Emil Sjögren (1853-1918)

Johan Gustaf Emil Sjögren (född 16 juni 1853 i Stockholm, död 1 mars 1918 där) var åren kring sekelskiftet 1900 den mest ansedda svenska tonsättaren. Anseendet vilade i första hand på hans många solosånger, med en för Sverige ny uttrycksfullhet och variationsrikedom, och på hans violinsonater. Som organist i S:t Johannes kyrka i Stockholm beundrades han för sin improvisationskonst. Under Sjögrens många vistelser i Paris från 1901 till 1914 lanserades hans musik där intensivt och med framgång.

Liv

Barndom och studier

Emil Sjögrens barndom innehöll både otrygghet och trygghet. Han föddes i Stockholm sommaren 1853, och som utomäktenskapligt barn placerades han först som fosterbarn i en familj. Fem år senare startade fadern en egen lärftkramhandel i Gamla stan, och därmed kunde föräldrarna gifta sig och familjen föras samman. Efter ytterligare fem år dog fadern i en olycka, och hans hustru Christina försörjde därefter sig själv, Emil och hans halvbror Gösta genom att driva ett litet pensionat på Norrmalm. Det blev hennes hem tills hon dog 1895, och det var också Emil Sjögrens hem lika länge.

Emil var ett sjukligt barn men sägs ha varit initiativrik och ”ganska odygdig”. Han var ingen flitig skolelev men läste mycket hemma, inte minst i det stora bokverket Illustrerad världshistoria av Friedrich Wilhelm Held och Otto von Corvin, som förmedlade ett politiskt radikalt synsätt. Familjen hade inga särskilda musikaliska traditioner, men musikdirektören och affärsmannen Ludvig Ohlson upptäckte hans musikbegåvning, kanske via Abraham Mankell, som var Emils musiklärare i Nya elementarskolan och Ohlsons organistkollega i Klara kyrka. Vid 16 års ålder slutade Emil skolan och kom in på konservatoriet. Året därefter började han i Ludvig Ohlsons och Isidor Dannströms pianoaffär, där han bland annat arbetade med att stämma pianon. Han fortsatte som ”till hälften affärsman” under ett antal år, men den kommersiella banan visade sig inte ligga för honom.

Bland Emil Sjögrens lärare på konservatoriet var organisten Gustaf Mankell och pianisten Hilda Thegerström särskilt viktiga, och de var båda mycket positivt inställda till honom. Mankell konstaterade i sitt slutbetyg bland annat att den duktige eleven hade ”särdeles skön gåva” att kunna improvisera preludier. Två betydande tonsättare fungerade, utanför undervisningen, som mentorer för Sjögren: Ludvig Norman och August Söderman. Han såg upp till Norman, som intresserade sig positivt för hans utveckling. Han var något av en assistent åt Söderman under dennes sista tid i livet, och fick kompositoriska råd av honom.

Samtidigt med studierna tog Sjögren sina första egna steg som tonsättare. I en liten svart anteckningsbok, nu bevarad på Musik- och teaterbiblioteket, skrev han 1871–73 in de första sångerna, där han undan för undan utvecklade sin egenart.

Två av Emil Sjögrens studiekamrater på konservatoriet blev hans nära vänner. Det var sångaren Johannes Elmblad och pianisten Richard Andersson, båda mycket begåvade och med anmärkningsvärda karriärer framför sig − Elmblad som operasångare och regissör, Andersson som betydande pianist och musikpedagog i Stockholm. Sjögren var också en ”ständig gäst” vid festerna som ordnades av eleverna på Konstakademien och fungerade som deras musiker, både utövande och komponerande. Här lärde han känna en stor del av tidens unga svenska konstnärer bland dem Carl Larsson, som målade hans porträtt och så småningom beskrev honom i sina memoarer.

Debuten som tonsättare

1876 fick Sjögren sitt op. 1 publicerat, Fyra dikter till texter av Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson. Dessa två norska författare var i hög grad på modet i Sverige, och valet kan också ha influerats av August Söderman, som hade givit ut två häften med Bjørnson-tonsättningar och kände Ibsen. Sjögren skaffade sig redan med detta häfte ett visst rykte som sångtonsättare. Han skulle snart gå över till ett språkområde som kom att betyda mycket mer för honom − det danska. 1879 vann han Musikaliska konstföreningens årliga kompositionstävling med sitt op. 3, sju sånger till dikter ur Holger Drachmanns roman Tannhäuser. En lång rad andra sånger till dansk text följde därefter, dikter av Ernst von der Recke, J.P. Jacobsen och, långt senare, den svensk-danska författaren Helena Nyblom, en av Sjögrens bekanta redan på 1870-talet.

Sjögren hade goda kontakter med Stockholms kulturellt intresserade familjer, där man beundrade det nya, friska och inspirerade i hans musik. Men det fanns också de som tyckte att hans begåvning inte motsvarades av ett lika stort tekniskt kunnande. Med ekonomiskt stöd från sina arbetsgivare i pianoaffären, Ludvig Ohlson och Isidor Dannström, for han 1879 till Berlin och tillbringade ett läsår där med studier för tonsättaren Friedrich Kiel och organisten Karl August Haupt. Hos Kiel tränade han sig i att använda kontrapunkt som uttrycksmedel i samtida musik, och studierna för Haupt gjorde honom till en skicklig organist.

Tannhäuser-sångerna op. 3 gav honom en kontakt med den danske musikförläggaren Henrik Hennings. Hennings inbjöd Sjögren att bo hos honom i Köpenhamn hösten 1883, samtidigt som han deltog i en nordisk kompositionstävling om bästa pianoverket. Sjögren vann tävlingen med sin svit Erotikon. I Köpenhamn blev han bekant med en krets av unga danska författare och musiker, däribland Holger Drachmann och tonsättaren Peter Erasmus Lange-Müller. Den senare blev under många år framåt en av Sjögrens allra närmaste vänner.

Den stora resan 1883−85

Genom privata välgörare och statliga stipendier blev det möjligt för Sjögren att tillsammans med Lange-Müller göra en Europaresa med långa uppehåll i Wien, Merano, München och Paris. Resan varade fram till juni 1885. I Wien studerade han instrumentation, förmodligen för att bredda sin kompetens och bli en kvalificerad orkestertonsättare, något som nog förväntades från Musikaliska akademien som tilldelat honom resestipendierna. I övrigt handlade resan om att skaffa sig intryck och arbeta. Den bästa arbetstiden tycks ha varit i alpidyllen Merano, där sånger och pianostycken kom till.

Under hela utlandsresan arbetade han på sin första violinsonat, och vid en kort sejour i Leipzig vintern 1885 hade han skaffat kontakter med musikförläggare, som resulterade i att Peters förlag gav ut violinsonaten, när den blev färdig. Hösten 1885 reste Sjögren på ett förlängt stipendium återigen till Berlin, och där lärde han känna den unge violinisten Tor Aulin, som gav honom instrumenttekniska råd beträffande sonaten. Sjögren blev svårt sjuk våren 1886 och återvände hem. I februari samma år uruppfördes violinsonaten i Stockholm av den franske violinisten Emile Sauret, Aulins lärare, och den tyske pianisten Felix Dreyschock. Mottagandet i pressen var positivt, särskilt av den långsamma satsen.

I Stockholm 1886−1900

Emil Sjögren hade tillträtt organisttjänsten i Franska reformerta kyrkan 1881 och kunde där få en viss begränsad inkomst som musiker. Tjänsten i pianoaffären hade han sagt upp sig från 1883, även om han fortsatte att stämma pianon åt firman även efter det. När Richard Anderssons pianoskola startade 1886, blev lärararbete ytterligare en födkrok. I två läsår undervisade Sjögren där i komposition, musikteori och orgel. Någon framstående lärare var han inte, enligt samtida bedömare. Bland hans elever fanns den 17-årige Wilhelm Stenhammar, som också efterträdde Sjögren på orgelpallen i Franska reformerta kyrkan. 1891 fick Sjögren till slut en viktig musikertjänst − den som organist i den nybyggda S:t Johannes kyrka i Stockholm. Till invigningen 1890 hade han skrivit en kantat som fick ett mycket positivt mottagande och som alltjämt kan räknas till det bästa i sin genre. Tjänsten i S:t Johannes kyrka skulle han behålla livet ut. Hans improvisationer på orgeln vid gudstjänster och andakter blev berömda och drog dit stora mängder av musikintresserade. Den organistutbildade musikrecensenten Karl Berggren mindes 50 år efteråt hur han vid 1900-talets början lyssnat på en av Sjögrens improvisationer, ett ca tio minuter långt postludium: ”Så starkt har jag aldrig senare … upplevat kyrkomusikens betydelse vid gudstjänstfirandet.”

Under det sena 1880-talet fortsatte Sjögren att skapa sånger och pianostycken, och då tillkom också det verk som blivit hans mest kända, violinsonaten nr 2 i e-moll. Tor Aulin bistod återigen med violinistisk sakkunskap, och verket uruppfördes av honom och tonsättaren i Köpenhamn vid den första nordiska musikfesten sommaren 1888. Den fick ett mycket positivt mottagande, bland annat av Grieg, som här lärde känna Sjögren, vars musik redan före dess hade intresserat honom.

Sjögren hade inte lyckats som orkestertonsättare, även om han hade varit inne på det spåret med sina två verk för manskör och orkester från 1880-talet, Bacchanal och Islandsfärd, och med det korta orkesterstycket Festspel från 1892, men inget av dessa tre verk är centralt i hans produktion. Trots denna brist på orkestermusik innebar 1890-talet en etablering av Sjögren som frontfigur i det svenska musikskapandet. Han beskrivs ofta som ”genial” i pressen, och han kallas inte sällan ”vår främste tonpoet”. Det nya operahuset, som invigs 1897, innehåller en väggmålning, där muser håller i en not med Sjögrens sånger − den enda referensen i byggnadens konstverk till någon samtida tonsättare. Han söks upp av författare som August Strindberg och Verner von Heidenstam med önskan om samarbete, och framhålls av deras kollega Hjalmar Söderberg som en av musikens mästare.

Trots denna prestigefulla plats i offentligheten var 1890-talet en bekymmersam period för Sjögren själv. Den svåra psoriasis som hade plågat honom sedan ungdomen tvingade honom till dyra behandlingar. Den hade möjligen bidragit till att lägga grunden till hans andra sjukdom − alkoholismen. Till råga på detta dog hans mor i en olycka 1895, och han förlorade den fasta punkt som hon och deras gemensamma bostad hade utgjort. Han hade förut haft några komplicerade kärleksrelationer med gifta kvinnor − nu träffade han Berta Dahlman, som han gifte sig med i december 1897. Hon räddade hans hälsa och ordnade upp tillvaron kring honom, och så småningom återvann han tillräckligt mycket mod och hälsa för att ta upp sitt komponerande, som legat nere under några år. Berta blev förutom hustru också ett slags impressario.

Paris och Sverige 1901−18

Berta Sjögren, som var Frankrikevän, såg till att paret kom till Paris år 1901 och att en konsert med makens verk ordnades i en av de stora kända konsertsalarna, Salle Pleyel. Där spelades Sjögrens nya, tredje violinsonat av en av 1900-talets främsta violinister, Jacques Thibaud. Det var inledningen till den största lansering som gjorts av en svensk tonsättare i ett annat land. Den understöddes av många musiker som, liksom Thibaud, spelade gratis. Fram till krigsutbrottet 1914 tillbringade paret Sjögren en tid i Paris nästan varje år, och de konserter som helt ägnades hans verk blev många. Ibland hade konserterna en ganska anspråkslös inramning, men några gånger var de påkostade och glansfulla, som den konsert i Salle Gaveau 1908, där Alexandre Guilmant uruppförde hans preludium och fuga op. 49. Sjögrens samarbete med en annan stor stjärna, violinisten George Enescu, är särskilt värt att nämna. Verksamheten för Sjögren var som intensivast åren kring 1910, och den ledde till att hans pianoverk och violinsonater fick ett genomslag bland franska musiker. Också i Tyskland och England blev Sjögrens musik mycket positivt bemött.

Parallellt med de franska Sjögrenkonserterna gjorde tonsättaren liknande konserter i stor mängd på turnéer i Sverige, såväl på små orter som i storstäder.

1910 kunde paret Sjögren skaffa sig en egen villa vid sjön Valloxen i Knivsta, efter att tidigare ha hyrt bostäder i Tumba och nära Södertälje. Denna fridfulla plats blev nu deras replipunkt. Där tog de emot gästande musiker och vänner, och där tillkom tonsättares sista verk, bland dem den femte violinsonaten, cellosonaten och sångerna till kinesiska texter.

Emil Sjögren hade alltid varit sjuklig, och 1918 avled han i en hjärt- och lungrelaterad sjukdom. Till hans minne skrev den gode vännen Hugo Alfvén Elegie (Vid Emil Sjögrens bår), vars inledning är en skicklig orkestrering av Sjögrens sång ”Saa stansed og dér den Blodets Strøm”.

Verk

Sånger

Solosången är den genre som Sjögren blev allra mest förknippad med under sin livstid. Han stod här för något nytt. Den musikaliska strukturen gavs större frihet i förhållande till textens deklamation, pianosatsen fick en större klanglighet och dissonansbehandlingen var kanske djärvare än i någon tidigare svensk musik. Dessa drag finns i en del av hans produktion − andra sånger är av ett enklare snitt.

Sjögren åstadkom betydande och självständiga sånger redan i de tidiga samlingarna, till exempel de norska sångerna i op. 1, tonsättningarna av dikter ur den danske författaren Holger Drachmanns roman Tannhäuser op. 3, de sju spanska sångerna op. 6 och de i op. 12 till dikter ur Julius Wolffs tyska versroman Tannhäuser. De senare hör idag till hans mest sjungna. Till de viktiga tidiga sångerna hör också ”Bergmanden” till Henrik Ibsens text i op. 2, skriven för vännen Johannes Elmblad.

Sjögren inspirerades inte minst av dansk diktning. Hans tonsättningar av danska texter, dikter av Ernst von der Recke i op. 11 och op. 13 och av J.P. Jacobsen − en favoritskald för Sjögren − i op. 22, visar alla prov på stark inspiration. I Jacobsensångerna op. 22 når tonsättaren sin allra störst frihet när det gäller att låta klang, harmonik och musikalisk gestik uttrycka diktens innehåll. Särskilt anmärkningsvärda bland Sjögrens senare sånger till Jacobsens texter är ”Saa standsed og dér den Blodets Strøm” och ”Lad Vaaren komme, mens den vil”.

Bland sångerna finns det flera exempel på Sjögrens inriktning på det exotiska. Dit hör ”I seraljens lustgård” i op. 22, ”Molnet” till Verner von Heidenstams text, mycket beundrad på sin tid, och senare de tre sångerna till Hans Bethges översättningar av Li-Tai-Po: ”Wenn nur ein Traum das Dasein ist”, ”Die geheimnisvolle Flöte” och ”Die Treppe im Mondlicht”. Med dessa senare verk är man inne i Sjögrens 1900-talssånger, och bland dem ska ytterligare två samlingar nämnas, Kärlekssånger op. 50 till texter av Jane Gernandt-Claine och fem dikter av Helena Nyblom op. 63.

I Sjögrens rika produktion av sånger finns många som inte nämnts här och som inte heller finns tillgängliga på skiva, men som det finns all anledning för sångare att bekanta sig med.

Kammarmusik

De fem violinsonaterna, som tillkom under en trettioårig tidsperiod, hör liksom sångerna till Sjögrens centrala verk. Också här var han en förnyare i det svenska musikskapandet, dels för att genren var nästan obefintlig i Sverige när han gav sig in i den, dels för att han i sonatformens ram kunde lägga in samma egna tonspråk, med emotionella och lyriska drag, som i sångerna. Ett mönster hade han i Griegs violinsonater. Wilhelm Peterson-Berger karakteriserade Griegs och Sjögrens (två första) sonater som ”knippen av klingande visor utan ord” och menade att de lika gärna skulle kunna kallas sviter som sonater. Sjögrens sonater har senare kritiserats för brist på tematisk utveckling. Kritiken är inte obefogad; deras styrka ligger i det hela taget mindre i det tematiska förloppet än i det melodiska och harmoniska flödet och expressiviteten.

De två första sonaterna är tydligt besläktade med varandra och med nordisk tradition, och de gav honom ett gott renommé från början, särskilt den andra, e-mollsonaten, som blev ”E-moll Sjögrens” flaggskepp i många sammanhang. Här finns fler sammanhållande element än i den första sonaten, dels i form av ett inramande motiv som avslutar både första och sista satsen, dels genom ett motiviskt släktskap genom alla satserna.

Den tredje sonaten kom efter ett uppehåll på mer än tio år, de mest kritiska åren i Sjögrens liv. Den var mindre lik någon nordisk musik än sina föregångare; den har en inledning som kan associera både till Brahms och till samtida fransk musik. Att den har en något mindre enhetlig form än nummer två konstaterade kritikerna redan vid uruppförandet.

Den nya inriktningen blev än mer tydlig i den fjärde sonaten, dominerad av ”figurationer, arabesker och lätta, jämna rörelser” enligt musikhistorikern Bo Wallner. Den femte sonaten, tillägnad George Enescu och uruppförd av honom och Sjögren, är något av en syntes mellan de tidiga och sena sonaterna. I dessa två sista sonater har Sjögren rört sig från modellen ”knippen av klingande visor” mot en mer integrerad sonatform.

Förutom sonaterna skrev Sjögren också ett antal fristående stycken för violin och piano, som ofta är av samma konstnärliga halt som sonaterna. Ett av dem kan nämnas, Poème, ett beställningsverk för Jacques Thibaud.

Sjögren skrev ett enda verk för ett annat soloinstrument än violin, nämligen sonaten för violoncell och piano op. 58, ett av de viktigaste svenska verken för den besättningen, skrivet i samma stil som de sena violinsonaterna.

Pianomusik

Sjögren komponerade åtskilliga samlingar av karaktärsstycken för piano under 1880- och 90-talet. Den första av dem var Erotikon op. 10, som hör till hans viktigaste och mest spelade pianoverk. Mycket uppmärksamhet fick också sviten På vandring, inspirerad av alplandskapet kring Merano.

Under 1900-talet kom dels nya karaktärsstycken, dels verk inom andra genrer: två pianosonater op. 35 och 44, två variationsverk, op. 48 och op. 64, och Preludium och fuga op. 39. Dessa genrer var, liksom violinsonaten, mer eller mindre outnyttjade i Sverige tiden före Sjögrens.

Även i sin pianomusik är Sjögren förnyande. Han använder en större del av klaviaturen än de svenska pianotonsättare som var hans föregångare och samtida, och bygger upp specifika klangeffekter. Musikforskaren Sven E. Svensson går så långt som att säga: ”Få av de stora pianomästarna ha lyckats utvinna en så fyllig välklang ur pianots stålsträngar som Sjögren.”

Orgelmusik

Produktionen är inte stor men betydelsefull. Den innehåller tre uppsättningar i preludium och fuga-formen, den första, i g-moll, komponerad under studierna för Friderich Kiel i Berlin 1879-80, den andra, i a-moll, uruppförd av orgelmästaren Alexandre Guilmant i Paris 1907, den tredje, i C-dur, med ofullbordad fuga, som kompletterats av tre olika organister (se verkförteckningen). Medan g-mollfugan är regelmässigt skriven förhåller sig de senare verken mycket fritt till fugaformen. Sjögren komponerade också Legender, 24 korta stämningsbetonade orgelstycken i alla tonarter som kommit att bli mycket använda.

Verk i större format

Även om Emil Sjögren inte lyckades genomföra stora verk som den projekterade operan ”Galjonsbilden” eller den pianokonsert han påbörjade, så finns det ändå sådant i hans produktion som på olika sätt har lite större format. Dit hör de två relativt tidiga styckena för manskör och orkester, Bacchanal och Islandsfärd, liksom Kantat vid invigningen av S:t Johannes kyrka för solister, kör och orgel från 1890. Ett orkesterstycke, Festspel från 1892, har också bevarats, dock inte i något originalpartitur. Verket existerar i ett arrangemang för fyrhändigt piano med inskrivna instrumentationsuppgifter, och i ett något förändrat orkesterarrangemang gjort av violinisten Axel Bergström.

Receptionen av Sjögrens verk

Synen på Emil Sjögrens verk genom åren beskriver en kurva, som kanske är mer dramatisk än vad som gäller många andra svenska tonsättare. I början av 1900-talet var han den mest spelade svenska tonsättaren. Han bemöttes med stor entusiasm och beskrevs ofta med superlativer, så till exempel Peterson-Bergers omdöme: ”Hans lyrik är den intensivaste jag kan tänka mig …”, liksom Karl Berggrens ovan citerade ord. Bilden av honom som ”genial” och som en ledande gestalt i svensk tonkonst gällde inte bara i Sverige utan ofta också utomlands.

Efter Sjögrens död hände mycket inom svensk musik som drog uppmärksamheten från hans verk, och flera faktorer gjorde att hans musik sakta försvann från offentligheten, även om Berta Sjögren gjorde vad hon kunde för att hålla hans minne levande. Första världskrigets brutalitet hade gjort att intresset för romantiska drömmar och stämningar minskat kraftigt. Även om Sjögrens musik i våra nutida ögon kanske inte begränsar sig till detta upplevdes den efter kriget av många som uttryck för en svunnen tid. Han hade, som nämnts, inte skrivit några rena orkesterverk, vilket hade varit en kritisk punkt redan under hans liv och säkert sågs som en ännu större brist i de nybildade svenska symfoniorkestrarnas tid. Avsaknaden i hans musik av tematisk utveckling i Beethovens, Brahms och Sibelius tradition var också en negativ faktor. Den genre som kanske var hans viktigaste, romansen, hade förlorat rätt mycket av sin betydelse i musiklivet, medan körlivet, som blomstrade i en ny svensk folkrörelse, inte hade sådana vackra a cappella-stycken att hämta hos Sjögren som hos många av hans yngre kolleger. Även hans orgelmusik kom i skymundan av liknande orsaker, när den antiromantiska orgelrörelsen blev dominerande i kyrkomusiken.

Allt detta gjorde att Sjögrens musik under 30-, 40- och 50-talet visserligen var respekterad på ett allmänt vis − särskilt sångerna − men inte så ofta fick tillfälle att klinga i konsertsalarna. En förändring kom under 1900-talets sista decennier, då romantiken inte längre hade samma låga status bland unga musiker, och uttryckskraften i sådan musik som Sjögrens åter fick komma till sin rätt. Violinsonaterna, orgel- och pianomusiken och en del av sångerna finns nu i skivinspelningar av hög kvalité, och på det sättet är Sjögren återigen närvarande, och väl mottagen. Hans musik är ändå fortfarande en underutnyttjad resurs: i professionella konsertframföranden skulle den kunna lämna mer avtryck i det svenska musiklivet. Det gäller de välkända verken, men också bortglömda, kanske framför allt sånger.

Anders Edling © 2013

Bibliografi

Axelson, Anna: "En studie i text/musikproblematik: relationen mellan dikt och ton i sånger av Lille Bror Söderlund och Emil Sjögren", C-uppsats i musikvetenskap, Uppsala universitet, 2004.
Baeckström, Arvid: ”Emil Sjögren, Heidenstam och Strindberg: med anledning av några nyförvärv till Nordiska museets arkiv”, Fataburen, 1946.
Brodén, Nils: ”Förteckning över Emil Sjögrens tryckta kompositioner”, Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 1, 1919.
Cedercreutz, Emil: ”Emil Sjögren”, i: Typer, Helsingfors: Schildt, 1917.
Crastan Kaestner, Eva: ”Studien zu den Violinsonaten von Emil Sjögren”, Lizentiatarbeit, Universität Zürich, 2004.
Edling, Anders: Franskt i svensk musik 1880−1920: stilpåverkan hos parisstuderande tonsättare och särskilt hos Emil Sjögren, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1982.
−−−: Emil Sjögren, Stockholm: Atlantis, 2009.
−−−: ”Emil Sjögren”, i: Kammarmusiknytt, vol. 21, nr 6, 2003.
Efvergren, Carl: ”Emil Sjögren”, i: Svenska tondiktare, Stockholm: Folkskolans barntidning, 1925.
Elmblad, Sigrid: ”Några penndrag till en minnesteckning”, i: Emil Sjögren in memoriam, Stockholm: C.A.V. Lundholm, 1918.
Emil Sjögren in memoriam, Stockholm: Lundholm, 1918.
Emil Sjögren och Knivsta, Knivsta: Knivsta musiksällskap, 1986.
Gyllenstierna, Signe: ”Sjögrenminnen”, i: Törnblom, Folke (red.), Musikmänniskor, Uppsala: J.A. Lindblad, 1943.
Hedberg, Tor: ”Emil Sjögren”, i: Minnesgestalter, Stockholm: Bonnier, 1927.
Hedwall, Lennart: ”Emil Sjögren: Preludium och fuga, a-moll, op 49 (1909)”, i: Kyrkomusikernas tidning, vol. 32, nr 1, 1966.
Hellerström, Erik: ”Emil Sjögren”, i: Diktares arv, Göteborg: Zinderman, 1969.
Helmer, Axel: ”Emil Sjögren”, i: Svensk solosång 1850-1890: en genrehistorisk studie, Stockholm: Svenskt musikhistoriskt arkiv, 1972.
−−−: ”Emil Sjögren”, i: Sohlmans musiklexikon, uppl. 2, Stockholm: Sohlman, 1979.
Kjellström, Sven: ”Två kontraster bland svenska tonsättare”, i: Törnblom, Folke (red.), Musikmänniskor, Uppsala: J.A. Lindblad, 1943.
−−−: ”Minnen från konsertresor i Hälsingebygden”, Hälsingerunor, 1950.
Norlén, Gunnar: ”Emil Sjögren, hans liv och verk”, i: Emil Sjögren in memoriam, Stockholm: C.A.V. Lundholm, 1918.
Nyblom, Carl Göran: Emil Sjögren, Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1916.
Nyblom, Helena: ”Emil Sjögren som viskompositör”, Ord och bild, vol. 3, nr 8, 1894.
Olsson, Otto: ”Några minnen av Emil Sjögren”, i: Törnblom, Folke (red.), Musikmänniskor, Uppsala: J.A. Lindblad, 1943.
Percy, Gösta: ”Emil Sjögren”, i: Sohlmans musiklexikon, uppl. 1, Stockholm: Sohlman, 1952.
Peterson-Berger, Wilhelm: ”Emil Sjögren och 80-talet”, i: Emil Sjögren in memoriam, Stockholm: C.A.V. Lundholm, 1918.
−−−: ”Emil Sjögren”, i: Från utsiktstornet: essayer om musik och annat, Östersund, 1951.
Rabenius, Olof: ”Emil Sjögren”, i: Orfeus, vol. 3, nr 4, 1926.
Rangström, Ture: ”Emil Sjögren in memoriam”, Ord och bild, vol. 27, nr 4, 1918.
Rathey, Markus: ”Emil Sjögrens Orgelwerke in Paris: zwei unveröffentlichte Briefe aus dem Jahr 1908”, Die Musikforschung, vol. 53, nr 2, 2000.
Sjögren, Berta: ”Emil Sjögren, hans barndom”, i: Emil Sjögren in memoriam, Stockholm: C.A.V. Lundholm, 1918.
−−−: ”Hos Emil Sjögren på Ovansjö”, i: Törnblom, Folke (red.), Musikmänniskor, Uppsala: J.A. Lindblad, 1943.
Sjögren, Berta: ”Om och med Emil Sjögren: åren på Malmsjö herrgård”, i: Musikrevy, vol. 6, nr 5 (1951) och vol. 7, nr 3, 1952.
Svensson, Sven E., ”Emil Sjögrens vokala lyrik”, Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 17, 1935.
Waldenby, Michael: ”E-moll Sjögren”, i: Människor, myter och musik: senromantikens inflytande på kyrkomusiken i Stockholm under 1900-talet, Stockholm: Verbum, 2005
Wallner, Bo: ”Emil Sjögren”, skivkommentar till Sonater för violin och piano, Musica Sueciae, MSCD 504-05, 1985.

Källor

Göteborgs universitetsbibliotek, Kungliga Biblioteket Stockholm, Musik- och teatermuseet Stockholm, Musik- och teaterbiblioteket, Stockholms stadsarkiv, Uppsala universitetsbibliotek.
Porträtt: Kungl. Musikaliska akademien, Nationalmuseum

Verköversikt

Orkestermusik (Festspel), vokala verk med orkester/piano/orgel (Bacchanal, Islandsfärd, 2 kantater), kammarmusik (5 violinsonater, 1 violoncellsonat m.m.), pianomusik (2 sonater, 6 novelletter, Erotikon, Stämningar m.m.), verk för orgel (Legender, 3 Preludium och fuga), ca 200 sånger (Sju sånger ur Tannhäuser, 7 spanska sånger, Fröding-sånger, Kärlekssånger m.m.), övrig vokalmusik.

Samlade verk

Orkester
Festspel op. 28.

Kör med ackompanjemang

Bacchanal op. 7 (T. Souchay − H. Molander), soli, kör och orkester, ms. 1883, 1887.
Islandsfärd op. 18 (H. Drachmann), manskör och orkester, ms. 1884−85, 1925.
Kantat vid invigningen af S:t Johannes kyrka op. 26 (C.D. af Wirsén), soli, kör och orgel, 1890.
Kantat vid minnesfesten öfver Jacob Berzelius op. 30 (G. Retzius), solo, kör och piano, 1898.
Sex hymner och psalmer op. 51, soli, kör o orgel/piano, 1909.

Violin och piano
Sonat nr 1 g-moll op. 19, 1886.
Sonat nr 2 e-moll op. 24, 1889.
Zwei Fantasiestücke op. 27, 1890.
Zwei lyrische Stücke op. 29, 1898.
Sonat nr 3 g-moll op. 32, 1900.
Poème op. 40, 1905.
Morceau de concert sur deux mélodies populaires suédoises op. 45, 1905.
Sonat nr 4 h-moll op. 47, 1908.
Sonat nr 5 a-moll op. 61, 1914.

Violoncell och piano
Sonat A-dur op. 58, 1912.

Piano
Erotikon op. 10, 1883.
Sex novelletter op. 14, 1884.
På vandring op. 15, 1884.
Stemninger op. 20, 1886.
Ökenvandring (Heliga tre konungars ökenvandring), 1890.
Tankar från nu och fordom op. 23, 1890.
Fyra skizzer op. 27, 1890.
Lyriska dikter op. 31, 1899.
Bilder och utkast, 1900.
Marche nuptiale, Prélude pathétique et Intermezzo, Prélude funèbre op. 33, 1901.
Sonat nr 1 e-moll op. 35, ms. 1901, 1903.
Två impromptus op. 36, 1902.
Preludium och fuga d-moll op. 39, 1904.
Le Pays lointain op. 41: 2, 1905.
Sonat nr 2 A-dur op. 44, 1905.
Thème avec variations op. 48, 1909.
Sju variationer över den svenska Kungssången op. 64, 1915.
Valse-caprice op. posth., 1917.
 
Orgel
Preludium och fuga nr 1 g-moll op. 4, 1880.
24 Legender, ms. 1906 op. 46, 1907.
Preludium och fuga nr 2 a-moll op. 49, 1909.
Preludium och fuga nr 3 C-dur op. posth, ms 1908?-14. (oavslutad; slutförd i tre olika versioner av Otto Olsson, Birgit Lindkvist Markström och Jan H. Börjesson).

Sånger för en röst och piano
Holder du af mig (B. Bjørnson), ms. 1873, tr. 1884.
Det første Mødes Sødme (B. Bjørnson), ms. 1873, tr. 1888.
Fyra dikter op. 1 (H. Ibsen, B. Bjørnson), 1876. 1. Agnes, min dejlige Sommerfugl, 2. Jeg giver mit Digt til Vaaren, 3. Det første Møde, 4. Dulgt Kjerlighed.
Tre sånger för basröst op. 2, 1877. 1. Bergmanden (H. Ibsen), 2. Romans (H. Montgomery-Cederhjelm), 3. Serenad (Lord Byron).
Sju sånger ur Tannhäuser op. 3 (H. Drachmann), 1880. 1. Saa sød var Sommernattens Blund, 2. Hvil over Verden, Du dybe Fred, 3. Du sidder i Baaden, som svømmer, 4. Og jeg vil drage fra Sydens Blommer, 5. Jeg ser for mit Øje, 6. Vidt kredsed Du, min vilde Fugl, 7. Sover Du min Sjæl?.
7 spanska sånger op. 6, 1881 (E. Geibel & P. Heyse). 1. Klinge, klinge, mein Pandero, 2. Murmelndes Lüftchen, Blütenwind, 3. In dem Schatten meiner Locken, 4. Am Ufer des Flusses, des Manzanares, 5. Händlein so linde, Herz gleich dem Winde, 6. Und schläfst du mein Mädchen, 7. Dereinst, dereinst, Gedanke mein.
Slafvens dröm, ballad (H.W. Longfellow), op. 8, 1883.
Kontrabandiären (anonym), op. 9, 1883.
Vug o Vove (H. Drachmann), 1883.
Fyra dikter op. 11, 1884 (E. von der Recke). 1. I Vaaren knoppes en Lind saa grön, 2. De röde Roser i Lunden staae, 3. Der driver en Dug over Spangebro, 4. Og kan min Hu du ej forstaae.
Sechs Lieder aus J. Wolff’s Tannhäuser op. 12, 1884. 1. Du schaust mich an mit stummen Fragen, 2. Jahrlang möcht' ich so Dich halten, 3. Wie soll ich's bergen; Hab' ein Röslein Dir gebrochen, 4. Vor meinem Auge wird es klar, 5. Ich möchte schweben.
Fire Digte, op. 13, 1884 (E. von der Recke). 1. Alt vandrer Maanen sin Vej i Kvæld, 2. Mig tyktes, du stod ved mit Leie, 3. Jeg sadled min Hest en Morgenstund, 4. Alt falder.
Løvet i Lunden tæt (E. von der Recke), op. 13, 1884.
An Eine, fünf Lieder op. 16, 1886. 1. Holde Frau, allzulange (F.W. Weber), 2. Weil' auf mir, du dunkles Auge (N. Lenau), 3. Das macht, es hat die Nachtigall (T. Storm), 4. Langsam ihr funkelnden Sterne der Nacht (J. Winter), 5. Leh'n dein Wang' an meine Wang´ (H. Heine).
Ro, ro, ögonsten (A.[T.] Gellerstedt), 1886.
Dikter af J.P. Jacobsen op. 22, 1887. 1. I Seraljens lustgård, 2. Dröm, 3. Alla mina drömmar de glida mot din famn.
Molnet (V. von Heidenstam), 1891.
Saa standsed og dér den Blodets Strøm (J.P. Jacobsen).
Julens alla vackra klockor ringen! (D. Fallström), 1892.
Lad Vaaren komme, mens den vil (J.P. Jacobsen), 1896.
Fröding-sånger op. 34, 1902. 1. Ett drömackord, 2. Sådant är lifvet, 3. Min hustru, 4. Hvem står på lur vid dörr'n?, 5. En vårvintervisa (G. Fröding).
Panis angelicus, hymn, 1902.
Der Gräfin Fluch, ballad op. 37 (v.Scheffel), ms 1885, omarb, 1903.
Kärlekssånger (J. Gernandt-Claine), op. 50, 1909. 1. Du skulle få vad allra fagrast sänder, 2. Giv icke rosor, skymning, 3. Tänd stjärnor.
Svarta rosor och gula: tre dikter op. 53 (E. Josephson), 1911. 1. O, gräv mig en grav, 2. Generationer, 3. Ack, vad vår levnad är flyktig.
Wenn nur ein Traum das Dasein ist op. 54:1 (Li-Tai-Po, ty. övers. H. Bethge), 1911.
Die geheimnisvolle Flöte op. 54:2 (Li-Tai-Po, ty. övers. H. Bethge), 1911.
Die Treppe im Mondlicht op. 59 (Li-Tai-Po, ty. övers. H. Bethge), 1912.
Sommaridyll och Elegi op. 62 (L. v.Kræmer, B. Mörner), 1913.
Fem dikter op. 63 (H Nyblom), 1914. 1. Høst, 2. Vår eller Vinter, 3. Hvis Sorgene vil, 4. Huldren synger, 5. Venezia.
Till Österland och andra sånger op. 66, 1917. 1. Till Österland (V. Rydberg), 2. Mädchen mit dem roten Mündchen (H. Heine).
Var du en solig dag (H. Montgomery-Cederhielm).
Nästa vår när våren kommer (D. Fallström).
Fyra sånger op. 68, 1918. 1. Bogfinken (H. Nyblom), 2. Nono San, lilla fru Måne (anonymous, trans. K. Hirn), 3. Jutta kommer till Folkungarne (V. von Heidenstam), 4. Mitt fattiga liv (E. Lundberg-Nyblom).


Verk av Emil Sjögren

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 201