ivar Hallström anställd som sånginstruktör vid Kungl. Teatern, en befattning som närmast motsvarar instuderarens. Det var under den här tiden han utbildade tre unga sångare, tenorerna Arvid Ödmann och Olof Lemon samt barytonen Oscar Bergström, vilka alla kom att utgöra en stark kärna i Kungl. Teaterns solistkår. Genom sin närhet till hovet kom Hallström 1879 i kontakt med drottning Elisabet av Rumänien. Drottningen var under pseudonymen Carmen Sylva känd som författare av romaner och skådespel. Hon fann en konstnärsfrände i Hallström, och dennes besök i Rumänien tillsammans med Arvid Ödmann kom att inspirera till en opera i rumänsk miljö: frihetsdramat Neaga. Liksom Den bergtagna skrevs operan som en grand opéra men reviderades till fyra akter och uruppfördes i februari 1885 vid Kungl. Teatern med betydande framgång. Operan har ett revolutionärt tema och musiken är hållen i mörkare färger än i tidigare verk. Anspelningar på nordisk folklore saknas, men Hallström var en god lyssnare till folklig musik även utanför Sverige. I sin resedagbok berättar han om en folkfest med rumänsk folkmusik som han nedtecknar och som sedan används i operans balettnummer. Musiken har en märklig, genuin folkmusikalisk klang, där Hallström helt har undvikit ett salongsmässigt folkmusikarrangemang och oretuscherat återger musiken med dess oregelbundna accenter och pentatoniska harmonik. Denna fräschör präglar även operans musik i övrigt.

Under 1880-talet uppfördes också en rad av Ivar Hallströms mindre verk. Silfverringen (1880, skriven 1870) var ett försök att i socialrealistisk anda skildra förhållanden vid ett engelskt spinneri. 1886 spelade man på Nya teatern operetten Aristoteles och följande år sagospelet Per Svinaherde. En opera som Hallström arbetade på under hela 80-talet var Jaguarita l’Indienne med handlingen förlagd till Indien. Operan var stort anlagd men kom aldrig till framförande, troligen till följd av att iscensättningen skulle medföra för stora kostnader.

 

1890-talet innebar att Hallströms flöde av musikdramatik minskade. 1892 framförs Granadas dotter och med sina tolv föreställningar blir det Hallströms sista premiär vid Kungl. Teatern. Verket mottogs positivt, bland annat noterades den raffinerade och klangligt avancerade orkesterbehandlingen. I samband med att Gustav III:s operahus revs för att ersättas med det nuvarande, utlyste man i januari 1894 en operatävling. Hallström och Hedberg deltog med Liten Karin, en opera kring Erik XIV och Karin Månsdotter. Den fem man starka prisnämnden fann inget av de inlämnade verken värdigt första eller andra pris, men Hallström tilldelades tredje pris och ett tusen kronor, en nedlåtande markering mot Sveriges mest begåvade musikdramatiker. Med sagospelet Hin Ondes snaror (1900), uppfört vid Stora teatern i Göteborg, tog Hallström farväl av operascenen. Mångåriga hjärtbesvär hade tagit på hans krafter och han avled i april 1901.

Betydelse

Ivar Hallströms eftermäle är problematiskt. Han var både hyllad och klandrad av sin samtid och blev av eftervärlden förpassad till glömskan. Hallström var autodidakt som tonsättare, och som sådan ansågs han inte heller kunna instrumentera sina operor, en uppfattning som med envishet hävdas än i dag. Conrad Nordqvist är den som utpekas som instrumentatör. Denne och Hallström var kolleger vid teatern och hade dessutom arbetat tillsammans i baletten Ett äventyr i Skottland; utan tvivel har Hallström i Nordqvist haft en god lärare. Men samtliga orkestermanuskript är av Hallströms hand, ofta i renskrifter med retuscher. Dessutom är hans instrumentation av ett elegant tidigt romantiskt-klassicistiskt slag, medan Nordqvists har mer av samtida stildrag med en mer mättad orkesterklang. Trots samtidens och vår tids lite njugga inställning fick ändå Hallström uppleva ”mycket applåder och stora succéer” och med sin omvittnade generositet och sitt godmodiga lynne kunde han nog ta ”ett stort antal små förtretligheter”. Och ändå, ingen annan svensk tonsättare inom operafacket har fått fjorton operor framförda på Kungl. Teatern, och detta med betydande framgång hos publiken.

 

 

Ivar Hallströms gravvård på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm.

 

Adolf Lindgren, som i början var översvallande entusiastisk över Hertig Magnus 1867, behöll en respektfull distans till Ivar Hallström som musikdramatiker, men gav nålstick beträffande den musikaliska kvalitén. Kopplingen till hovet, vilken utan tvivel gagnade Hallströms möjligheter att få sina verk uppförda vid Kungl. Teatern, stack också i ögonen. Citat som det följande (vilket Lindgren upprepade i sin nekrolog) får anses stå för det dåtida Kultursveriges uppfattning av Hallström: ”Vi våga icke säga, om hans sångmö utan hofluftens oftast ohelsosamma inverkan möjligen kunna hafva utvecklat ännu kraftigare och naturfriskare former; doften i de inhemska linneor hvarmed hon älskar att pryda sig, är nu onekligen något för uppblandad med salongsparfym, för att hon skall kunna erkännas såsom en full inkarnation af den folkligt fosterländska sången”.

Anders Wiklund © 2015