De tidiga åren i Västergötland och Göteborg

Sara Wennerberg-Reuter föddes på Djurgården i Otterstads församling i Västergötland. Hemmet var konstnärligt intresserat och hennes far var genremålaren och lantbrukaren Brynolf Wennerberg, Gunnar Wennerbergs ende bror. Modern hette Eugenie (f. Schoug) och var en skicklig amatörpianist. Hon blev sin dotters första lärarinna i piano. Båda föräldrarna bejakade Sara Wennerbergs musikaliska och konstnärliga anlag. Efter att familjen flyttat till Göteborg − fadern var som lantbrukare föga lyckosam − blev hon elev till bland andra domkyrkoorganisten Elfrida Andrée, som kom att få stor betydelse för Sara Wennerbergs fortsatta utveckling.

Än mer betydelsefull och beundrad var hennes farbror, landshövdingen, statsrådet, skalden och tonsättaren Gunnar Wennerberg. Denne sökte på alla sätt främja sin brorsdotters karriär, både ekonomiskt, socialt och konstnärligt. Han hade höga tankar om hennes begåvning, och hans råd och synpunkter finns bevarade i en brevsamling. Enligt hans mening borde hon skriva stora verk, stråkkvartetter och annat, inte sånger. Men sånger och pianostycken stod högt i kurs under årtiondena före förra sekelskiftet, inte minst hos förläggare och den tidens talrika och skickliga amatörmusiker. Här fanns, och finns, en inbyggd motsättning mellan drömmar och verklighet som alla tonsättare drabbas av. Gunnar Wennerberg ägnade sig också åt en ganska omfattande lobbyverksamhet för Sara Wennerbergs räkning. Han berättar i ett brev: ”Sjelf har jag sagt honom min mening: att du förtjänar att ’läggas på’, såsom man säger om de bättre kalfvarna!”

Studier i Leipzig och Berlin

Tack vare Gunnar Wennerbergs ekonomiska stöd kunde Sara Wennerberg fortsätta sina studier utomlands. I Leipzig var hennes lärare Carl Reinecke i piano och Salomon Jadassohn i kontrapunkt och komposition. Den senare ombesörjde, i Leipzigs synagoga, ett framförande av Sara Wennerbergs motett Den 114de psalmen. Verket är förkommet. I Leipzig hade hon också inte obetydliga framgångar med en Festmarsch för blåsare. Detta verk togs snart upp av några av Tysklands bästa militärorkestrar. Som tonsättare och pianist uppmärksammades hon också i pressen.

Efter återkomsten till Göteborg 1898 försörjde sig Sara Wennerberg under några år som privatlärare och pianist. Hon framträdde ofta vid Elfrida Andrées folkkonserter. Recensenterna var övervägande positiva, även om hon likt många andra musiker/tonsättare ofta bedömdes vara bättre som solist än komponist. 1901 fick hon möjlighet att återvända till Tyskland, denna gång till Berlin och dess musikhögskola. Där blev hon kompositionselev till Max Bruch. De förefaller ha kommit mycket väl överens och deras brevväxling finns bevarad. Sara Wennerberg arbetade vid den här tiden med en stort upplagd, men tyvärr ofullbordad, pianokonsert. Arbetet synes ha intresserat både elev och lärare, och varför det avbröts har förblivit en obesvarad gåta.

En kompositionsafton

Väl hemma i Sverige kände sig Sara Wennerberg redo att presentera sig som tonsättare i stor stil. Hon gjorde så i april 1904 med en kompositionsafton i Vetenskapsakademiens stora sal i Stockholm. Kritiken var inte nådig och gick särskilt hårt åt hennes Sonat i e-moll för violin och piano, konsertens största och mest ambitiösa nummer. Violinsonaten var förra sekelskiftets paradgren par préférance och så gott som alla tonsättare i vardande gjorde ett försök i genren. Men föregångarna Edvard Grieg och Emil Sjögren hade satt en hög standard och nu var det Sara Wennerbergs tur att bli vägd − och hon befanns vara för lätt. Däremot uppskattades hennes musik i det mindre formatet. En skribent gör en intressant reflektion: ”Kanske ligger tonsättarinnans egentliga talang i hvad man kunde kalla ’högre varieté’, en genre, som visst inte är att förakta och dessutom ytterst expressiv för framtiden.”

Som tidigare antytts hade Sara Wennerbergs mentorer, det gäller såväl Andrée som Wennerberg och Bruch, velat länka in sin protegé på mer komplicerade musikaliska former. Här möttes hon av ett annat omdöme. Det faller utanför ramen för denna artikel att vidare fördjupa sig i denna motsättning, men det är uppenbart att Sara Wennerberg-Reuter vann sina största framgångar med musik i det mindre formatet.

Organist på Söder och pianist i de högre kretsarna

Som utbildad organist med goda vitsord − vid slutexamen i Stockholm 1895 tilldelades hon P.A. Bergs jeton, en utmärkelse för framstående orgelspel − var det naturligt för Sara Wennerberg att söka en befattning i kyrkans tjänst. Hon fann den 1906 (1905 enligt hennes egen uppgift) i den då nybyggda Sofia kyrka på Söders höjder i Stockholm. Här stannade hon i fyrtio år. Samtidigt fortsatte hon att framträda som pianist, inte sällan vid soaréer hos den överklass hon livet igenom ledigt rörde sig i. I ett brev skrev hon: ”Min gamla Höststämning tycks ha stigit det kungliga huset åt hufvudet, så den kompositionen måste jag alltid spela. Kronprinsen talade mycket vid mig …”

Sedan 1907 levde Sara Wennerberg i ett mycket lyckligt äktenskap med teologen och stenografen Hugo Reuter − därav dubbelnamnet hon blivit känd under. Hon undervisade, jämte sin organisttjänst, vid den före detta fästmannen Karl Valentins musikskola och var känd som en ”intresserad och ytterligt samvetsgrann musikpedagog”. Ingenting kunde dock hindra henne att fortsätta med det yrke som hon ansåg vara sitt egentliga: tonsättarens. Till Sofia kyrkas invigning skrev, som brukligt var på den tiden, dess organist Sara Wennerberg-Reuter en kantat. Flera kantater skulle följa, bland annat till Saltsjöbadens samskola 1915 och till Lidköpings stads 500-årsjubileum 1946. Andra kompositioner av betydelse är Skogsrået för soli, kör och orkester från 1912 och ett flertal manskvartetter. I dessa spårar man inflytanden från Gunnar Wennerbergs kvartetter; han skrev några av 1800-talets mest omhuldade verk i genren.

Om verk och person

I sina större verk visar sig Sara Wennerberg-Reuter ha tagit intryck av, inte minst, sin lärare Max Bruch. Liksom denne fick hon uppleva hur tiden gick förbi den stil såväl hon som läraren representerade. Hon tycks ha tagit detta med jämnmod, utpräglat konservativ som hon var: ”Jag skriver gammaldags musik!” I en artikel från 1916 tar hon, utan namns nämnande, tydligt avstånd från den tidens senromantik och expressionism och hon behöll livet igenom sin ungdoms ideal.

Bäst lyckades Sara Wennerberg-Reuter med sina solosånger, körstycken och manskvartetter. Ibland kan hennes textval förefalla något problematiska. Hon tonsatte gärna dikter av sina närstående − och man kan inte komma ifrån att deras poesi inte alltid hör till den mest haltfulla lyriken.

Sara Wennerberg-Reuter var en stark personlighet som det var lätt att tycka om. Det berättas fortfarande många anekdoter där hon är den självklara hjältinnan − hon tycks ha varit road av uppmärksamheten. Utåtriktad, karismatisk och ytterst medveten om sin stora begåvning hade hon förmågan att också visa verklig ödmjukhet. Sara Wennerberg-Reuter hade förmånen att få behålla sina goda egenskaper ända till livets slut.

Michael Waldenby © 2016