August Söderman (1832−1876)

Johan August Söderman föddes i Stockholm 17 juli 1832. Som tonåring fick han utbildning i harmonilära och piano vid Kungl. Musikaliska akademien. Praktisk erfarenhet erhöll han som kapellmästare vid resande teatersällskap under 1850-talet och senare som kormästare och biträdande kapellmästare vid Kungliga Teatern från 1860 fram till sin död, 10 februari 1876. Som kapellmästare vid teatern komponerade han en mängd stycken för teaterpjäser, men han skrev också vokala verk som solo- och körballader samt sånger. Dessa blev mycket uppskattade och inte minst kopplingen till det som uppfattades som folkton framhölls. Söderman var en uppskattad tonsättare i Stockholm vid 1800-talets mitt. Trots den korta levnadstiden är hans produktion omfattande och många verk framförs än idag. August Söderman invaldes den 24 februari 1865 i Kungl. Musikaliska akademien som ledamot nr 405.

Liv

Uppväxt 1832−50

August Söderman föddes i Stockholm 1832, som äldste son i en musikerfamilj. Hans far Johan Wilhelm (1808−1858), var orkesteranförare vid flera av Stockholms mindre teatrar, som Djurgårdsteatern, Södra teatern och Mindre teatern. Till Johan Wilhelms uppgifter hörde att leda kapellet och att arrangera musik till teaterföreställningarna. Augusts yngre halvbror, Fritz (1838−1883) utbildade sig till violoncellist och var anställd i Hovkapellet 1859−80. Även August påbörjade sina musikaliska studier i unga år. Vid Musikaliska akademien studerade han harmonilära och piano under åren 1847−50. Han spelade också violin och oboe, och tjänstgjorde vid vissa tillfällen som oboist i Hovkapellet förutom att han spelade vid baler och fester.

Kapellmästare vid Stjernströms teatrar 1851−56

Hösten 1851 engagerades Söderman som ledare för musikteaterkapellet vid Edvard Stjernströms resande teatersällskap. Stjernström var en känd skådespelare, anställd vid Mindre teatern i Stockholm. Hösten 1850 hade han dock lämnat teatern för att med en egen teatertrupp spela teater i Helsingfors samt några andra finska städer. Där fanns vid den tiden inte någon inhemsk, fast teater, utan man var beroende av resande sällskap. Efter en säsong behövde Stjernström en ny kapellmästare och Söderman tillfrågades och accepterade uppgiften. Det innebar att han skulle se till att den musik som behövdes för föreställningarna komponerades, arrangerades samt inövades av musikerna. Som brukligt var vid denna tid medförde inte teatersällskapet egna musiker, utöver kapellmästaren. Istället samarbetade man med musiker på orten. Det var teaterkapellmästarens uppgift att engagera de musiker som behövdes.

Sällskapet kom tillbaka till Sverige hösten 1853 och spelade först i Stockholm, Norrköping och Göteborg, innan Stjernström hösten 1854 återvände till Stockholm för gott och tog över Mindre teatern. Söderman stannade kvar som kapellmästare med samma arbetsuppgifter som han haft vid det resande sällskapet. Han deltog också i arbetet med att försöka bygga upp en fast orkester vid teatern. Detta var förenat med vissa svårigheter, framför allt ekonomiska, och stora delar av den tid som Söderman var engagerad vid Mindre teatern bestod orkestern av en fast anställd stråkkvartett kompletterad med blåsare som engagerades för kortare perioder, utifrån den repertoar som sattes upp.

Studier i Leipzig 1856−57, kapellmästare vid Mindre teatern 1857−60

Efter några års intensivt arbete med att komponera och arrangera musik för teaterns behov, utan någon kompositionsutbildning att stödja sig mot, framförde Söderman önskemål till Stjernström om att få möjlighet att studera komposition. Undervisningen i harmonilära var inte tillräcklig för den som ville utveckla sin förmåga att skriva musik i den nya romantiska stilen. Men utbildning i komposition vid mitten av 1800-talet var knappast möjlig att få i Sverige. Istället var det konservatoriet i Leipzig som de svenska tonsättarna vände sig till. Stjernström biföll Södermans önskan och gav honom tjänstledigt från arbetsuppgifterna vid teatern under ett år, från sommaren 1856 till sommaren 1857, samt bekostade resan och utbildningen.

Söderman reste till Leipzig tillsammans med halvbrodern Fritz, och kom dit i början av oktober 1856 för att påbörja sina studier direkt. Han var aldrig inskriven som elev vid konservatoriet, utan tog enbart privatlektioner. Hans viktigaste lärare var Ernst Friedrich Richter, som tillsammans med Julius Rietz var de ledande lärarna vid konservatoriet.  

För Richter studerade Söderman kontrapunkt enligt den gängse metoden med systematisk genomgång av kontrapunktens grundregler, följt av dubbel kontrapunkt, imitationsövningar och fugaexpositioner, ända fram till 4-stämmiga fugor. Ett tecken på att Söderman drog nytta av övningarna och införlivade dem i sitt eget komponerande ges av ett antal senare kompositioner, exempelvis Die Wallfahrt nach Kevlaar och Ett bondbröllop, där ett par av dessa fugaidéer återfinns som delar i kompositionerna. Som komplement till de stränga kontrapunkt-övningarna ägnade man sig åt komposition, företrädesvis åt verk för kör a cappella. Söderman rekommenderades av sina lärare att också skriva instrumentalmusik, som kvartetter och symfonier, men det tycks inte ha blivit av. Inte heller verkar några egentliga studier i formlära ha förekommit.

Förutom kompositionsundervisningen var kontakten med den nya musiken av stor betydelse. Söderman bevistade ett stort antal konserter under sin tid i Leipzig och fick lyssna till musik av tonsättare som Schumann, Mendelssohn, Weber och Gade, men också av sådana tonsättare som idag inte längre är ihågkomna: Schneider, Lindpaintner, Riets, Gouvy och Hiller. Franz Liszt besökte Leipzig i februari 1857 och vid en konsert framfördes då bland annat hans verk Les Préludes, Mazeppa och Pianokonsert nr 1 i Ess-dur. Dessutom framfördes en duett ur Den flygande holländaren av Wagner. Musik av Wagner framfördes också vid ett flertal andra konserter, och Söderman hörde såväl Faust-uvertyren som operan Tannhäuser. Wagners musik blev den allra största upplevelsen för Söderman. Efter föreställningen av Tannhäuser skrev Söderman i ett brev till en vän: ”Jag gråter glädjetårar i mitt hjerta att denna musik är skrifven.” Tiden i Leipzig var fylld av hårt arbete och vid slutet av våren beklagade sig Söderman över såväl överansträngning som brist på pengar. En tids vila och ett lån från Stjernström gjorde att Söderman i alla fall kunde fullfölja studierna som planerat.

I början av juli 1857 återkom Söderman till Stockholm och till arbetet vid Mindre teatern. Här fortsatte verksamheten som förut, med komponerande av teatermusik och arbete med att förbättra villkoren för orkestermedlemmarna. Söderman ville att den permanenta stråkkvartetten, där numera också brodern Fritz ingick, skulle få fast lön. Detta gick dock inte att genomföra, utan musikerna fick som tidigare betalt per repetition och föreställning.

Kapellmästare vid Hovkapellet 1860−76, utlandsresa 1869−70

Inför säsongen 1860 skulle en ny hovkapellmästare anställas på Kungliga Teatern, efter den avgående Ignaz Lachner. Söderman var en kandidat till posten, liksom Ludvig Norman. I pressen förekom en viss debatt om vem av de båda som skulle vara bäst lämpad för uppgiften. Slutligen fick Norman den ordinarie posten, och Söderman fick ansvar för att leda kören, som kormästare från den 1 juli 1860. Uppgiften att komponera musik till pjäserna var också densamma som förut.  Snart nog, redan från starten av säsongen hösten 1862, fick han dock uppdrag som biträdande kapellmästare, med skyldighet att tjänstgöra och leda orkestern vid de föreställningar då Norman inte gjorde det. Uppdraget som biträdande kapellmästare varade till och med våren 1868. Utanför teatern var Söderman aktiv som körledare i sällskapet Par Bricole 1861−65 och som ledare för Stockholms skarpskytteförenings kör 1863−68.

Parallellt med engagemangen i musiklivet blev Söderman under 1860-talet också alltmer etablerad som tonsättare. Han skapade många kontakter med andra tonsättare och musiker, men upplevde att möjligheten att förkovra sig var begränsad i Stockholm. Han uttryckte ett starkt behov av att få impulser från den nya musiken på kontinenten. En sådan möjlighet gavs våren 1869, då Söderman utsågs till Jenny Lind-stipendiat. Stipendiet skulle bekosta en studieresa framför allt till Tyskland och Frankrike. Inför resan gavs en konsert i Ladugårdslandskyrkan vid Östermalms torg i april 1869, med Södermans egen musik på programmet, framförd av Hovkapellet och Uppsala studentsångare. Intäkterna från konserten blev ett viktigt bidrag till studieresan. Konserten besöktes av en stor och entusiastisk publik och uppmärksammades i pressen i positiva ordalag.

Söderman reste på försommaren 1869 till Köpenhamn och därifrån vidare till bland annat Hamburg, Berlin och Hannover. Enligt resplanen skulle han sammanträffa med tyska musiker som Joseph Joachim och Franz Paul Lachner, men också med svenska musiker som var i Tyskland, som Jenny Lind och Ivar Hallström. Till skillnad från den första resan, som enbart gick till Leipzig, besökte Söderman vid denna gång ett stort antal platser framför allt i Tyskland. Han bedrev inte studier för någon enskild lärare, utan träffade många olika musiker och tonsättare. Efter en rundresa till ett antal tyska städer kom Söderman i augusti 1869 till Dresden, där han stannade till februari 1870. Under resan bevistade han flera konserter och operaföreställningar. Återigen var det Wagners musik som fängslade honom mest, denna gång en föreställning av operan Mästersångarna i Nürnberg, under ledning av Julius Rietz. I Dresden påbörjade Söderman kompositionerna Signelills färd, för soli, kör och orkester, samt operan Esmeralda, med text av hans vän, sångaren Fritz Arlberg. Inget av verken kom dock att fullbordas. Söderman knöt många kontakter under sitt år utomlands. Han träffade tonsättare och musiker och deltog i konsertlivet. Men han kom inte till Paris, som tanken ursprungligen var, och inga av hans verk trycktes eller framfördes vid någon konsert. Själv ansåg han att det berodde på att det inte fanns tillräckligt bra musiker tillgängliga och att han inte hade förmågan att lansera sig själv. I efterhand kan man bara konstatera att det måste ha varit svårt för en enskild tonsättare att slå sig in på en okänd marknad.

Från Dresden for Söderman via en kortare sejour i Köpenhamn åter till Stockholm, dit han kom i början av maj 1870. Då hade hans studieresa varat nästan ett år och den hade gett honom direktkontakt med de nya strömningarna i musiken. Framför allt Schumanns och Wagners musik hade gjort stort intryck på honom. Han återinträdde i sin tjänst vid Kungliga Teatern, men nu endast som kormästare, en uppgift som han hade kvar till sin död 1876. Han arbetade med instuderingar och uppföranden som förut, men fick nu också mer tid och möjlighet att komponera. Många nya kompositioner kom till och hans musik blev alltmer känd, inte bara i Sverige utan också i Danmark, Norge, Tyskland och Österrike. Många av verken publicerades och fick därigenom en stor spridning. Likaså framfördes många vid olika konserter.

Samtidigt dröjde det bara ett par år efter hemkomsten innan Söderman började uttrycka sitt missnöje över trötthet, brist på pengar och leda över det svenska musiklivet. Åtminstone från sommaren 1875 var Söderman märkt av sjukdom och han avled i februari 1876 knappt 44 år gammal.

Verk

Söderman har en omfattande produktion av framför allt scenisk musik samt vokalmusik. Den senare omfattar såväl solosånger som körverk och här återfinns också ett antal dramatiska ballader för soloröst och kör. Instrumentala verk, som inte har någon koppling till teatern, är få. Här finns en del ungdomsverk, som pianostycken och några skisser till orkesterverk. Något större verk är en konsertuvertyr i F-dur, förmodligen tillkommen vid mitten av 1850-talet, samt en pianokvartett. Från tiden efter studierna i Leipzig finns en del mindre pianostycken, samt ett par orkesterkompositioner från 1870-talet, tillkomna i samband med festligheter med anknytning till hovet. Ett par ofullbordade verk inom operagenren återfinns också. Södermans verksamhet som teaterkapellmästare innebar att han ständigt hade många konkreta tillfällen att skriva musik till. Möjligheterna att skriva mer omfattande verk var begränsade, just för att de vardagliga, kontinuerliga arbetsuppgifterna tog så mycket tid i anspråk. Efter studieresan 1869−70 hade Söderman bättre praktiska förutsättningar att komponera, men alltför snart satte sjukdom hinder i vägen, och de större verk som planerades blev aldrig fullbordade.

Scenisk musik

Söderman skrev en stor mängd musik för teatern. Både vokala och instrumentala stycken förekom i pjäserna, och det kunde vara såväl nykomponerad musik som arrangemang. Melodramer hörde till den viktiga genren av instrumentala stycken som nykomponerades, medan sånger ofta kunde vara arrangemang av redan kända melodier. Även särskilda inlednings- och mellanaktsstycken kunde förekomma. Merparten av den musik Söderman skrev för teatern var starkt kopplad till pjäserna. Den skulle fungera i det dramatiska sammanhanget, men gjorde inte anspråk på att vara verk som skulle kunna fungera fristående från pjäserna. Ett par verk från denna tid ska ändå framhållas. Regina von Emmeritz, med text av Zacharias Topelius, tillkom under Södermans tid i Helsingfors 1853. Pjäsen utspelar sig under trettioåriga kriget, med Gustav II Adolf som en centralgestalt, och blev mycket uppskattad av publiken. Till de många musikinslagen hör soldatkörer, marscher, solosånger och duetter, samt ett flertal melodramer. De senare är instrumentalstycken, som beledsagar handlingen och förstärker känslouttrycket. Det kan gälla när den kvinnliga huvudpersonen i en monolog ger uttryck för sina starka, motstridiga känslor för kungen, eller när protestantiska och katolska styrkor strider mot varandra och kampen delvis skildras med hjälp av musiken. Södermans förmåga att skildra karaktärer och stämningar märks redan i detta tidiga verk.

Hin Ondes första lärospån från 1856, utgår från en pjäs av Eugène Scribe. Söderman skrev musik till pjäsen, som framfördes med talad dialog och därför av samtiden kallades för ”operett”. Stycket får räknas mer som en bagatell, men intressant är att man i en recension framhåller tonsättarens dramatiska förmåga, som märks genom en livlig fantasi, en varm känsla och en stor uppfinningsrikedom, allt egenskaper som återfinns även i Södermans kommande kompositioner.

Under 1860-talet satte man på Kungliga Teatern upp ett antal större skådespel och historiska dramer, som Folkungalek (1864), Bröllopet på Ulfåsa (1865), Marsk Stigs döttrar (1866) och Orleanska jungfrun (1867). Här gavs möjlighet att komponera fler instrumentala verk av litet större omfång. Från Bröllopet på Ulfåsa blev framför allt bröllopsmarschen snabbt mycket populär och den har framförts många gånger utanför teatern. Uvertyren till Orleanska jungfrun har senare ofta framförts som fristående instrumentalstycke, under titeln Svenskt festspel. Pjäsen Marsk Stigs döttrar är med sitt historiska tema från 1200-talets Norden en tidstypisk representant för 1860-talets intresse för den egna nationens historia. Musikinslagen bygger delvis på äldre ballader, folkliga danser samt folkvisor som arrangerats för kör.

Solosånger och soloballader

Södermans sångkompositioner är koncentrerade framför allt till tiden för Leipzig-vistelsen 1856−57, samt från några år runt 1870. Från tiden fram till och med vistelsen i Leipzig kan nämnas ”Flickan i skogen”, ”Jungfrun i rosengård” samt samlingen Heidenröslein, åtta sånger till texter av Heinrich Heine. Stilen, framför allt i Heidenröslein, visar att Söderman anknöt till de romantiska stildrag och strömningar som var aktuella i Leipzig, där framför allt Robert Schumanns musik var en viktig förebild för Södermans liedkomponerande.

Under 1860-talet intresserade sig Söderman, som många av sina samtida, för den norska diktningen. Samlingen Digte og Sange utkom i början av 1870-talet och musikaliskt uppvisar den många exempel på Södermans förmåga att bygga kompositioner på folkmusikaliska element.

Av särskilt intresse när det gäller solosånger är Södermans bidrag inom balladgenren. Gemensamt för dem är att det textliga innehållet är berättande, episka texter, oftast i tredje person, och ofta med ett motivval som anknyter till ett heroiskt riddarromantiskt ideal eller till folkloristiska ämnen. Ofta förekommer också omkvädesstrofer. Balladerna är komponerade för sång och orkester, i en dramatisk stil med många folkmusikaliska referenser. Bland de viktigare soloballaderna räknas Hafsfrun (1861), Tannhäuser (1856), Die verlassene Mühle (1857), Der schwarze Ritter (1874) och Kung Heimer och Aslög (1870-talet). Der schwarze Ritter är stilistiskt den mest avancerade. I samtida recensioner berömdes verket och man framhöll den påverkan från Schumanns musik som man ansåg sig finna i verket.

Körmusik och körballader

Även inom körmusikens område framkommer Södermans intresse för ”visor i folkton”, det vill säga visor som samtiden uppfattade hade en folklig anknytning. Åtta folkvisor för manskör, trycktes på 1860-talet, och 1872 utgavs Tre visor i folkton för manskvartett. Sex visor i folkton för blandad kör utkom 1873. Mest känt av manskörsverken är förmodligen än i dag Ett bondbröllop: skildring ur folklivet (1868) för manskör. Verket tillägnades Uppsala studentsångarförening. Här skildras ett bröllop på landet med folkmusikaliska inslag, men också med fugerade avsnitt som tydligt kan knytas till Södermans kontrapunktstudier i Leipzig på 1850-talet.

Bland de profana körverken ska också nämnas balladen Die Wallfahrt nach Kevlaar (1866), för solo, kör och orkester. Verket utgår från en dikt av Heine, och bygger på en religiös legend om en ung sjuk pojke, som efter en vandring till vallfartsorten Kevlaar stilla dör. Söderman låter solisten lugnt deklamera hela händelseförloppet medan kören har den viktiga uppgiften att i ett ständigt ackompanjemang förmedla den nästan övernaturliga stämningen.

Under 1870-talet komponerade Söderman ett par sakrala körverk. De är inte knutna till något liturgiskt sammanhang, utan fungerar som fristående körstycken. Andeliga sånger för blandad kör och orgel från 1870 består av satserna Kyrie, Agnus Dei, Jesu Christe, Domine, Benedictus, Virgo gloriosa samt Osanna. Alla satser utom en har ingått i olika teaterpjäser. (Kyrie och Osanna förekom i Marsk Stigs döttrar, Agnus Dei och Domine i Folkungalek, samt Benedictus och Virgo gloriosa i pjäsen Dagen gryr.) Här har Söderman utnyttjat den för teatertonsättare så viktiga förmågan att använda befintlig musik i nya sammanhang.

Katolsk mässa (1875), för soli, kör och orkester, är ett i alla avseenden större verk än Andeliga sånger. I kompositionen utnyttjar Söderman tematiskt material från egna, tidigare kompositioner, och utvidgar dem med olika kontrapunktiska tekniker som kanon och dubbelfuga. Verket är rikt och dramatiskt. Offertoriesatsen är rent instrumental, på samma sätt som i exempelvis Petite messe solennelle av Rossini, ett verk som uppförts i Stockholm under Södermans tid. Dock fick Söderman aldrig höra Katolsk mässa i sin helhet, verket uruppfördes först i april 1877.

Reception och betydelse

Redan från mitten av 1850-talet uppmärksammades Söderman som tonsättare. Under 1860-talets gång blev han alltmer känd för en större publik, efter hand också internationellt. Södermans förmåga att skildra stämningar och karaktärer framhölls av samtida skribenter, som också ofta talade om den ”nationella ton” som man kunde finna i hans musik. Även om merparten av teatermusiken snabbt försvann från repertoaren fanns ett par verk (som Bröllopet på Ulfåsa, musiken till Marsk Stigs döttrar och Orleanska jungfrun, vissa sånger och körstycken) som blev uppmärksammade och ofta uppfördes även utanför teaterscenen.

Sångproduktionen är inte kvantitativt omfattande, men kvalitativt betydelsefull, inte minst genom de båda samlingarna Heidenröslein samt Digte og Sange, som stilistiskt anknyter dels till Schumanns lieder, dels till en ”nordisk folkton”, bådadera på sätt som inte tidigare förekommit i svenskt sångkomponerande.

Även Södermans ballader måste framhållas som viktiga och nyskapande inom den svenska musiken från mitten av 1850-talet. Påverkad av Wagners musik komponerade Söderman här verk med stor klangrikedom och den musikaliska satsen bidrar effektfullt till skildringen av det dramatiska händelseförloppet. Söderman var aldrig verksam som lärare, men inte minst när det gäller balladerna måste man säga att hans stil och musikaliska idéer fördes vidare i senare ballader av tonsättare som Andreas Hallén, Wilhelm Peterson-Berger och Wilhelm Stenhammar.

En stor del av Södermans körkompositioner hör idag till den svenska körtraditionen. Dit räknas exempelvis Ett bondbröllop och Andeliga sånger, som båda är verk som framförs av många körer, samt Sex visor i folkton. Ballader som Kung Heimer och Aslög hör också till den ofta framförda repertoaren. Genom ett stort antal inspelningar är dessa olika körverk också tillgängliga för en stor publik.

Karin Hallgren © 2013

Bibliografi

Bohlin, Folke: ”En ’folklig’ manskörskoral från 1800-talet”, i: Koral i Norden, Uppsala: Uppsala universitet musikvetenskap, 1993, s. 19–26
Hallgren, Karin: Borgerlighetens teater: om verksamhet, musiker och repertoar vid Mindre teatern i Stockholm 1842-63, diss., Uppsala universitet, 2000
Helmer, Axel: Svensk solosång 1850-1890. 1, En genrehistorisk studie, Stockholm: Svenskt musikhistoriskt arkiv, 1972
Hofberg, Herman: ”Söderman, Johan August”, Svenskt biografiskt handlexikon: alfabetiskt ordnade lefnadsteckningar af Sveriges namnkunniga män och kvinnor från reformationen till nuvarande tid, Stockholm: Bonnier, 1906, s. 581−582
Jeanson, Gunnar: August Söderman: en svensk tondiktares liv och verk, Stockholm: Bonnier, 1926
Jeanson, Gunnar: Ulfåsamarschens fader, i Julskeppet, 1933, Göteborg, s. 35-37
Jensen, Niels Martin, ”Musik og vare. C. F. E. Hornemans forlagsvirksomhed”, Musik & forskning, nr 2, 1976, s. 83-102
Jonsson, Leif & Martin Tegen (red.): Musiken i Sverige. 3: Den nationella identiteten 1810–1920, Stockholm: Fischer, 1992
Kronlund, Dag: ”Musiken låten ljuda, mina vänner!”: musiken i talpjäserna på Kungliga teatern vid 1800-talets mitt, diss., Stockholms universitet, 1989
Krook, Axel: ”Johan August Söderman”, Svea Folkkalender, 1877, s. 190−192
Lindgren, Adolf: ”August Södermans manuskriptsamling”, Svensk musiktidning, 1888 och 1889
Nyblom, Knut: August Söderman, Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1928

Källor

Musik- och teaterbiblioteket

Verköversikt

Musik till minst 75 pjäser (Regina von Emmeritz, Urdur, Hin Ondes första lärospån, Folkungalek, Bröllopet på Ulfåsa, Marsk Stigs döttrar, Orleanska jungfrun m.fl.), vokalverk med orkester (Hafsfrun, Tannhäuser, Die verlassene Mühle, Der schwarze Ritter, Kung Heimer och Aslög, Die Wallfahrt nach Kevlaar m.fl.), solosånger (Heidenröslein, Digte og Sange m.fl.), körsånger (Ett bondbröllop, Sex visor i folkton m.fl.)


Verk av August Söderman

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 117