1. Det viskar i vinden och mumlar vekt i solfallet över de döda. Jag söker som man den plats, där jag lekt som barn med barndomens röda och rörliga blod i sus. Jag hälsar, Sankta Klara, ditt hus, din gård, dina fönster som glöda! Längtan sänker vingen här i enslig fred. Vackra klockor, ringen. Sången ringer med.

Den brusande sångens klockklang går genom lindarnas valv som vakta din vila, Karl Mikael, år från år. Det gungar i grenarna sakta. Det ropar ur jorden. Jag hör ett eko av rösten som aldrig dör, hur det dör och dräps vad vi akta. Lyror dö och bjärta blad och allt jag vet. Stora sångarhjärta, du är evighet.

Men dagens brinnande män gå fram med lösen åt gamla och unga och ris och rep åt varandra och skam åt den som icke vill slunga sitt ord med vinden som vinden går. O, Sankta Klara, vad lösen får jag, när aftonens klockor sjunga? Låta dagen lida. Kvällen skall väl rå. Dag är gjord att strida, kväll att milt förstå.

2. Solen skiner och det regnar, marken ångar som ett bad. På den gröna markens vägnar tackar nu var frälst dryad. Se hur nådigt himlen hägnar blom och blad.

Jorden flyger genom världen som en gud i morgonglans. Se dig icke om på färden. Gudars färd är farlig dans. Fråga icke. Alltid bär den någonstans.

Alltid hittar du en stjärna till att gyckla för din syn. Varför grubbla då och spjärna emot ödet, vinden, skyn? Lätta timmar, dröjen gärna eller flyn.

3. Rosiga dikt, hur din gamla myt fyller varenda vinkel! Ullas triumf och Mollbergs skryt, Movitz´ hosta och finkel. Allting är kvar i gränden här under vindruvsskylten. Skuggorna skråla. Mörkret svär. Se vad raglande bylten.

Trött på det dumma Östermalm, längtar jag hit om kvällen. Här är mitt hjärta, här min psalm, här finns det näringsställen. Grå är min dag. Jag prisar er, kära bröder och systrar. Från sin olymp ser Bellman ner, nickar milt och lystrar.

4. Kom hit och hör på melodin jag vevar kärleksfull och säll. En sjöman ung, en ung sjöman på Djurgårn gick en söndagskväll. Där mötte han en flicka skön och fin, och en flicka så skön är en sjömans lön för alla stormars stön på böljan kall och grön.

De gingo vill i vårens skog på sjömäns och på flickors vis och satte sig bland gröna blad så ljuvligt som i paradis, och han bad och han fick och han tog, som en sjöman kan be och en flicka kan ge med ack och tack och suck och salta tårars ve.

Och det är visan för i fjol, och det är visan för i år, och det är visan som vi fått, så länge denna världen står i himmelsblått och rosenrött och sol och en flicka så grann och en ung sjöman i Djurgårns sälla lundar träffa på varann.

Men frågas 'vem som diktat har den sköna visans melodi så säger jag och ljuger ej, att det är han som, fideli och fidelej, och fideli, nu positivet drar om en flicka så nätt och en sjöman lätt på våg och falsk i håg som sjömäns falska ätt.