Sten Sture, Ballad

Herr Sten den unge Sture, han stridde i Dufnäs skog,
och om mig så vingar bure, jag vet hvart jag flöge nog.
I ärlige Dalabönder, slån sköldar och hjelmar sönder,
Jag ser i min skara mången, som kämpar för första gången,
men riddare kan han bli.

Herr Sten den tappre Sture höll slag vid Brännkyrka by,
och om mig så vingar bure, dit ville väl nu jag fly!
Här gäller stå eller falla, hvem är mig en man för alla
och bär vår fana idag? Då trädde där fram gullhårig
en yngling, en tjuguårig,
och svarade: det gör jag! 

Herr Sten den trogne Sture, han föll vid Åsunda sjö,
och om mig så vingar bure, nu flöge jag dit att dö.
När slagen han låg på båren, och yrsnön lekte i såren,
de sina han blidt såg an. Hvi bleknen I män för döden,
friskt mod, ty när störst är nöden,
nog finner väl Gud sin man.