Ture Rangström (1884−1947)

Pastischen — Fünf alte Gedichte

1. Ich arme Nunn´ (Johann von Schwartzenberg)
2. Lied einer alten frommen Magd (Des Knaben Wunderhorn)
3. Es wollt das Mädchen früh aufstehn (Des Knaben Wunderhorn)
4. Ik weet en Frauken amoreus (okänd)
5. Ein Küss von rothem Munde (Walther von der Vogelweide)

  • Tillkomstår: 1. 1906, 2. 1906, 3. 1907, 4. 1909, 5. 1909
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Johann von Schwartzenberg, ur Des Knaben Wunderhorn, Walther von der Vogelweide (översättningar av Ture Rangström)
  • Dedikation: An Clary & Olallo Morales
  • Speltid: Ca. 5-10 min

Exempel på tryckta utgåvor

Abraham Lundquists musikförlag, Abr.L. 4547

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Beskrivning av verket

1. Ich arme Nunn´: Andante non troppo e-moll 4/4 (C) 32 takter
2. Lied einer alten frommen Magd: Semplice a-moll 5/4, 4/4, 4/2 11 takter
3. Es wollt das Mädchen früh aufstehn: Allegretto h-moll 4/4 (C) 26 takter
4. Ik weet en Frauken amoreus: Molto moderato e legato A-dur 5/4 28 takter
5. Ein Küss von rothem Munde: Poco allegretto (den declamato) ciss-moll 6/4, 3/2 9 takter


Libretto/text

1. Ich arme Nunn´ oft haimlich klag´, dass ich nit weltlich werden mag. Het ich genummen ainen man, als manche Jungfraw het getan, Gott und mich selbst het ich geert und auch darzu dj Welt gemert.

So steck´ ich hj im hass und neyd, mit ungedult ich schwerlich leyd´, wiwil der leib ist aingespert, mein mut ist in der Welt verwert, in zweyffel stet mein zuversicht, gefall´ ich Gott, ich waiss es nicht.

2. Ich wollte mich zur lieben Maria vermieten, ich sollte ihr Kindlein helfen wiegen; sie führt mich in ihr Kämmerlein, da waren die lieben Engelein, die sangen alle Gloria! Gelobet sei Maria!

3. Es wollt' ein Mädchen früh aufstehn und in den grünen Wald spazieren gehn.

Und als sie nun in den grünen Wald kam, da fand sie einen verwund'ten Knab'n.

Der Knab', der war von Blut so rot, und als sie sich verwandt, war er schon tot.

Wo krieg' ich nun zwei Leidfräulein, die mein fein's Lieb zu Grabe wein'n?

Wo krieg' ich nun sechs Reuterknab'n, die mein fein's Lieb zu Grabe trag'n?

Wie lang soll ich denn trauern gehn? Bis alle Wasser zusammengehn?

Ja, alle Wasser gehn nicht zusamm'n, so wird mein Trauern kein Ende han.

4. Ik weet een Frauken amoreus, die ik van Herten minne; ihr Wesen is so gracieus,sie steht in mynen Sinne. Gracieus is sie in aller Stund; man findt der nit sehr vele: Wann sie hat einen lachenden Mund, twee Brüstekens rund und eene sneewitte Kehle.

5. Könnt ich doch erleben, dass ich Rosen mit der Minniglichen sollte lesen, wollt´ ich mit ihr scherzen und so kosen, als ob Freunde wir schon längst gewesen. Würde mir ein Kuss zu einer Stunde von dem rothen Munde, wär´ von meinen Leiden ich genesen!

Svensk text:

1. Jag tungt och djupt väl klaga må, att ej jag världens stig tör gå. Om blott jag följt mitt hjärtas val, som mången mö, nu utan kval, Gud och mig själf till ära god, jag uti lifvets blomning stod.

Jag lever här i ångst och strid, af oro tärs mitt hjärtas frid. Hurväl min kripp i fängsel står, till jordens lust min trånad går, i tvivel svinner hän min dag. Är så jag, Gud, till ditt behag?

2. Jag månde väl till jungfru Maria mig gifva, vid vaggans fot i lydno fromt förblifva. Kom jag in i hennes sal, där voro änglar utan tal. De sjöngo alla Gloria! Vi prisa dig Maria!

3. Och jungfrun stod upp en morgon skön, ville väl gånga uti skogen grön.

Och när hon kom till gröna lunden fram, där fann hon en gosse vid trädets stam.

Men gossen var av blod så röd, och när hon väl såg till, var han re´n död.

"Hvar äro nu de jungfrur små, som i min sorg väl gråta må?

Hvar är väl nu den ryttarsven, som för till graf´n min döde vän?

Hur länge skall i sorg jag gå? Tills alla vatten torra stå!

Men alla vatten ej torka ut. Så skall min sorg aldrig äga slut!"

4. Jag vet en tärna huld och skär, hon dväljes i mitt sinne; fullt av behag dess väsen är, hon blifver städs därinne.

Öm och god är hon i hvarje stund; dess like ej vi finna; Thy äger hon en leende mund, en barm, ack, så rund; af lust dess ögon brinna.

5. Skänktes mig en dag, när rosor låga öfver blomsterfältens sommarlycka, blott en blick af dig, i lyckans råga stumt jag skulle dina händer trycka. Såg jag röda läppar mot mig glimma i en älskogstimma, löstes jag från hjärtats bittra plåga!