Amanda Maiers stråkkvartett är tillkommen efter en svår tid i hennes liv. När hon i en dagboksanteckning den sista november 1877 såg tillbaka på det gångna året, skrev hon: "jag kan ej fatta att blott en månad är qvar af detta både sorgliga och lyckliga år." Året 1876 hade varit mycket framgångsrikt; hon hade gjort stor lycka med sina framföranden av den egna violinkonserten tillsammans med både Gewandhausorkestern i Leipzig och Kungliga Hovkapellet i Stockholm, vilket förstås hade glatt hennes första lärare och viktigaste inspirationskälla: fadern Carl Eduard Maier hemma i Landskrona. Den 23 februari 1877, tre dagar efter hennes 24-årsdag, rycktes fadern bort efter långvarig sjukdom. För första gången måste hon fira en födelsedag i sorg, och det hårda slaget gjorde att den vanligtvis så disciplinerade musikern för ett tag tappade sin balans och riktning i livet – utan faderns stöd hade hon aldrig nått så långt som hon då hade nått. Först den 19 mars spelade hon åter en smula på sin violin: "det var något besynnerligt då man på så länge ej rört den, men hvilken längtan då till Leipzig, ja jag kan knappt hålla ut att spela". I Leipzig väntade hennes hemlige fästman Julius Röntgen, son till konsertmästaren i Gewandhausorkestern, Engelbert Röntgen, som sedan 1873 varit Amandas violinlärare.

Hon återvände dit den 18 maj. I juni började hon åter att komponera (efter ett kompositionsuppehåll, som då varat i två år), och hon tog, liksom tidigare, kompositionslektioner för Ernst Friedrich Richter, kantor i Thomaskyrkan i Leipzig. Tillsammans med familjerna Röntgen och Klengel åkte hon i juli till Wehlen i det vilt romantiskt sköna "Sächsische Schweiz", trakter, vars natur redan hade inspirerat konstnärer, musiker och författare som Caspar David Friedrich, Carl Maria von Weber, Hans Christian Andersen och Richard Wagner. Landskapet gjorde stort intryck även på Amanda, och hon lärde känna det under långa fotvandringar.

Vid återkomsten till Leipzig skrev hon i sin dagbok: "Så var så att säga en period förbi; nu börjar arbetet rigtigt med ifver, och kraft har man ju samlat, få se hur det går med aptiten." Hösten 1877 kom så hennes stråkkvartett till, och genom dagboken kan vi följa hennes växlande sinnesstämningar under arbetet. Den 5 september nämns för första gången ett Scherzo för stråkkvartett, i samband med en lektion för Richter. Scherzot återkom vid lektionen den 19 september, men nu med en ny trio-del. Första satsen påbörjades vid en lektion den 26 september, men det dröjde innan nästa lektion, och att arbetet inte gick helt utan motstånd avslöjas av denna kommentar den 15 oktober: "Komponerade, en gång åtminstone igen; trodde nästan att det hade upphört hos mig; hur roligt är det ej när det blott litet går, men skall man plåga sig då tackar jag derför. Gick ej sedan ut utan var flitig."

Den 25 oktober var den första satsen färdig, Andantet nämns vid lektioner först den 8 och sedan den 15 november, då hon komponerat ett nytt slut till satsen, och också påbörjat finalen. Finalen nämns sedan åter den 22 november och sista gången den 29 november, då den sägs vara färdig.

Samtidigt med detta hennes första försök på stråkkvartettens område spelade Amanda själv ofta stråkkvartett tillsammans med sin lärare, den hemlige fästmannen samt dennes kusin, den berömde cellisten Julius Klengel. Det var betydande verk de denna period gav sig på: Beethovens B-durkvartett op. 130 med den s.k. Grosse Fuge, Schumanns a-moll-kvartett och en kvartett av Haydn i D-dur, op. 64:5, vilka också framfördes vid konserter i Bernburg (21 oktober) och Leipzig (2 december).
Amandas eget Scherzo framfördes den 30 september i samband med Engelbert Röntgens födelsedag i hans hem, tillsammans med Beethovens Grosse Fuge.
Den 21 november komponerade Amanda flitigt på sin kvartett, och på kvällen detta datum träffade hon i Röntgens hem för första gången den unga engelska tonsättaren Ethel Smyth, som under hösten hade anlänt för studier vid konservatoriet i Leipzig.
Amandas stråkkvartett nämns sedan inte i dagböckerna förrän i mars, och då i samband med ett stråkkvartettförsök av Ethel Smyth. 22 mars 1878 skrev Amanda i sin dagbok: "Ms Smyths första sats ur en violinquartett, temligen tråkig, utan form och jemt modulationer, men ändamålsenligt skrifvet och klingade derför rätt bra. Min sats derefter."

Med "min sats" avsåg hon Scherzot. Den 24 mars spelades Smyths och Maiers kvartettsatser återigen hemma hos familjen Klengel tillsammans med Beethovens kvartett i B-dur, op. 18. Sedan nämner Amanda inte sin stråkkvartett mer i dagböckerna.

Sedan 1990-talet förvaras manuskriptet till stråkkvartetten i Amanda Maiers samling i Musik- och Teaterbiblioteket i Stockholm. Av okända skäl var verket inte komplett när det kom hit. Den första satsen avbryts strax innan slutet, och förmodligen saknas här helt enkelt några ark manuskriptpapper. Till Finalen finns både ett långt och flera kortare fragment, vilka antagligen från början varit avsedda att arbetas ihop till ett längre helt. De enda helt kompletta satserna är Andante och Scherzo.

© Klas Gagge, Levande musikarv