1. Du skulle få vad allra fagrast sänder den solskensklara maj, om mina händer blott kunde gripa allt det överflöd av doft och skimmer, som min ungdom bjöd, när i en vårnatts långa, ljusa vaka en lönn sin rikedom av blom fick skaka över de stigar, dit jag styrt min gång och där den svala luften blev till sång, som om en dämpad kör av näktergalar fyllt fantasiens alla slott och salar och sjungit sakta ifrån rosensnår om all den ljuva lycka, som blev vår.

2. Skymning, giv mig ej rosor, blundande glömska mig giv. Dagen har varit dunkel och svept i moln som mitt liv, och jag sitter vid fönstret, men kan ej se att sy; längst därnere i väster brinner en rosensky, en rosensky, som speglar sin glöd i min egen håg, bortom tysta tankars sakta glidande tåg....

Skymning, giv mig ej rosor, glömska, glömska mig giv! Dagen är död och jag sydde en svepeduk till mitt liv, men varför tändes en flamma, när det lider mot natt och höst, varför går jag mot kvällen med en purpurbrand i mitt bröst?

3. När mötets timma är inne, ville jag hölja mitt hår i skugga och dunkel, käre, då till dig jag går; jag ville hölja mitt hjärta i sorgedok, att så matt det slår i mitt bröst. Och jag längtar! Fräls mig från rädslans natt.

Fräls mig, o fräls mig, käre, jag kan inte se för gråt, kappan fastnar i törne och kjolen, min kjol blir våt. Ibland tar jag miste om vägen, jag vandrar en villsam stig. Tänd stjärnor över mitt huvud, käre, jag går till dig!

När mötets timma är inne, ville jag hölja mitt hår i skugga och dunkel, käre, då till dig jag går.