Wilhelm Peterson-Berger (1867−1942)

Dichtungen von Friedrich Nietzsche, heft 1

1. Meine Rosen
2. Venedig
3. Ecce homo
4. Zarathustra´s Rundgesang

  • Tillkomstår: 1901
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Friedrich Nietzsche
  • Speltid: 10 min
  • Detaljerad speltid: 9´52 (Jonth/Brilioth)

Exempel på tryckta utgåvor

Abraham Lundquists musikförlag, ed. nr. 3368

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Exempel på inspelningar

Bis : LP-42
Margareta Jonth, sång (1,2)
Helge Brilioth, sång (3,4)
Sven Alin, piano

Beskrivning av verket

1. Meine Rosen: Allegretto giocoso F-dur 3/4, 38 takter
2. Venedig: Andante Ass-dur 6/8, 59 takter
3. Ecce homo: Appasionato e grandioso ciss-moll 4/4, 24 takter
4. Zarathustra´s Rundgesang: Lento a-moll 4/4, 54 takter


Libretto/text

1. Ja, mein Glück, es will beglücken, alles Glück will ja beglücken. Wollt ihr meine Rosen pflücken? Müßt euch bücken und verstecken zwischen Fels und Dornenhecken, oft die Fingerchen euch lecken! Denn mein Glück es liebt das Necken! Denn mein Glück es liebt die Tücken! Wollt ihr meine Rosen pflücken?

2. An der Brücke stand jüngst ich in brauner Nacht. Fernher kam Gesang; goldener Tropfen quoll's über die zitternde Fläche weg. Gondeln, Lichter, Musik - trunken schwamm's in die Dämmrung hinaus ...

Meine Seele, ein Saitenspiel, sang sich, unsichtbar berührt, heimlich ein Gondellied dazu, zitternd vor bunter Seligkeit. – Hörte jemand ihr zu?

3. Ja! Ich weiß, woher ich stamme! Ungesättigt gleich der Flamme glühe und verzehr' ich mich. Licht wird alles, was ich fasse, Kohle alles, was ich lasse: Flamme bin ich sicherlich!

4. O Mensch! Gib acht! Was spricht, die tiefe Mitternacht? "Ich schlief, ich schlief -, Aus tiefem Traum bin ich erwacht: - Die Welt ist tief, Und tiefer als der Tag gedacht. Tief ist ihr Weh -, Lust - tiefer noch als Herzeleid: Weh spricht: Vergeh!  Doch alle Lust will Ewigkeit -, - Will tiefe, tiefe Ewigkeit!"

1. Ja, min fröjd vill skänka lycka, hvarje fröjd vill skänka lycka. Vill ni med min ros er smycka? Där på klippan ses hon nicka; måste klättra och er sticka, och små fingrar ofta slicka! Ty min fröjd är barn av nyckan, och min fröjd har tusen tycken! Hör min ros till edra smycken?

2. Där på bryggan stod nyss jag i brunsvart natt. Fjärran ljöd en sång: gyllene droppstänk lik rann den på glittrande böljor bort. Båtar, lyktor, musik rusigt sam det i skymningen ut. Och min själ, ett strängaspel, rördt af en osynlig hand, sjöng en gondolsång därtill, tung utaf brokig salighet. Lyddes någon till den?

3. Ja, jag vet från hvem jag stammar! Lik en låga städs jag flammar, glöder och mig själf förtär: Ljus blir allting som jag fattar, kolnad allt jag ringa skattar, flamma jag förvisso är!

4. O själ, gif akt! I djupsta midnatts tal hvad makt! Jag sof i djupa drömmars syn, hvad prakt! Jag världen såg långt djupare än dagen sagt. Djupt är dess kval. Lust djupare än kvalet vet. Dö! är dess tal, men hvarje lust till evighet vill djup oändlig evighet.