Liv

Studier och tidig karriär

Edmond Passy föddes i Stockholm den 3 september 1789 av franska föräldrar med skådespelarbakgrund och studerade komposition hos Joachim Nicolas Eggert samt pianospel hos Luigi Piccinni, son till Niccolò Piccinni.

Hans första offentliggjorda kompositioner var tre pianostycken som publicerades i Musikaliskt tidsfördrif 1811, 1812 och 1813. Från denna tid var Passy bosatt i Göteborg där ett av hans viktigaste verk, pianokonserten op. 1, fick sitt uruppförande påskdagen 1814. Därefter följde studier för John Field i Sankt Petersburg under perioden fram till 1817. Här finslipade Passy sitt pianistiska kunnande.

Även för tonsättarskapet blev vistelsen i den dåvarande ryska huvudstaden en produktiv tid: två sånger publicerades på ett Sankt Petersburg-förlag och den andra pianokonserten op. 2 samt en fantasi för sex-händigt piano och orkester komponerades. Det sistnämnda stycket framfördes av honom själv tillsammans med Field och Eugenie Gabrielle Tardif som Passy ingick äktenskap med 1817.

Tonsättare och pianist i Stockholm och utomlands

I slutet av 1817 återvände Passy till Stockholm och uppträdde den 6 december med Hovkapellet under Edouard Du Puys ledning. På programmet fanns två av hans egna kompositioner − en orkesteruvertyr och en pianokonsert − samt en konsert för två pianon av Jan Ladislav Dussek med Edmond och Eugenie Gabrielle Passy som solister. Under ett par decennier kom Passy att inta en betydelsefull position som pianist i stadens musikliv. Han framträdde upprepade gånger som solist med Hovkapellet i konsertverk av Beethoven, Dussek, Field, Hummel, Mendelssohn, Aloys Schmidt och Daniel Steibelt och under fyra säsonger medverkade han vid organisationen av musiksoaré-serier i Stockholm (1820, 1826, 1827 och 1835).

1819 erhöll Passy en fast tjänst som pianist vid Kungl. Stora Teatern, en position som involverade solistuppdrag, ackompanjemang vid repetitioner och tre timmars sångundervisning per vecka. Där stannade han dock endast 18 månader. Hösten 1820 gav han sig istället ut på en drygt två år lång resa genom Europa. I Berlin, Dresden, Paris och sannolikt Köln spelade han sin fantasi över svenska visor − ett stycke som uppenbarligen tillhörde favoritrepertoaren och som både tidigare och senare även kunde höras i Stockholm.

Samtida kommentarer tecknar honom som en framstående representant för den Fieldska pianospelstraditionen. Efter en konsert i Berlin skriver Allgemeine Musikalische Zeitung 21/2 1821: ”Han spelade med utomordentlig precision och lätthet, särskilt hans elastiska anslag är mycket angenämt. Det eleganta föredraget är helt och hållet Fields, hans lärares.” Och Gustav Schillings Encyclopädie der gesammten musikalischen Wissenschaften beskriver 1841 Passy som ”känd i Tyskland som Fields kanske ypperligaste elev, och en verkligt förträfflig pianovirtuos”.

Lärare och kyrkomusiker

Liksom många musiker ägnade Passy en del av sitt liv åt undervisning. Till hans mer namnkunniga elever hör Otto Daniel Winge och Ivar Hallström i pianospel samt Wilhelm Bauck i komposition. Den senare anger att han bedrev teoretiska studier hos Passy efter 1830 och karakteriserar honom i sin självbiografi som en grundligt bildad man.

Det kan överraska att Passy aldrig anlitades som pianolärare vid Kungl. Musikaliska akademiens undervisningsverk givet hans pianistiska särställning i det tidiga 1800-talets Sverige. Han var 18 år äldre än Jan van Boom, den stora pianisten i den följande generationen, och stod under ett antal år ensam som pianist på hög nivå i Stockholm. Det finns dock anledning att förmoda att relationen till Musikaliska akademien inte var helt friktionsfri. I samband med att Passy blev invald som ledamot 1840 anger ett sammanträdesprotokoll (14/12 1839) att han varit föremål för omröstning fler än tio gånger, vilket antyder att akademien rymde såväl envisa anhängare till honom som motståndare.

Från mitten av 1830-talet hördes småningom allt mindre av Passy. En bidragande orsak till den avtagande musikaliska aktiviteten kan ha varit en långvarig depression i början av decenniet, då han enligt Vikarbynteckningen greps av ”sådan afsmak för musik, att han ej öppnade sin Flygel på flera år”. Missmodet skall ha bottnat i att han inte lyckades få sin sceniska musik framförd och att han fick avsked som kronprinsens och prinsessans pianolärare.

I cirka 30 år under senare delen av livet var Passy, sitt katolska ursprung till trots, anställd som organist i slottskapellet (från 1832 eller 1833). Vare sig den sakrala musiken eller orgeln verkar dock ha intresserat honom på djupet. Kyrkomusik saknas helt i hans verkförteckning och för orgel har han endast komponerat två fugor op. 11.

Passy avled den 16 augusti 1870 på sitt lantställe Canton nr 3 på Drottningholm. Hans första hustru, pianisten Eugenie Gabrielle, dog redan 1818 och han gifte sju år senare om sig med Carolina Christina Estenberg. Båda äktenskapen blev barnlösa.

Verk

Passys produktion innehåller kompositioner för såväl stora som små besättningar: pianostycken, sånger, kammarmusik, orkesterverk och scenisk musik. Huvudparten utgörs av musik uppbyggd kring pianot och vokalmusik i olika former. Åtskilliga sånger och vissa pianoverk gick i tryck under 1800-talet, men inga av de större kompositionerna.

Passy skrev sina båda mest ambitiösa verk för pianot tidigt i karriären: pianokonsert nr 1 1812 och nr 2 senast 1817. Redan här manifesteras flera av tonsättarens finaste kvaliteter. Till dessa hör en utvecklad harmonisk fantasi som ofta finner uttrycksmässiga skuggningar genom att föra in molltonarternas skalsteg i durpassager. Här syns också Passys intresse för lätt asymmetriska frasbyggen − exempelvis i sammansättningen 5+4 takter − som undviker en alltför förutsägbar periodik.

Alltemellanåt kan man tycka sig höra influenser från Field i Passys komponerande. Det gäller även den första konserten, trots att den skrevs före studietiden i Sankt Petersburg. Passy rörde sig tidigt i riktning mot romantikens stämningsvärld.

Den rikhaltiga harmonibyggnaden uppmärksammas i ett minnestal 1871 efter tonsättarens död av Johan Peter Cronhamn, som även pekar ut ”en grundlig, ofta polyfon stil” som karakteristisk för Passys musik. Passys håg för harmoniska undersökningar blir synlig i den första pianotrion där C-durallegrot oväntat slutar i c-moll. Skiftningar mellan dur och moll i den mindre skalan kan höras i ett Schubert-artat sidotema och i den andra satsen hörs en mystisk mediantisk ackordgång i takt 28−29 (förberedd i takt 5−6) som föregriper Liszts harmoniska verkstad. De av Cronhamn omtalade kontrapunktiska dragen framträder med särskild tydlighet i stråkkvartetten i D-dur med den självironiska titeln ”Monotono”. Här finns en tätt knuten stämväv innefattande passager i dubbelkanon med svar i kvinten i omvändbar kontrapunkt. En rikt utarbetad sats återfinns även i Pianotrio nr 2. Av något annorlunda art är solopianoverken vilka kan beskrivas dels som virtuoskompositioner i Hummel−Kalkbrenner-traditionen, dels som enklare stycken för amatörer. En nocturne i B-dur befinner sig i Fields närhet.

Passys bättre sångkompositioner kännetecknas enligt Cronhamn av ”en starkt framlyftad karakteristik och en liflig musikalisk målning”. Bland 30-talet sånger framhåller han ”Kolarflickan i skogen” ur Musikalisk målning som ”ett mästerstycke”. Pianosatsen bidrar här aktivt till musikens uttrycksvärde.

Två större verk för scenen finns bevarade. Den nordiska qvinnan är Passys musik till ett ”Forn-Historiskt skådespel […] af P. A. Granberg”. Verket innehåller en orkesteruvertyr, vokalnummer, dans, melodram, pantomim, en svensk polska med en i partituret inskriven rytmisk stämma benämnd ”vapenbrak” samt ett tidigt exempel på konstgreppet att låta instrument och sångare spela och sjunga bakom scenen − här två jägarhorn, en bastrombon samt en ”chor af kämpar”. Det sistnämnda möjligen efter förebild från Beethovens Leonore-uvertyr nr 2 och 3, där en dold trumpet skapar en distanseffekt. Ett partitur innehåller en anteckning om en repetition ”på Theatern” den 29 maj 1836, men stycket tycks aldrig ha framförts. Detsamma gäller sannolikt även den komiska enaktsoperan Inbillning och verklighet.

En symfonisats i c-moll innehållande fugato-partier kan eventuellt vara en del i en oavslutad symfoni. Den är instrumenterad för stråkar, blåsare och slagverk. I partituret finns dock anmärkningen att stråkstämmorna skall arrangeras för blåsinstrument − förmodligen i avsikt att kunna få verket uppfört i något specifikt sammanhang.

Martin Edin © 2015