Oscar Byström (1821-1909)

Oscar Fredrik Bernadotte Byström föddes 13 oktober 1821 i Stockholm och avled 22 juli 1909 i Spillersboda, Frötuna. Han var militär, pianist, organist, dirigent, tonsättare och koralforskare. Drev piano- och sånginstitut i Stockholm. Musikanmälare i Bore 1850−51. Inspektor för Musikkonservatoriet 1866−72. Kapellmästare vid Musikaliska sällskapet i Åbo 1872−74. Han bedrev en omfattande turné- och skriftställarverksamhet under 1880- och 1890-talen som propagandist för äldre kyrkomusik med gregorianska rötter och folkliga koraler.

Musikaliska och militära studieår

Oscar Byström var son till militären, musikern och tonsättaren Thomas Byström (1772−1839) och hans hustru Carolina Asping. Själv var han övertygad om att han var son till dåvarande kronprins Oscar, sedermera Oskar I, något som dock inte har kunnat bevisas.

Sin första musikundervisning fick Byström av fadern som 1818−33 var klaverlärare vid Musikaliska akademiens musikinstitut. Hösten 1834 antogs Oscar där som elev i harmoniklassen för Erik Drake och studerade samtidigt orgelspel. Våren 1856 blev Byström elev vid Krigsakademien, som hade en egen musiklärare, Erik Jacob Arrhén von Kapfelman. Det är inte känt om Byström tog lektioner för honom, men Byström tillägnade honom en sångsamling som tillkom 1848. Sin offentliga debut som tonsättare gjorde Byström 1839 eller 1840 med ”Romance” till ord av Vitalis (Erik Sjöberg), en smått känslosam och närmast visartad sång.

Efter sin examen från Karlberg 1841 tjänstgjorde han på Karlsborgs fästning 1841−42, och hösten 1842 blev han underlöjtnant vid Svea artilleriregemente. 1844−47 var Byström elev vid Högre artilleriläroverket på Marieberg. Då och de följande åren skrev han flera sångkompositioner varav sex utgavs i häftet Sånger vid Piano 1851.

Kontakter med hovet

Byström fick under studieåren tillträde till hovet, kanske genom förmedling av fadern men också genom att han nått viss ryktbarhet som danspianist i societetskretsar. Enligt släkttraditionen skall Byström i mitten av 1840-talet ha varit prinsessan Eugénies pianolärare. Prins Gustafs dagbok berättar att han var dennes medspelare vid pianot och att de båda komponerade tillsammans. I början av 1852 dyker dessutom Byströms namn upp som ledare för hovets sångkör. Några manskörskompositioner uppstod i samband med denna musikaliska relation till prinsen.

När Byström gjorde sin offentliga debut som pianist med en soaré på Stora Börssalen den 11 december 1849 fanns även prins Gustaf i publiken. Byström spelade då pianostämmorna i kammarverk av Carl Helsted och Beethoven, och framförde dessutom pianomusik av Chopin och Charles Mayer. Av kritiken framgår att han tidigare, dock anonymt, framträtt i konsertsammanhang och att han hade ”en mängd elever”.

Även efter prinsens död 1852 synes Byström ha behållit kontakterna med hovet. Därom vittnar bland annat ett kantatliknande tredelat manskörsstycke, Sång till H.K.H. Kronprinsen d. 22 April 1855, en hyllning till kronprins Carl, sedermera Karl XV. Byström sägs också ha skrivit en Sorg-Cantat över prins Gustaf. En instrumental inledning till ett sådant verk har bevarats men med titeln Vid Direktör Hohmans begrafning och är en stram och värdig sorgmarsch i traditionell anda.

I kretsen kring Franz Berwald

Vid en konsert den 16 december 1851 var Byström med om att uruppföra sin Duo för piano och violoncell. Duon, i G-dur, är upplagd som en enda stor sats, dock med tydligt avgränsade sektioner. Verket mottogs väl men blev kritiserat för sina ”moderna” inslag, och detta innebär snarast att Byström här närmat sig Franz Berwalds stilhållning, något som bekräftas av hans följande kompositioner, de två stråkkvartetterna och d-mollsymfonin.

Om Byström, som ofta påståtts, varit elev till Berwald, går inte att bekräfta, men de båda hade intensiv kontakt åren omkring 1850. Byström deltog när Berwalds pianotrior prövades, men någon påverkan från dessa trior på Byströms egen − framförd i sin helhet första gången vid en tidigare soaré 1851 − är svår att upptäcka, medan som nämnts inflytandet är märkbart i duon.

Relationen mellan de båda låg även på ett annat plan. Byström gifte sig 1853 med Elisabeth Dorothea Augusta Bäckström (1835−1902), dotter till en välbärgad handlare i Linköping, och familjen växte under åren 1854−61 med fem barn. För hustruns hemgift köpte han en fastighet i Stockholm, Regeringsgatan 59, där Berwald bodde med sin familj, och umgänget blev snart ganska livligt. Byström satsade också ett avsevärt kapital på ett gotländskt kalkbruk. Det bar sig inte, och han bad Berwald om bistånd. Men inte heller dennes tillskott kunde rädda bruket från konkurs, och Berwald ansåg sig mer eller mindre lurad. Ändå skulle vänskapen mellan de båda bestå, och Berwald hjälpte slutligen Byström genom att tillsammans med dennes svåger köpa kalkbruket. Till följd av sin konkurs tvingades Byström sälja sin fastighet, men kunde bo kvar där till 1859.

Från 1850-talet, tyvärr okänt när, härstammar Byströms första stråkkvartett, i c-moll; själv har han på ett av de två bevarade partituren angett 1856. Det tresatsiga verket visar att han väl behärskar både klassicistisk form och kammarmusikalisk sats. Byströms verk är trots Adolf Fredrik Lindblads många bidrag till genren den enda inhemska motsvarigheten till Berwalds tre kvartetter, och det finns drag av dennes melodiska och rytmiska gestik och även sekvens- och modulationsteknik. Ett odaterat stycke som också torde ha tillkommit under 1850-talet är en uvertyr i D-dur för orkester, ett elegant buffa-artat stycke med en pastoralt hållen introduktion och en smidigt drivande huvuddel, där mot slutet inledningsdelen återtas och en briljant coda avslutar.

Relationen till familjen Berwald fick ett olyckligt slut. I samband med en minneskonsert efter Berwalds död 1868 beskylldes Byström för att ha försnillat det då plötsligt försvunna partituret till Berwalds fullbordade Sinfonie capricieuse. Sonen Hjalmar Berwald påstod rentav att den symfoni som Byström presenterade 1872 skulle vara denna saknade Capricieuse

Militära, vetenskapliga och musikaliska karriärer (1857−1871)

Byström utnämndes 1857 till kapten. Han tjänstgjorde som ingenjörsofficer vid Karlsborg sommaren 1864 och blev intendent vid utredningsförrådet i Stockholm. Han erhöll avsked från kaptensbefattningen 1871 men kvarstod bland disponibla officerare till 1881. Byström blev 1865 riddare av Svärdsorden.

Under 1860-talet ägnade sig Byström även åt ingenjörstekniska frågor, och i Kungl. Vetenskapsakademiens handlingar 1860 publicerade han uppsatsen ”Försök att utröna, huru det specifika värmet hos metallerna tillvexer med temperaturen”. För detta ändamål uppfann han en ”hydropyrometer” med användning också för att mäta gas- eller lufttryck i masugnar, en uppfinning för vilken Byström erhöll ett pris på världsutställningen i London 1862.

Till Byströms mer officiella åtaganden hörde arbetet i den 1859 bildade Musikaliska Konstföreningen, där han var ordförande 1870−72. Han hade blivit ledamot av Musikaliska akademien 1864, och under åren 1866−72 var han inspektor för Musikkonservatoriet. Han utgav en Allmän musiklära 1871 som akademien förordade till användning i skolorna.

De två första satserna av Byströms d-mollsymfoni spelades av konservatoriets orkester den 20 december 1871. Verket hör i likhet med hans D-durkvartett 1860-talet till och det framfördes i sin helhet under Ludvig Normans ledning på Kungl. Teatern 1874. Symfonin och kvartetten är Byströms mest betydande verk, balanserat och drivet skrivna och väl sammanhållna. De antydda Berwald-influenserna avser i symfonin närmast det tematiska stoffet, som liksom hos förebilden är distinkt och aldrig ”romantiskt” insmickrande, och kvartetten med sin koncisa satsbild och sina smått bisarra episoder är ännu mer självständig. Vid sin avgång från inspektoratet hedrades Byström med professors namn.

Musikaliska sällskapet i Åbo (1872−76)

1872 sökte och erhöll Byström ledarskapet för Musikaliska sällskapet i Åbo, vilket innebar ansvar för en orkester om 12 man samt två musikelever. Förutom att hålla konserter och framträda vid andra engagemang fungerade ensemblen dessutom som teater- och operaorkester. Byströms situation var knappast avundsvärd, då han måste balansera ekonomin även för sin egen del, och orkesterns arbetsbörda var minst sagt prövande. Under Byströms första arbetsår hade kapellet inte mindre än 175 framträdanden.

Byström måste också själv förse orkestern med ny repertoar, och detta första år arrangerade han 57 verk för sin besättning. För de två kommande arbetsåren har noterats 230 respektive 239 speltillfällen. Vid de större konserterna utökades orkestern med drivna amatörer, och Byström kunde därmed framföra symfonier av Haydn, Mozart och Beethoven och även med kör delar av oratorier som Skapelsen.

Under sin Åbotid skrev Byström ett par orkesterstycken, Fantasi över finska melodier och Andantino i d-moll, och han kunde i Helsingfors 1875 presentera sin operett Herman Wimpel, dock utan större framgång, möjligen därför att musiken med viss rätt ansågs för anspråksfull i förhållande till den enkla handlingen. Byström ledde också ett framförande av sin symfoni i Åbo 1875 och samma år gjorde han en turné i Sverige med sin dotter Anna som debuterat som sångerska i Stockholm året före.

I sångens och koralens tecken (1876–1909)

Efter återkomsten till Stockholm återupptog Byström sin lärarverksamhet; han hade redan 1868 annonserat ett eget pianoinstitut. Han medverkade hösten 1876 vid en Christina Nilsson-konsert och gav även en egen soaré, och de följande åren gav han tillsammans med olika sångerskor flera konserter ute i landet och i Finland, varvid han ofta spelade orgel.

Vid den här tiden var han främst sysselsatt med en opera till text av Ernst Wallmark, Miguel de Cervantes. Verket blev dock aldrig fullbordat, trots att idén var levande ännu vid tävlingen inför den nya operabyggnadens invigning 1898.

1880 deltog Byström i ett par möten rörande koraler, och han skulle därefter alltmer inrikta sig på kyrkomusik och koralforskning, även om han fortsatte sin lärargärning genom att också inrätta en sångskola 1882. 1881 startade Byström månatliga motettaftnar med äldre musik i S:t Jacobs kyrka, där även koraler i ”rytmisk” form framfördes i växelsång mellan barn- och vuxenkör. Snart togs även nyare kyrkomusik upp på programmen. Han genomförde också 1883 det första svenska framförandet av Händels 1716 komponerade Passions-Oratorium, den s.k. Brockes-passionen.

Från sommaren 1883 fram till 1894 gjorde Byström i runda tal 1700 konserter i olika kyrkor över hela landet, och i varje församling skulle skolbarnen öva koraler och sjunga dem tillsammans med honom och hans solist. I Stockholm startade han i samma ambition en ”kyrksångskola” för folkskolebarn 1888.

Byström intresserade sig också för folkmusik och på hans förslag utfärdade Musikaliska akademien 1877 ett upprop om insamling av svensk folkmusik. Han ville även söka bevisa att de gamla folkliga koralerna hade gregorianskt ursprung. Som nu etablerad forskare fick han med statsanslag möjlighet att göra resor till London, Paris, Solesmes, Rom och Milano 1886 och till Tyskland 1897 för att studera äldre kyrkomusik. Byström utgav också en rad koralhistoriska arbeten med fylliga förord och återgår i koralerna till äldre rytmik och harmonisering, medan han i de gregorianska melodierna gör egna rytmiseringar och ackompanjemang, som visserligen motsvarar tidens uppfattning men knappast äger bestående värde. En dalakoral, ”Eja! mitt hjerta”, som publicerades i Musical News i London 1891, gav honom en medalj vid världsutställningen i Chicago 1893.

Att Byströms koralintresse närmast blivit en vurm vittnar att han 1895 i sin c-mollkvartett lade in ett Intermezzo med två gamla koralmelodier och en sekvens i enkel fyrstämmig sats; verket fick då heta Quartetto svedese. Samma år uppfördes ånyo hans d-mollsymfoni, och där hade han i slutet av finalen lagt in koralen ”Hela verlden fröjdes Herran”. Båda verken vinner på att framföras i sina originalversioner utan dessa främmande inslag. Genom att Byström arbetade på egen hand och envist ställde sig utanför de strömningar som i samtiden verkade för en förnyelse av den svenska kyrkosången, fick hans insatser på detta område föga genomslag och ingen varaktig effekt.

Lennart Hedwall © 2014

Skrifter av tonsättaren

”Försök att utröna, huru det specifika värmet hos metallerna tillvexer med temperaturen”, i Öfversigt af Kongl. Vetenskapsakademiens förhandlingar 17 (1860), Stockholm: Kongl. Vetenskaps-akademien 1860
Hydropyrometern, inventerad af O. Byström
(även engelsk och fransk övers.), Stockholm 1862
”Beskrifning öfver en Hydropyrometer”, i Öfversigt af Kongl. Vetenskapsakadermiens förhandlingar 19 (1862), Stockholm: Kongl. Vetenskaps-akademien 1863
”Kalktegelfabrikation och byggnader af kalktegel af d:r A. Bernhardi sen. Föredrag vid Svenska slöjd-föreningens allmänna sammanträde den 7 februari 1866”, i Svenska slöjdföreningens handlingar och tidskrift för teknologi, Göteborg 1866
”Berättelse om de åtgärder akademien vidtagit angående choralbokens omarbetning” (tills. m. Franz Berwald), i KMA:s handlingar 1866, Stockholm 1866
Allmän musiklära, Stockholm: Lundquist 1871
”Om kyrkosången. Föredrag vid nordiska skolmötet den 11 augusti 1880”, i Necken nr 16–17 1880
Motettaftonen: blad för kyrkomusik, utg. och red. Oscar Byström, 11 nr 1882–83
Prof-Melodier till psalmer ur svenska psalmboken (1819), Stockholm 1885
Den Svenska Psalmsångens vid Offentlig Gudstjenst mest begagnade melodier, Stockholm 1892
Svenska Messan lämpad till texten i den nya kyrkohandboken, Stockholm 1894
Luthers Kirchenlieder nebst ihren Melodien. Leipzig 1897
Sekvenser, Antifoner och Hymner. Ur medeltidens kyrkosång i Sverige, Stockholm 1899
Ur Medeltidens Kyrkosång I. Sekvenser, Antifoner och Hymner, Stockholm 1900
Ur Medeltidens Kyrkosång II. Sekvenser, Antifoner, Hymner, Psalmer och Andliga Visor, Stockholm 1903
Fridsröster tillegnade Svenska Fredsföreningen. I-IV, Stockholm 1903, 1904 och 1907
”Ur den svenska gregorianska sångens historia”, i Från svenska hem 1904

På Musik- och teaterbiblioteket finns även en dagbok i autograf, som beskriver Byströms resor till England, Frankrike och Italien 1866 samt till Tyskland 1897

Bibliografi

Berwald, Franz: Die Dokumente seines Lebens, Erling Lomnäs (red. i samarbete med Ingmar Bengtsson och Nils Castegren), Kassel: Bärenreiter 1979
Castegren, Nils
: ”Oscar Byström och hans Quartetto svedese”, konvoluttext till skivutgåva Musica Sveciae MS 510, 1987
Dillmar, Anders
: ”Dödshugget mot vår nationella tonkonst”. Haeffnertidens koralreform i historisk, etnohymnologisk och musikteologisk belysning, diss. Lunds universitet, 2001
Dixelius-Brettner, Hildur
: Signe Hebbes minnen samlade och efter muntlig berättelse nedskrivna, Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1919
Eckerdal, Lars
: ”August Nilsson, en pionjär som koralupptecknare”, i Melos och logos. Festskrift till Folke Bohlin. Skellefteå: Artos, 2011
Hedwall, Lennart
: Konsertlivet i Åbo under Oscar Byströms kapellmästartid 1872−1876. En kommenterad konsertförteckning, Åbo: Åbo akademi, 1990
−−−: Oscar Byström. Ett svenskt musikeröde från 1800-talet, Hedemora: Gidlund, 2003
−−−
:”Oscar Byström, en kyrkomusikalisk pionjär”, i Kyrkomusikernas tidning, nr 5, 1959
−−−
: ”Oscar Byström”, i Den svenska symfonin, Stockholm: AWE/Gebers, 1983, s. 168−171
−−−
: Konvoluttext till Oscar Byström: Orkesterverk, Sterling CDS-1025-2, Stockholm, 1998
Hillman, Adolf
: Franz Berwald. En biografisk studie, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1920
Lagus, Wilhelm
: Musikaliska Sällskapet i Åbo 1790−1890, Åbo: 1890
Lindfors, Per
: ”Byström, Oscar Fredric Bernadotte”, i Svenska män och kvinnor, Stockholm: Bonnier, 1942
Lindgren, Adolf
: ”Oskar Byström”, i Svensk Musik-Tidning nr 1 1902
Lundén Cronström, Ingegerd: ”Anornas brokiga väv. Släkten Byström 1649−1909”, stencil-utgåva u.å. (1969)
Moberg, Carl-Allan: Kyrkomusikens historia, Uppsala: Diakonistyrelsen, 1932
Nodermann, Preben
: ”Studier i svensk hymnologi i anslutning till den av Nodermann och Wulff utgivna koralboken af 1911”, diss. Lunds universitet, 1911
Norlind, Tobias
: ”Byström, Oscar Fredrik Bernadotte”, i Svenskt biografiskt lexikon, vol. 7, Stockholm: Svenskt bibiografiskt lexikon, 1927
Rosas, John (red.)
: Musikaliska sällskapet i Åbo 1790−1965, Åbo 1965
Roos, Mathilda
: ”Några ord om Oscar Byström och kyrkomusikens renässans”, i Idun, 1906
Rybrant, Stig
: ”Tonsättare Byström återuppväckt i radio”, i Svenska Dagbladet, 740221
Svensson, Sven E.
: ”Oscar Byström som musiker. En biografisk skiss”, i Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 17 (1936), s. 43−71
Tegen, Martin
: ”Prins Gustaf (1827−1852). Biografi och dagboksanteckningar”, stencilutgåva (Stockholm 1968)
Wallner, Bo
: Den svenska stråkkvartetten. Del I: Klassicism och romantik. Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 1979

Verköversikt

Orkestermusik (symfoni, uvertyr, 3 valser, Fantasi över två finska visor m.m.), kammarmusik (2 stråkkvartetter, pianotrio, duo för violoncell och piano), sånger med piano, musikdramatik (operetten Herman Vimpel och operan Miguel de Cervantes, ofullb.), verk för blåsorkester, bearbetningar av kyrkomusik.

Samlade verk

Opera, operett och teatermusik
Herman Wimpel, operett, f.f.g. Helsingfors 1875
Miguel de Cervantes, opera, ofullb.
Med Sveriges allmoge (Hugo Fröding), teatermusik komp och arr 1896

Orkestermusik
Vid Direktör Hohmans begrafning, för militärork (1850?)
Tre valser "pour grand Orchestre", A-dur, F-dur och E-dur (1851)
Uvertyr, D-dur (1860-t.)
Symfoni, d-moll (1870-72, omarb. 1895)
Fantasi öfver Finska Melodier (1872, omarb 1896)
Andantino, d-moll (1876)
Till konungens Lif-Garde. Koralfantasi över "Vår Gud är oss en väldig borg" för militärorkester (1890)
Psalm N:o 496 "Vaker upp" eller N:o 3 "Oss välsigna", koralfantasi för militärorkester (1890)
Finska sånger harmoniserade och satta för orkester (1875)

Kammarmusik
Trio pour le Piano, Violon et Violoncello, Ess-dur (1850)
Duo pour Violoncello ou Violon et Piano (1851)
Stråkkvartett i c-moll (1850-t., omarb. som Quartetto svedese 1895)
Stråkkvartett i D-dur (1860-t.)

Pianomusik
Souvenir du 4:ième Février (1851), vals för piano
Mazurka pour le Piano (1851)

Vokalmusik
Sånger för manskör:
Vår och kärlek (1846),
Skärkarlens visa (1840-t.)
För Prins Gustaf (1851)
Sång till H. K. H. Kronprinsen den 22 april 1855
Sånger vid piano:
Sex sånger, utg. 1851 (?)
Tre sånger i ms, tillägnade Kapfelman (1848)
Romance, "Ännu du hör" (Vitalis), i Musikaliskt bibliothek för sång (1839?)
Det stumma språket (von Binzer), i Album för Sång 1861
På lifvets ocean (F(redrik)R(ettig)), i Ny Illustrerad Tidning 1876
Hymn till Sverige (Filip Tammelin) med ackomp. av militärorkester

Arrangemang av folkliga koraler och (två) Norska folkvisor i ms