1. Träd ut mellan brokiga bäddomhängen, stig upp från ditt läger i skogarnas fukt och skin på den nakna ängen och apelgårdarnas frukt.

Du nalkas och daggen dig stiger till möte, och örterna fyllas med flödande sav. Din makt är i kvinnornas sköte, din makt i det svallande hav.

Din makt är i själarna; skälvande stiger en flodvåg av längtan och följer din gång, vart bröst som älskar och tiger blir svämmande fullt av sång.

Till dig i sin längtan lantmannen skådar, ty sådden blir skörd i ditt nattliga hägn; din rodnad stormen bebådar, din blekhet ger nejderna regn.

Nu är som ett bud genom midnatten fore: "Han kommer i fullhet, bereden hans fest!" Mig är som en gudom du vore och jag din tjänande präst.

Det är som jag levde i fjärran trakter, i fädernas länder, i sagornas tid, då drömmens och trånadens makter man tillbad i månljusets frid.

Dig offra de sorlande lundar och brunnar och suckarnas ånga och vildmarkens lukt. All jorden ditt lov förkunnar, du höstkung, med kärna och frukt.

2. Du ler med vita tänder och läppars röda glans, och blickens ny sig tänder, som aldrig nedan fanns. Du gördlar dina länder med samma lätta händer som till din första dans.

Du räddat genom åren ditt friska, knappa hull,  och ännu glänsa håren som olja och som gull. Kom, glömmom hjärtesåren! I löten bräddar våren sin blomsterskäppa full.

Vad sjuka skalder sjunga, att lyckans tid förgår, är sant på deras tunga men vore lögn på vår. Oss lyfta vingar unga ur livets kval och tunga i våra sena år.

3. Det är ej fritt jag minnes, nar jag löser var smidig, mogen slinga från sin stör, min ungdoms lekar med min ungdoms töser i strandens dunge just härnedanför. Det är ej fritt jag tänker, då jag plockar de långa flätorna vid logens dörr, på mjuka bruna eller gula lockar, som jag har rört vid mera varsamt förr.

I bröder, låtom vårens drömmar fara och resom lyckans tjäll i höstens skygd! Förspillt är vårens vin, det morgonklara, så redom oss en dunkel humlebrygd. Vad förr var ljuvt blev duvet snart i smaken; vi röra sjungande vår heta mäsk och lyfta stånkor, skummande mot taken av dryck som är från början ärligt bäsk.

Vad mer om vinterns varulv sommarn sväljer, blott vår hugsvalans våta skatt han spar! Vi tappa lugnt vår lycka på buteljer och gömma den till vedermödans dar. Om lena kvinnolockar ej förgylla vår huvudgärd och dofta oss till ro, med humleknopp vi våra örngott fylla och slumra tungt som björn i vinterbo.

4. Döden går från by till by med sin murkna giga. Gammal karl men kvick och kry, smala ben och viga! Kastar som en pojk mot sky frodigaste piga.

Står han vid en stugas knut, fjällrar lätt på strängen,  sköna jungfrun träder ut, liksom förr till drängen. Hej, galoppen går i kut över sommarängen.

Aldrig var en man så galn efter fläng och leka! Nummerkarln och generaln, blomstrande och bleka -- alla bjuder han på baln, ingen brukar neka.

Har han i ett fattighus skumpat om med hjonen, står han strax i prakt och ljus uppe hos baronen; sirlig dans med bock och krus enligt fina tonen.

Jorum på det kala fjäll och i gröna hagen, Jorum i den sena kväll, Jorum mitt på dagen! Hör den murkna gigans gnäll under yra dragen!

5. Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj en dager sprider som den klarnande april. Kom på stigens sista halka, skogen ger sin dävna svalka och sitt djupa sus därtill. Sommarns vällust vill jag skänka för de första strån som blänka i en dunkel furusänka, och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider, väntansår, trolofningstider. Ingen vår ett skimmer sprider som en hemlig hjärtanskär. Sällan mötas, skiljas snarligt, drömma om allt ljuvt och farligt livet i sitt sköte bär! Gyllne frukt må andra skaka; jag vill dröja och försaka, i min lustgåd vill jag vaka, medan träden knoppas där.