Liv

Ferdinand Zellbell d.y. tillhörde frihetstidens ledande musikpersonligheter tillsammans med Johan Helmich Roman, Per Brant, Hinrich Philip Johnsen och Francesco Antonio Uttini. Hans liv delades av tjänstgöring i Storkyrkan som organist och i Hovkapellet som violinist och sedermera hovkapellmästare samt som dirigent för de så kallade ”kavaljerskonserterna”. Han tjänade tre kungar: Fredrik I, Adolf Fredrik och Gustav III.

Zellbell var den enda yrkesmusikern bland stiftarna av Kungl. Musikaliska akademien 1771 och var direktör för dess undervisningsverk 1771−74, ansvarig för utbildningen av sångare och musiker. Här gjorde han betydande insatser. Hans mest kända elev var Olof Åhlström, tonsättare, pianist, organist och musiktryckare.

Zellbell utbildades av sin far Ferdinand Zellbell d.ä. (1689−1765) och vikarierade för honom i Storkyrkan som organist samt efterträdde honom 1753, först med delad lön och från 1765 med full lön. Han studerade också för Johan Helmich Roman. Under ungdomsåren bedrev han 1739−41 studier i Niedersachsen, bland annat för Georg Philip Telemann i Hamburg. En andra utlandsvistelse ägde rum 1758−59, då han i S:t Petersburg fick sin opera Il giudizio d’Aminta uppförd.

Hovets och statsförvaltningens begränsade medel tvingade arbetssökande att acceptera tjänster som extra ordinarie (utan lön). Zellbell tjänstgjorde så i verken 1736−38, 1742−48. Genom faderns förmedling började han 1736 parallell tjänstgöring i Hovkapellet utan lön, fick titeln hovkapellmästare och tjänsten konsertmästare 1750, men inte förrän 1758 utgick lön på extra ordinarie stat tills 1778 då han av Gustav III överfördes till pensionslistan.

Utanför hovtjänsten arrangerade Zellbell 1759−78 ett 60-tal offentliga konserter i Riddarhus-salen, bland dem konserten till Johan Helmich Romans minne den 30 maj 1767. Från 1769 ledde han den orkester som Patrick Alströmer grundat för kavaljerskonserterna. Han dog barnlös och utfattig, men efterlämnade en violin, några klaverinstrument och en notsamling samt en betydande boksamling.

Verk

Zellbells tonsättargärning är knuten till kyrkan och hovet, men också till ordenssällskap som frimurarna (invald 1758) och till den offentliga konsertverksamheten. Somliga av de verk han nämner i sin självbiografi är förkomna. Orkesterverk av honom är ibland svåra att skilja från faderns. Den allmänna tidsstilen har givit upphov till andra äkthetsfrågor. Så har en flöjtkonsert kunnat bestämmas som verk av Johan Helmich Roman och en sinfonia i A-dur som komponerad av Andrea Bernasconi eller Giovanni Battista Lampugnani. En violinkonsert har obestyrkt äkthet.

Opera och andra sceniska verk

Zellbells största framgång som tonsättare är operan Il giudizio d’Aminta, skriven till den ryska kejsarinnan Elisabets födelsedag den 18 december 1758. I sällskap med Patrick Alströmer och på hans bekostnad reste han till S:t Petersburg för att där söka sin lycka vid hovet, eftersom han kände sig motarbetad vid hovet i Stockholm. Kejsarinnan favoriserade italiensk opera. Lodovico Lazzaroni stod för librettot. Musiken komponerades för Giovanni Battista Locatellis operatrupp som samma år hade grundat Rysslands första fasta operaensemble. Aminta sjöngs av kastratsångaren signor Massi. Stråkorkestern förstärktes av blåsare och pukor och en stark generalbas-grupp. Operan är hållen i lättsam italiensk stil med två sinfonior som inleder de bägge akterna, ackompanjerande recitativ och dacapo-arior, där koloraturer återfinns i mellansatsen. Hemkommen till Stockholm 1759 dirigerade Zellbell de tre påföljande åren konsertanta framföranden i Riddarhussalen och ytterligare en gång 1766.

Det enda som bevarats av operabaletten Sveas Högtid eller De fria konsternas vördnadsoffer åt dygderna (G.F. Gyllenborg) uppförd på Riddarhuset den 23 mars 1774 är uvertyren i D-dur, med stor blåsarbesättning och pukor, identisk med Sinfonia nr 5 i Utile Dulcis samling.

Som hovkapellmästare och direktör för Kungl. Musikaliska akademien, som kunde bestå med sångare och musiker, fick Zellbell av Gustav III i uppdrag att komponera en opera med text bearbetad av Johan Wellander, men uppdraget gick vidare till Francesco Uttini.

Kantater

Zellbells kantater och arior för röst och ensemble/orkester komponerades vanligen för speciella tillfällen: ”operettan” Där mildhet spiran för (text: H.C. Nordenflycht) med slutkör skrevs till Fredrik I:s födelsedag 17 april 1750; samma år tillkom Psalm 37 ”Befalla Herranom tin väg”, en duett med 2 violiner och generalbas. Kantaten Auf, Zion, auf i kyrkostil för bas och stor orkester komponerades till invigningen av den protestantiska Anna-kyrkan i S:t Petersburg den 8 november 1758, arian med orkester Wår Kung, wår Bror wår Far (J. Fant) för parentationen i Frimurarlogen över Adolf Fredrik den 11 september 1771. Ytterligare en kantat är Att wara fri för fel med 2 traversflöjter och generalbas (okänd textförfattare), komponerad 1763. För ett framförande 1764 av Pergolesis Stabat mater arrangerade Zellbell två koraler för kör och stråkar (colla parte).

Andra kantater som Zellbell anger i sin självbiografi är förkomna: en kantat som ärebetygelse för fadern (1741), jubileumsmusiken för Jacobs kyrka 1743 kallad Andakts upmuntran, ”ceremonimusik” för Timmermansorden, liksom tre operettes (skrivna för kronprins Adolf Fredriks ankomst till Sverige 1743, prins Gustavs födelsedag 1747 respektive prins Karls namnsdag 1749).

Orkestermusik

Violoncellkonserten i D-dur komponerad i Hannover 1741 kallar Lennart Hedwall ”ett anmärkningsvärt mästarprov” präglat av musikanteri. I autograf föreligger den första, virtuosa satsen av en fagottkonsert i a-moll (odaterad), som uppenbarligen var tänkt att omfatta de vanliga tre satserna. En uvertyr i D-dur för periodens stråkorkesterbesättning med basso continuo kopierades 1742 av hovkapellisten J.D. Gudenschwager. Fem tresatsiga sinfonior för samma besättning i neapolitansk stil i D-dur, C-dur, d-moll, d-moll och D-dur återfinns i sällskapet Utile Dulcis notsamling och torde ha kommit till användning i detta sällskaps konsertverksamhet (från 1766).

Lamento i c-moll för oboe, obligat fagott och stråkorkester framfördes vid parentationen över Adolf Fredrik i Riddarhussalen den 3 maj 1771. För liknande besättning är en högtidlig Introduzzione i g-moll. En ej bevarad Musica marina al turchese eller Turkisk WattnMusique från 1762 innehöll både österländska och andra instrument med en musik som anknöt till tidens ”kineserier”.

Orgel- och klavermusik

Zellbell vikarierade redan vid 11-årsåldern för fadern i Storkyrkan som organist. Bevarade är några preludier som huvudsakligen är intonationer till psalmer. Från hans mogna tid finns några smärre klaverstycken i tidens notböcker, bl.a. ett Allegro i G-dur samt polonäser och andra danssatser.

Sällskapsvisor

Zellbells bidrag för röst och cembalo i bilagan till Gustaviade av Erik Skjöldebrand (1768) är ”Hon på en blomsterbädd wid Grottans dörr sig sänkte” och ”En blomsterbrudsäng nu Naturen huldt beredde”. Dessa är de enda verk av Zellbell som blev tryckta. Andra galanta sällskapsvisor med parodiska texter är ”Ach tysta enslighet hos dig är liuft att blifwa” och ”Alla Lamben för mig dödde och min trogna hund förswan” samt ”Snälla tid du bortrymmer”.

Zellbells stil

Musiken präglas av övergången mellan barock och galant stil där barocka drag återfinns i kyrkomusiken, i pompösa inledningssatser i kantater och i fugerade partier i sinfoniorna. Lennart Hedwall har framhållit föreningen mellan svit och sonata i sinfoniorna. Zellbell hade ett särskilt intresse för differentierad terrassdynamik.  Samtiden fann hans musik lärd men oengagerande. Eftervärlden har pekat på en viss kantighet i melodibildning och osmidighet vid genomförandet av en idé.

Jan Olof Rudén © 2013