Helena Munktell (1852−1919)

Helena Mathilda Munktell (född i Grycksbo 24 november 1852, död i Stockholm 10 september 1919) utbildade sig först till sångerska och pianist men blev framför allt tonsättare. Liksom några av sina kvinnliga svenska kolleger valde hon att vidareutbilda sig i Paris, där hon under 1880-talet studerade för Liszt-eleven Théodore Ritter (piano) och tonsättarna Émile Durand och Benjamin Godard (komposition). Följande årtionde tog hon lektioner för Vincent d'Indy. Hon visade prov på gedigen kunskap i form och instrumentation i sina fyra symfoniska verk och var den första svenska kvinnan som skrev en opera.

Liv

Uppväxten, studierna i Sverige

Helena Munktell föddes i Grycksbo i Dalarna som det nionde och yngsta barnet till bruksintendenten Henrik Munktell och hans hustru Augusta. Pappersbruket i Grycksbo hade varit i släkten Munktells ägo i många generationer, och det gav familjen en ekonomiskt privilegierad tillvaro, som präglade Helena Munktells uppväxt och hela hennes vuxna liv. Fadern var en begåvad amatörpianist som hade hört till Geijers och Lindblads vänner i Uppsala, och han hade under en stor utlandsresa i ungdomen blivit bekant med både Franz Berwald och Felix Mendelssohn. Han dog när Helena bara var åtta år, och hon levde efter det med modern och de yngre av syskonen i Stockholm på vintrarna och i Grycksbo på somrarna. Det syskon som stod henne närmast var den knappt två år äldre systern Emma, som senare skulle gifta sig Sparre och få framgångar som målare.

Helena Munktells musikbegåvning upptäcktes tidigt. Bland annat övade hon sin konstnärliga ådra i olika teaterupptåg med musikaliska inslag i familjens och vännernas krets. Hon började sina musikstudier redan i unga år, efter genomgången privat flickskola studerade hon vid Ivar Hallströms musikinstitut.

Hösten 1870 fick hon allvarliga problem med synen, något som skulle följa henne framöver. Denna höst reste modern Augusta Munktell med de yngsta döttrarna, den nygifta Emma och Helena, till Wien. Det var Helenas första utlandsvistelse, och hon använde den till både sång- och pianolektioner, de sistnämnda för Julius Epstein. Hon var en framgångsrik elev på båda dessa områden.

Efter hemkomsten började hon skaffa sig en bredare och mer kvalificerad musikutbildning i Stockholm. Hon fick privat undervisning för några av Stockholms främsta musikpedagoger, bland dem Conrad Nordqvist, Ludvig Norman och Johan Lindegren. Flera av hennes lärare blev också inbjudna att delta i familjen Munktells kulturella umgänge i Grycksbo.

Åren i Paris

De fortsatta musikstudierna förlades under vintrarna 1877−79 till Paris, där Helena Munktells två systrar Clara Gérard och Emma Sparre redan var bosatta, den senare med en konstnärsateljé där hon vid sidan av måleriet hade ett socialt liv med konstnärliga och prominenta gäster. Helena studerade under dessa år piano, bland annat för Liszt-eleven Théodore Ritter. På 1880-talet fortsatte hon att bo i Paris flera perioder och tog då lektioner i komposition, först för Émile Durand, operatonsättare och professor i harmonilära vid konservatoriet, sedan för den populäre tonsättaren Benjamin Godard. Godard blev en personlig vän till Helena Munktell och verkade för hennes musik i Paris.

Det är svårt att i detalj följa Helena Munktells tidiga tonsättarproduktion, men den tycks ha börjat med solosånger, och hennes första offentliga framträdande var när två av dem, ”Sof, sof” och ”Åter i Sorrento”, sjöngs av Augusta Öhrström hösten 1885 i Stockholm. I dessa sånger märks redan tonsättarens förkärlek för korta harmoniska passager som går utanför de förväntade ackordföljderna, förmodligen inspirerade av den franska kompositions­under­visningen − något som noterades av de svenska recensenterna.

På 1880-talet skrev Helena Munktell den komiska operan I Firenze, det första svenska musik­dramatiska verket av en kvinna, till libretto av skalden Daniel Fallström. Handlingen är en lättsam kärlekshistoria i målarmiljö i 1400-talets Florens. Musiken består av sångnummer och talad dialog. Instrumentationen utfördes av Munktells lärare Joseph Dente. Långt senare skulle tonsättaren göra om de talade partierna till recitativ. I Firenze uruppfördes på Kungliga Teatern i Stockholm 1889 och togs upp igen 1891. Året därpå spelades den för särskilt inbjudna i Emma Sparres ateljé i Paris. Både i Stockholm och Paris var pressreaktionerna på detta verk klart positiva.

Hittills hade Helena Munktells kontakter med fransk musik hållit sig inom den traditionella opera- och salongsbetonade sektorn som var välkänd i Sverige, bland annat genom alla franskutbildade svenska sångare. Men 1887 kom hon i kontakt med den mest framträdande pedagogen i den nya franska musiken, Vincent d’Indy. Hon blev hans elev, och bevarad korrespondens vittnar om både en god vänskap och en lång följd av privata lektioner, allra mest frekventa mellan 1897 och 1900. Hon skall också under en period ha följt d’Indys kompositionsundervisning på Schola Cantorum i Paris.

d’Indy, som själv var en skicklig instrumentatör, gav Helena Munktell vidareutbildning i orkesterkomposition, vilket blev en viktig bakgrund till hennes fyra symfoniska verk: Svit för stor orkester (ca 1895), Bränningar (ca 1895), Dalsvit (ca 1910), och Valborgsmässoeld (efter 1910).

Hon blev medlem i Société Nationale de Musique, den institution som verkade för en ny och seriöst inriktad fransk musik. d’Indy hade 1890 blivit dess ledare. Genom denna kontakt fick Helena Munktell flera av sina verk uppförda i sällskapets konsertserie: några av hennes sånger framfördes våren 1892 av Esther Sidner, våren 1899 var hennes orkesterballad Isjungfrun (Vision polaire) med på den årliga orkesterkonserten, 1905 spelades hennes violinsonat av en av 1900-talets stora violinister, George Enescu, och 1910 uppfördes orkesterverket Dalsvit. Detta gav hennes musik en mycket prestigefull parisisk inramning. Förutom Société Nationale de Musique hade hon även ett forum för sin orkestermusik i Monte Carlo, där Svit för stor orkester och Bränningar uppfördes på 1890-talet.

Ett enda kammarmusikverk kom från Helena Munktells hand, violinsonaten i Ess-dur, som trycktes i Paris 1905 och som har tydliga avtryck av d’Indys undervisning på det formella planet. Ett intressant råd på ett annat plan ges i ett av hans brev till henne: ”Om ni fortsätter att hämta inspiration från er svenska jord kommer ni med säkerhet att skapa verk som inte är banala.” Det antyder att den franske läraren, som själv var övertygad om betydelsen av en tonsättares regionala och nationella förankring, bidrog till att inspirera henne till de två orkesterverken med dalamotiv, Dalsvit och Valborgsmässoeld.

Tillbaka till Sverige

Helena Munktells hälsa hade länge varit dålig, med svår huvudvärk och hjärtproblem, och hon flyttade omkring 1910 hem till Sverige. Hon tillbringade därefter vintrarna i Stockholm och somrarna i sitt eget vackra timmerhus i Sjurberg i Rättvik. Vid denna tid fick hon sin enda mer officiella kompositions­beställning: en kantat till invigningen av Svenska kyrkan i London 1911. Denna komposition, som aldrig trycktes, fick ett gott mottagande. Ett ytterligare erkännande av den svenska musikvärlden fick hon när hon 1915 blev invald i Kungl. Musikaliska akademien. Då Föreningen Svenska tonsättare bildades 1918 var hon en av medlemmarna. Hon avled sommaren 1919 efter en tids allvarlig sjukdom.

Verk

Helena Munktells totala produktion är inte stor men den sträcker sig över relativt många områden: solosång, körsång, opera, kammarmusik och orkesterverk.

Med sin utbildning som sångerska, pianist och tonsättare hade hon goda förutsättningar att komponera solosånger, och det hon skapat i den genren är karakteristiskt för hennes konst. Sångstämmans melodilinjer är personligt förda. Ibland är linjerna mycket enkla, ibland innehåller de egensinniga språng. Ackompanjemanget kan också pendla mellan yttersta enkelhet och en utarbetad, fantasifull pianosats. Tillsammans med den harmoniska rörlighet som nästan alltid finns med skapar detta ett slags dämpad lyrik, där det återhållsamma kan vara ett franskt, men säkert också ett munktellskt drag.

Helena Munktell komponerade gärna för damkör med piano. I hennes produktion finns bland annat de tre stycken som gavs ut av ett franskt musikförlag, ”Maj”, ”Äppelträdets visa” och ”Hymn”, samt sången ”Jul” med kyrkklockimiterande pianoklanger. Alla dessa körstycken är välgjorda, pianot har ofta en intressantare roll än att bara stödja, och körsatsen är enkel men effektiv.

Munktells I Firenze, ”opéra comique i en akt”, består av ett kort förspel och åtta sångnummer, varav de flesta inkluderar mer än en sångare och flera är ganska omfattande. Tonsättarens frihet i melodiken, rörlighet i harmoniken och rytmiska energi ger variation och gynnar det musikdramatiska.

Hennes violinsonat är kanske det mest franskpåverkade av de många svenska verk i denna genre som kom till åren kring sekelskiftet 1900. Delvis handlar det om cyklisk form med ett tema som återkommer i olika rytmiska utformningar i de olika satserna, vilket stämmer väl med d’Indys formideal. De utvidgade treklanger som läggs ut som klangmattor och de dissonanta ackord som inte blir regelrätt upplösta hör också till de franska dragen. Detta balanseras av en rörelseenergi som går genom hela sonaten, med bland annat rytmer från spelmanspolska.

Munktell komponerade fyra verk för orkester, där hon utvecklade en kompetens på området som står sig väl i jämförelse med den svenska samtiden. Som kvinnlig svensk symfoniker, med stor kontroll över orkesterns klangliga resurser, var hon en pionjär.

Det är inte lätt att se den exakta tillkomsthistorien för de fyra orkesterverken. Dels har tonsättaren inte själv daterat dem, dels omarbetade hon dem många gånger. Den fyrsatsiga Svit för stor orkester är, åtminstone i sin ursprungliga form, det äldsta verket. I Bränningar, en symfonisk dikt som har sagts vara inspirerad av Medelhavet, används ett begränsat tematiskt material till ett både utmejslat och kraftfullt tonmåleri. Samma karakteristik gäller för Valborgsmässoeld, hennes sista orkesterverk, inspirerat av hennes hembygd Dalarna. Dalsvit har också motiv därifrån – där skildras en dag vid Siljan med natur och folkkultur, inklusive allusioner på spelmansmusik, dock alltid med tonsättarens egen melodik.

Eftermälet

Helena Munktell var, som en fransk kollega uttryckte det, ”inte en dam som komponerar utan en kompositör”. Hon hade en social ställning som gav henne både för- och nackdelar som tonsättare. Hon kunde välja de lärare och rådgivare hon ville, och hon behövde inte arbeta med något annat än sitt musikskapande. Alla samtidens omdömen om henne, både som tonsättare och interpret, är positiva. Ändå blev bara ett av hennes orkesterverk uppfört i Sverige under hennes livstid − Dalsvit 1916. I likhet med sina kvinnliga tonsättarkolleger var hon på många sätt utestängd från det offentliga musiklivet. En annan omständighet som delvis låg henne i fatet var den franska anknytningen. När man vid hennes död skulle hylla hennes insatser framhöll skribenterna det nationella svenska draget i hennes musik och tonade ner det franska.

En fransk dialekt hos en svensk tonsättare avskräcker inte dagens lyssnare. En hel del av Helena Munktells verk, solo- och körsångerna, orkesterverken och violinsonaten, är väl värda att lyfta fram.

Anders Edling © 2013


Bibliografi

Danielsson, Eva: ”Helena Munktell”, i: Dalarna: Dalarnas hembygdsbok, vol. 78, 2008, s. 94–101
Edling, Anders: ”Helena Munktell”, i: Franskt i svensk musik 1880-1920: stilpåverkan hos parisstuderande svenska tonsättare och särskilt hos Emil Sjögren, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1982, s. 143–158
Ellberg, Ernst: ”Några ord om Helena Munktell som tonsättarinna”, i: Helena Munktell: några minnesblad, utgivna av vänner, Stockholm, 1920, s. 71–76
Lindén, Karl: Helena Munktells musikaliska verksamhet och produktion, seminarieuppsats, Uppsala universitet, 1968
Lindhjem, Anna: Kvinnelige komponister i Skandinavien, Fredrikstad, Norge: Fredriksstad Centraltrykkeri AS, 1931
Olander, Valborg, Axel Wachtmeister, & Ernst Ellberg, Ernst (red.): Helena Munktell: några minnesblad, utgivna av vänner, Stockholm, 1920
Olander, Valborg
: ”Helena Munktell: hennes liv och personlighet”, i: Helena Munktell: några minnesblad, utgivna av vänner, Stockholm, 1920, s. 9–61
Wachtmeister, Axel Raoul: ”Helena Munktell in memoriam”, i: Helena Munktell: några minnesblad, utgivna av vänner, Stockholm, 1920, s. 63–70
Öhrström, Eva: ”1800-talets svenska musikhistoria ur kvinnoperspektiv”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 21, 1983
–––: ”Helena M Munktell”, Svenskt biografiskt lexikon, vol. 126, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1987–89

Radioprogram:
Tobeck, Christina: ”Tonsättarinnor i ett manligt musikliv”, del 5, 6 och 7 (december 2011 och januari 2012) i Sveriges Radio P2

Källor

Musik- och teaterbiblioteket

Verköversikt

1 opera (I Firenze), verk för orkester (bl.a. Bränningar, Svit för stor orkester, Valborgsmässoeld och Dalsvit), kammarmusik (violinsonat Ess-dur), verk för piano, sånger med piano (däribland ”Maj”, ”Äppelträdets visa”, ”Hymn” och ”Jul”)


Verk av Helena Munktell

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 53