Unga år och studietiden i Paris

Redan när Andreas Randel var barn upptäckte en bondspelman hans musikbegåvning och gav honom en fiol. Han lärde sig snart spela de koraler och polskor som han hörde sin syster sjunga. I tolvårsåldern kom han till Karlskrona, där han en tid togs om hand av teaterledaren Fredrik Wilhelm Ståhlberg och sedan av stadens musiksällskap, som bekostade hans skolgång och musikutbildning.



Vid ett kungabesök i Karlskrona 1819 uppmärksammades Randel av kammarherre Gerard De Geer, som tog honom med till Finspång och lät honom få utbildning tillsammans med sina söner. Här intresserade sig också kronprins Oscar (Oscar I) för Randel, och 1822 skickades han till Paris på kronprinsens bekostnad och med efternamnet ändrat från Pettersson till Randel. Efter prov fick han plats som ”auditör" i Pierre Baillots violinklass vid musikkonservatoriet. Han studerade också komposition för Luigi Cherubini, som skrev ett mycket hedrande avgångsbetyg från konservatoriet.



Vid Hovkapellet

Efter att ha framträtt några gånger offentligt som Baillot-elev i Paris återvände Randel till Sverige och blev omedelbart anställd som violinist i Hovkapellet 1828, där han slutligen blev förste konsertmästare 1861. Huvuduppgifter var att spela i orkestern vid opera- och sångspelsföreställningar, men Randel framträdde också som solist vid Kungl. Teaterns konserter i egna och andras verk, liksom även i kammarmusikaliska verk av bl.a. Beethoven och Haydn.



Konsertmästarna hade också ett speciellt ansvar för musiken vid Kungl. Teaterns dramatiska föreställningar och för valet av mellanaktsmusik; till 1863 spelades dramatik och opera i samma byggnad. Härigenom kom Randel att 1844−62 arrangera och komponera musiken till ett 20-tal skådespel. Han dirigerade också skådespelsmusiken och anlitades ibland även som dirigent vid operaföreställningar.



Andra värv i musikens tjänst

Förutom sin tjänst som lärare i violinspel vid Musikaliska akademiens läroanstalt och som musikdirektör vid Andra livgrenadjärregementet var Randel 1853−62 "choralintendent" i Stockholms Par Bricole. För detta sällskap skrev han både större och mindre körverk. Höjdpunkten som kördirigent kom den 29 september 1860, då han ledde en 400-mannakör, sammansatt av nio olika körer, vid Gustav Vasa-statyn utanför Riddarhuset i samband med minnesfesten över Gustav I.



Randel företog många konsertresor i landsorten, ofta med kammarmusik på programmet. En resa till Härnösand sommaren 1856 fick särskild betydelse, eftersom stadens musiksällskap därefter tog initiativ till tryckning av hans stråkkvartett i G-dur. Detta ledde i sin tur till bildandet av Musikaliska konstföreningen, med säte i Stockholm, som från 1860 låtit trycka större och mindre svenska musikverk. Randel deltog under sina sista år som sakkunnig vid urvalet av verk.

1858 gjorde han en resa till musikaliska läroanstalter i bland annat Tyskland och Frankrike för "att taga kännedom om de lärometoder och övriga ... förbättringar inom undervisningsväsendet" som kunde tillämpas vid Musikaliska akademien.



De musikaliska verken

Randels insats som tonsättare ligger inom fyra olika områden. I verken för solistisk violin följer han den virtuosa franska traditionen från Rode, Viotti och Baillot, främst i violinkonserterna. En helt annan stil framträder i sångerna och romanserna med deras intima ton, lättsamma melodik, enkla form och behärskade romantik. Ytterligare en annan sida visar sig i hans kammarmusik, främst stråkkvartetterna, som närmast anknyter till den sene Haydn. Redan detta visar Randels anpassningsförmåga till det medium han skriver för, och det är ett drag som särskilt framträder i hans skådespelsmusik. Denna rättar sig smidigt efter de krav som situationerna ställer, antingen det är fråga om sånger, kupletter, marscher eller melodramer (musik till deklamerad text). Den största framgången på detta område fick Randel med sin musik till Fredrik August Dahlgrens sångspel Värmlänningarna (1846).



Martin Tegen © 2013

Artikeln är en bearbetad version av förf:s artikel i Svenskt biografiskt lexikon, bd 29 (1995–97), s. 657