Pehr Frigel (1750−1842)

Skriv ut

Pehr Frigel (Frigelius) föddes i Kalmar 2 september 1750 och dog i Stockholm 24 november 1842. Tonsättare av kyrkomusik, kantater, tillfällighetsmusik, sånger, kammar- och orkesterverk. Direktör för Utile Dulcis musikaliska verksamhet under 1780-talet. Ledamot i Kungl. Musikaliska akademien 1778, där sekreterare 1797−1842 och bibliotekarie 1797−1840, professor i musikens teori, estetik och litteratur 1814−30 samt inspektör för undervisningsverket 1811−34.

 Liv

Pehr Frigel var under en ojämförligt lång tidsperiod, närmare femtio år, tveklöst Sveriges mest centrala musikgestalt på formellt och byråkratiskt plan, därtill såväl inom som utom landet erkänd som musikteoretiker samt som bok- och musiksamlare. Som kompositör ansågs han i samtiden som förfaren och mycket lärd, men hans för svenska förhållanden ovanliga intresse för kontrapunktik, cantus firmus-behandling och liknande äldre kompositionstekniker renderade honom främst erkännande på kyrkomusikaliskt område. Bilden av Frigel som konservativ skrivbordskompositör har dock överdrivits i senare historieskrivning, vilket blir tydligt inte minst av närmare studium av hans solosånger och världsliga kantater.

Frigel föddes i Kalmar som son till slottspastorn och lektorn i gymnasiet där, teologie doktor Pehr Frigelius (d.ä.) och dennes hustru Ingrid Helena (f. Wahlberg). Fadern blev 1755 kyrkoherde i Madesjö, där familjen förblev bosatt tills Frigel skrevs in vid Kalmar gymnasium. Han studerade under gymnasietiden violin, orgel och musikteori för domkyrkoorganisten Hans Björkman Hansson. Han låg därefter vid universitetet i Uppsala 1770−76, där han även var ställföreträdare både för director musices på universitetet och för domkyrkoorganisten.

Efter att ha tagit magistergraden i Uppsala 1776 blev Frigel privat informator hos friherren och riksrådet Johan Liljenkrantz familj i Stockholm och snabbt indragen i både de då relativt nybildade vittra sällskapen Utile Dulci (detta troligen genom Hans Björkman Hanssons kontakter) och Arla Coldinu, och i Kungl. Musikaliska akademien (1778). Han var från 1780 direktör för musiken i Utile Dulci, och många av hans verk från denna period är kopplade till sällskapets verksamhet, främst i form av parentationsmusik och kantater över nyinvalda eller avlidna medlemmar. Han studerade under denna period privat hos några av huvudstadens främsta lärare teologi, filosofi och komposition (det senare bl.a. för nära vännen Joseph Martin Kraus). Den tillgång han fick till akademiens bibliotek och arkiv ledde till de omfattande lärda musikstudier som blev hans livslånga kall och ledde till speciell ryktbarhet.

På flera inflytelserika personers rekommendationer (bl.a. Francesco Uttinis) utverkades på 1770-talet 150 riksdaler från den kungliga privatkassan för att skicka den lovande, unge tonsättaren Frigel på omfattande utlandsstudier, en förmån som då inte vederfarits någon infödd person sedan J.H. Romans tid. Av okänt skäl saknade löftet fullbordan, som Frigel uttrycker det i en långt senare självbiografisk skiss. I stället säkrade han tjänst i statligt verk, först som kanslist och 1784−1809 som sekreterare på Statskontoret. 

1797 valdes Frigel till Musikaliska akademiens sekreterare och bibliotekarie, ämbeten som han formellt behöll ända tills kort före sin död 45 år senare, även om Erik Drake ansvarade för biblioteksuppgifterna från och med 1840. Han avled 1842 i en ålder av 92 år och hade kort dessförinnan belönats med en medalj för sin långa verksamhet i akademiens tjänst. Han hyllades under sista levnadsåret och vid bortgången både privat och offentligen, bl.a. med sång av Jenny Lind vid hans begravning i Klara kyrka. 

Skriftställarskap och undervisning

Sedan Frigel tillträtt som professor i musikens teori, estetik och litteratur 1814 ägnade han sig åt högt syftande publika föreläsningar över ett spekulativt och systematiskt studium av musiken som saknade motsvarighet i Musikaliska akademiens övriga verksamhet. Han yrkade själv på att likt uppsalaprofessorerna ibland entledigas terminsvis för egen förkovran och grundliga efterforskningar (vilket dock ej beviljades). Frigel korresponderade med Sigismund Neukomm, François-Joseph Fétis, Giuseppe Baini, William Horsley, Paul Struck m.fl. både i sina ämbeten och privat. På detta sätt bidrog han till att bygga upp akademiens samlingar av autografer och sällsynta verk.

Redan 1796 hade Frigel i en ambitiös och omfattande skrivelse lagt upp planer på ett konservatorium på liknande villkor som det året dessförinnan grundade Pariskonservatoriet, men då varken jämförliga lärarkrafter eller elevunderlag fanns, blev planerna snart mer modesta. Undervisningsverket fick dock från 1810-talet under Frigel sin första riktiga blomstringstid, först i form av en sångskola, senare med undervisning i de flesta instrument och − vilket var allra viktigast i detta läge − ackreditering och examination av dem som undervisats på annat håll. Från denna tid och framåt undervisade Frigel en lång rad elever i komposition och kontrapunkt. Det förtjänar speciellt omnämnande att han i kontrapunktsstudierna hade en speciell klass för kvinnor, vilket är anmärkningsvärt tidigt i dessa discipliner internationellt sett. Från denna tid härrör troligen hans kontrapunktslärobok i handskrift, av allt att döma den första på svenska språket, varför den är viktig såväl lexikografiskt (med termerna direktöversatta från latin, tyska, italienska och franska) som musikteorihistoriskt. Frigel lånar i denna många exempel från J.G. Albrechtsberger, vars Gründliche Anweisung zur Composition han också använde i akademiens kompositionsklasser. En stor mängd av 1800-talets främsta svenska musiker och tonsättare var elever till Frigel, antingen vid undervisningsverket eller privat.

Under riksdagen 1809 involverades Frigel som musikalisk rådgivare i prästeståndets arbete med psalmboks- och koralboksfrågor och 1811 blev han ledamot i psalmbokskommittén. Vid ungefär samma tidpunkt hamnade han i en intensiv offentlig polemik med sin forne bundsförvant J.C.F. Haeffner i just koralfrågor. Frigel representerade i detta sammanhang helt klart det musikaliska och politiska etablissemanget och utnyttjade indirekt sina formella roller och stockholmskontakter gentemot den hetlevrade Hæffner.

Frigel var under många år korrespondent för Allgemeine musikalische Zeitung för Sveriges och Stockholms räkning. Med olika grad av sannolikhet har Frigel också utpekats som författare till en rad olika anonyma debattinlagor i stockholmstidningarna under det tidiga 1800-talet.

Verk

Som tonsättare har Frigel fått rykte om sig att vara lagd åt det boksynta och tekniskt konstlade, med ett speciellt intresse för kontrapunktiska satstyper. Denna delvis överdrivna bild, vilken i modern forskning ofta övertagits okritiskt från polemiska inlagor under Frigels livstid (inte minst från de publika striderna med Hæffner), hänger inte bara samman med det faktum att han under första halvan på 1800-talet var minst en − mot slutet två − generationer äldre än de yngsta verksamma tonsättarna, utan också med hans akademiska framtoning i offentliga debatter och skrivelser. Såväl de senare som de musikaliska verken är ofta tryfferade med vittra grekiska och latinska sentenser.

Frigel komponerade i samtliga genrer som var av vikt i hans samtid med undantag för musikdramatiken (där han emellertid gjorde omfattande bearbetningar av andras verk samt bidrog med enstaka arior i sångspel och teaterstycken). Han var en mycket produktiv tonsättare under 1780- och 90-talen, då speciellt vad gäller tillfälleskantater och -sånger.

Solosångerna spänner över många stilriktningar, från visartat strofiska till brett upplagda da capo-arior i C.H. Grauns och J.A. Hasses stil (vilken odlades av Frigel även under senare år). Arior till orkester är fler än de till endast klaverackompanjemang, vilket delvis hänger samman med att Frigel huvudsakligen skrev för större festtillfällen och på beställning, då större ensembleresurser förutsattes. I flera fall har han som musikansvarig för tillfällesmusik komponerat själv först efter att förgäves ha försökt få någon annan framstående kompositör att ta sig an uppdraget.

Störst samtida ryktbarhet vann Frigel med ett relativt sent verk, sitt omfattande oratorium Försonaren på Oljoberget, till text av Samuel Ödmann. Detta verk i tre avdelningar och med flera timmars speltid uppfördes först under Eduard Du Puys ledning på Kungl. Teatern i mars 1815, sedan i omarbetad form i Riddarhusets stora sal, långfredagen 1820. Bägge framförandena var publiksuccéer och Frigel fick motta en gulddosa som personlig gåva av den imponerade kronprinsen. Oratoriet väckte anseende även utomlands och Sigismund von Neukomm skrev i ett brev till Frigel 1827 att detta verk ensamt skulle ha skrivit in Frigel i historien även om han aldrig hade komponerat något annat, ”om inte hans ödmjukhet gömt det för samtidens bedömare”.

Frigels sinfonior, uvertyrer och solokonserter visar på god formkänsla och orkesterbehandling, bådadera troligen uppövade under åren som direktör för Utile Dulcis för sin tid stora och avancerade orkester. Uvertyrerna kännetecknas av motiviskt genombrutet arbete och kontrapunktiska fakturer. Harmoniskt avstår han under 1800-talets första decennier konsekvent från den mediantik och enharmonik som då var på höjden av popularitet bland yngre svenska tonsättare. 

Under Frigels sista tjugo år i livet komponerade han ytterst få verk för publikt framförande. Dock visar en stor mängd kontrapunktiska skisser, varav vissa sändes i brev till likasinnade korrespondenter i Europa, att han även i senare ålder sysselsatte sig med kompositionsarbete vid sidan av sina betungade uppdrag inom akademi- och musikpolitiska frågor.

Bernhard von Beskow menar i sin gravpredikan över Frigel att ”[m]usic blef för honom af böjelse och plikt ett föremål för allvarligt studium. Så omfattande, djup och säker kännedom av musikens lagar har kanske knappast någon inom fäderneslandet ägt.” Det innebär en betoning av det kompositoriska hantverk som var högt värderat i Frigels ungdom, och som i de större verken för solister, kör och orkester fick fritt spelrum på ett sätt som saknar motstycke i svensk musikhistoria.

Mattias Lundberg © 2015

Skrifter av tonsättaren

Dissertatio physica, sistens observationes quasdam circa motus corporum ex percussione, diss. Uppsala universitet, 1775. Edman. Praeses: Samuel Duraeus. [Som respondent pro exercitio.]
Observationes philologicae in praefationem Lucae evangelii Diss. Uppsala universitet, 1776. Edman. Praeses: Johan Floderus. [Som respondent pro gradu.]
”Krauses musicaliska caracter”, i: G. Stridsberg, Åminnelsetal öfver … Joseph Kraus, Stockholm, 1798, s. 20−32.

Bibliografi

Ahlbeck, Bengt: ”Musikutbildning och examination vid Kungl. Musikaliska akademien under ’Pehr Frigel-epoken’, 1796−1842”, lic. diss., Mitthögskolan, Härnösand, 1994.
Beskow, Bernhard von: Minnesteckning vid Sekreteraren Herr Pehr Frigels Jordfästning, Stockholm: Nordstedt, 1843.
Hedwall, Lennart: Den svenska symfonin, Stockholm: AWE/Geber, 1983.
”Frigel, Pehr”, i: Leonard Höijer, Musik-Lexikon, Stockholm: 1864, s. 139−140.
Larsson, Gunnar: ”Pehr Frigels tankar år 1796 om Musikaliska Akademien och dess ’offentliga informationsinrättning’”, i: Svenska musikperspektiv, red. G. Hilleström, Stockholm: Nordiska musikförlaget, 1971, s. 42−59.
Lundberg, Mattias: ”Pehr Frigel’s Om Contrapunkten (c. 1815): The Earliest Extant Counterpoint Method in the Swedish Vernacular, Edited and Translated with Historico-Critical Commentary”, STM-online, vol. 15, 2012.
−−−: ”The First Hundred Years of Music Librarianship at the Swedish Royal Academy of Music: 1771-1871”, Fontes artis musicae, vol. 57, nr 3, 2010, s. 236−249.
−−−: ”Två Samuel Ödmann-oratorier som exempel på kompositorisk och musikteoretisk rivalitet 1800−1820: Haeffner vs. Frigel”, Dokumenterat, nr 46, 2014, s. 4−31.
Mörner, C.G. Stellan: ”Frigel, Pehr”, i: Svenskt biografiskt lexikon, bd. 16, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1964, s. 563−565.
Nisser, Carl: Svensk instrumentalkomposition 1770-1830: Nominalkatalog, Stockholm: 1943.
Walin, Stig: Beiträge zur Geschichte der schwedishen Sinfonik, Stockholm: Norstedt, 1941.
−−−: ”Den musikteoretiska undervisningen i Sverige under romantiken”, Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 15, 1933, s. 84−137.

Källor

Uppsala universitetsbibliotek, Musik- och teaterbiblioteket, Nordiska museet, Riksarkivet.
Per Frigel i databasen Gelegenheitsmusik des Ostseeraums vom 16. bis 18. Jahrhundert.

Verköversikt

Orkestermusik (2 sinfonior, 3 uvertyrer, flöjtkonsert m.m.), vokalmusik med orkester (Försonaren på Oljoberget, kantater m.m), annan vokalmusik (sånger, recitativ och arior), klaververk.

Samlade verk

Instrumentalmusik
Adagio un poco grave f-moll för violin och orkester.
Alla Polacca / Polonaises G-dur för orkester.
Ballo F-dur för orkester.
Introduzzione, C-dur. 1. Grave e maestoso, 2. Andante mosso e trionfale. [Se även Skynda Euterpe! nedan.]
Konsert A-dur för flöjt och orkester.
Marsch (“Marche funebre”) c-moll för orkester, 1801.
Marsch D-dur för orkester, 1789. [Flera delvis avvikande versioner.]
Marsch D-dur för orkester, 1791.
Marsch F-dur för orkester, 1817.
Marsch  g-moll för orkester, 1812. [Flera delvis avvikande versioner.]
Menuett Ess-dur för orkester.
Menuett (”Minuetto festivo”) C-dur för orkester, 1795.
Menuett a-moll orkester, 1805.
Uvertyr c-moll för orkester. 1. Adagio e staccato, 2. Allegro non tanto e staccato, 3. Adagio.
Uvertyr D-dur för orkester. 1. Maestoso, 2. Fuga. [Se även Skynda Euterpe! nedan.]
Uvertyr f-moll orkester. 1. Mesto e sostenuto, 2. Fugato. Allegro con forza.
Sinfonia D-dur, 1. Vivace; 2. Alla siciliana; 3. Allegro (1779).
Sinfonia och fuga f-moll med obligat violoncellstämma. [Framförd som introduktion till det första kända svenska framförandet av W.A. Mozarts requiem 1805.]

Kantater, oratorier, kör, liturgisk musik
Agnus Dei för kör och orkester, 1801.
Vid Åminnelsehögtiden i Sällskapet Nytta och Nöje efter Wikmanson, kantat (G.A. Silverstolpe), 1802.
Du eviga beslut, kantat (J.H. Kellgren) vid parentation över C.F. Leijonhielm, 1780.
Esaiae prophetenom hände [Sanctus] för sopransolo, kör och basso continuo.
Firom denna glada dagen.
Fröjdens Herran, för dubbelkör och orkester.
Fulle äro himlarne, för 5-stämmig kör och orkester, 1814. [Se även Försonaren på Oljoberget.]
Försonaren på Oljoberget, oratorium i tre avdelningar (S. Ödmann), ca 1814. Delar ur andra avdelningen tryckt i Musikaliskt tidsfördrif, 1820. [Uppf. på Kungl. Teatern 12 mars 1815 och i reviderad form i Stora Riddarhussalen långfredagen 1820.]
Helig, Herre Gud Zebaoth, för dubbelkör och orkester (version av sats ur Försonaren på Oljoberget)
In Coenam Domini (för skärtorsdagen).
Heliga Anda, för kör och orgel
Herre Dig i nåd förbarma, litania för sopran, alt, kör och orkester vid Gustav III:s död (S. Ödmann).
Hvad fröjd för Pygmalion, för unison kör och orkester, 1804.
Hvem är i himlens rike störst?, kantat för sopran, alt, kör och orkester, 1793.
Inaugurationsmusik (J.H. Kellgren).
Lef för verlden, solokantat till piano, 1802.
Länge, Swea, saknade ditt öga, kantat (A.G. Silverstolpe) vid Gustav IV Adolfs förlovning. [Uppförd i Stora Riddarhussalen 15 september 1795.]
Min själ skall lofva Herran, Psalt. nr 86, för kör och orkester, 1798. [Uppförd i Storkyrkan vid Karl XIII:s kröning 29 juni 1809.]
Sanctus och Benedictus för orkester och dubbelkör, 1791.
Skynda Euterpe!, kantat för soli, kör och orkester (J.O. Wallin). [Uppförd i Storkyrkan 21 december 1816. Se även Uvertyr D-dur och Introduzzione C-dur ovan.]

Sånger, recitativ och arior
Ack, hvad himmelsk glädje brinner, aria till orkester, 1781.
Ack, hvad nöje njuter vi, aria till klaver och soloklarinett i B-dur.
Ack, kärlek, hvad du plåga gifver, aria till orkester, 1781.
Ack, lyckliga hjerta, aria till orkester, 1779.
Ack, sälla stund, aria till orkester, 1780.
Den svenska världen gläds, aria till orkester. [Uppförd i Utile dulci 1778.]
Du Gudamakt / Ljuva tjusning, recitativ och aria till orkester, 1778.
Ej större vällust själen känner, duett.
Fly, falska hopp utur ett hjärta, aria till orkester, 1776.
Genom dalens stilla famn (Källan) (A.M. Lenngren). Tryckt i Musikaliskt tidsfördrif, 1799. [Finns även autograf.]
Gud, nu har du förvandlat, aria, 1791.
Herden under eken hvilar, aria till orkester, 1799.
Hvad röst af himmelsk fröjd.
I vårens skugga fann jag dig, aria till klaver (övers. av F.G. Klopstocks Das Rosenband).
Ljuva tjusning. [Se Du Gudamakt ovan.]
Kom, Zephis du min ömhets liv, aria, 1775.
Kärlekens yra livar mitt bröst, aria till klaver. [Sångstämma saknas.]
Låt Segervinnarens hjeltemod, aria till orkester, 1776.
Naturen mig lärde (Visa). Tryckt i Musikaliskt tidsfördriv, 1793. [Finns även som autograf.]
Naturen vaken är och du, recitativ till orkester. [Uppförd i Utile Dulci 1782.]
Naturens glada prakt, aria till orkester.
Om de lågor fåfängt brinna, aria till orkester, 1778.
O död, hvar är din udd?, aria till orkester, 1793. [Uppförd i Jakobs kyrka påskdagen 1794). Finns i ett flertal delvis avvikande versioner.]
O död hvar är din udd?, aria. [Samma som ovan i klaverreduktion i Musikaliskt tidsfördrif, 1796.]
Om sig min höghet sårad finner, aria till orkester, 1777.
Så den svenska verlden gläds, aria. [Framförd i Utile Dulci på Gustav III:s födelsedag 24 januari 1778.]
Sällhetsskapande förmåga! (C.G. af Leopolds sv. övers. av F. Schillers An die Freude).
Till min hydda sänkte sig från skyn (Sällskaps-visa).
Visa till text av J. Elers (Glada quäden, Stockholm, 1792).

Satser till sångspel och andra sceniska verk
Till skådespelet Äfventyraren, aria till orkester (”Kors, hur väl jag då skall”), 1791.
Till operan Arbace, solo och orkester, recitativ (”Dove son io”) och aria (”Mentre ti lascio o figlia”),
1795.
Till skådespelet Eremiten, aria och duett, 1797.
Till skådespelet Nyårsnatten eller Midnatten (övers. Isac Reinhold Blom), två arior till orkester (”Jag gick i däldens lugna famn” och ” Ni kom så är till Jordens tröst”), 1801.

Övrigt
Klaverstycken, fugaexpositioner, kanonsatser, danssatser, koraler, sättningar av medeltida skolsånger etc.


Verk av Pehr Frigel

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 27