1. När de gamla såren heta tära, när din kind är vätt av ensamhetens gråt, när att leva är att stenar bära och din sång är sorg som vilsna tranors låt, gå och drick en fläkt av höstens vindar, se med mig mot bleka, blåa skyn! Kom och stå med mig vid hagens grindar, när de vilda gässen flyga över byn!

2. Ur de djupaste djupen jag kämpat mig hit, se, jag kom från de eländas ort, och vad undrar du då att min hjässa är vit när en sådan vandring jag gjort?

Och vad undrar du väl att den skälver min röst? Det var annat i visornas år. Jag har levat ändå, vare detta min tröst när att glömma jag äntligen går.

Den skall sluta att stappla, min styvnade fot, och mitt hjärta ska sluta att slå. - På min grav skola vildmarkens blommor slå rot medan dagarna komma och gå.

3. Jag vet ej om fullare fröjd står att nå än när läpparna skälva av gråt, om vi någonsin leva så gränslöst som då, när pannan av ångest är våt. Och ingen kom så hel och ren till lyckans vardagssal, som den som var med sig själv allen en natt i skakande kval.