När aftonrodnan sin rosenkorg tömde
i den flyende dagens spår,
och maj i sitt vårliga töcken gömde
all hagtornens blomstersnår,
om blommas och vitblommas kärlek jag drömde,
om Florez och Blanzeflor.

Det var två konungabarn, som lekte
med spiror och äpplen av gull,
varandra som bi och blomma smekte,
då våren av doft stod full,
och äppelblommornas snöfall blekte
all örtagårdens mull.

Det var två konungabarn, som redo
till bröllop en sommardag,
när lekarne nyckelharporna vredo,
och burgundern rann röd över lag,
och fälten klöverångorna spredo
i starka, kryddade drag.

Det var ett konungapar, som i gamman
vid härden i högsätet satt,
njöt de tunga tårarnas sorgdryck samman
och samman festernas skratt,
tills döden slog aska på spiselflamman
och tog dem en kärleksnatt...

När aftonrodnadens facklor blänkte
vid den döende dagens bår,
och maj i sin skymningsslöja sänkte
min ensamma vandrings spår,
på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte,
på Florez och Blanzeflor.

Wenn Abendröthe mit Rosen bestreuet
des entschwindenen Tages Spur