Wilhelm Peterson-Berger (1867−1942)

Fyra visor i svensk folkton

opus 5

1. När jag för mig själv i mörka skogen går
2. Ditt namn jag hade skrivit
3. Som stjärnorna på himmelen
4. Bland skogens höga furustammar

  • Tillkomstår: 1892
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: "H" (W. Hebbe)
  • Speltid: 7 min
  • Detaljerad speltid: C:a 7 min.

Exempel på tryckta utgåvor

Abraham Lundquists musikförlag
Ed. nr. 2820

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Exempel på inspelningar

• Deutsche Grammophon: 449 189-2 (nr. 1, 3)
Anne Sofie von Otter, sång, Bengt Forsberg, piano
• Bluebell: ABCD 034
Nicolai Gedda, sång, Jan Eyron, piano

Beskrivning av verket

1. När jag för mig själv i mörka skogen går: Långsamt g-moll 3/4, 2/4, 44 takter
2. Ditt namn jag hade skrivit: Enkelt, något rörligt g-moll 3/8, 54 takter
3. Som stjärnorna på himmelen: Långsamt, drömmande G-dur 4/4 (C), 18 takter, /: 16 takter :/, totalt 34 takter
4. Bland skogens höga furustammar: Friskt och beslutsamt g-moll 2/4, 4 takter, /: 28 takter, totalt 32 takter


Libretto/text

1. När jag för mig själv i mörka skogen går, tänker jag på vännen, som jag aldrig får. Tåren börjar rinna, hjärtat slå, aldrig kan man glömma den, man en gång hållit å'. Ängar, berg och dal och skog med fåglar små, blåa himmelen med klara stjärnor på, allt vad havet gömmer, pärlor och koraller, svanedun av skum och klaraste kristaller, gräs och blommor all och lindelöv på kvist, allting gåve jag för vännen, som jag mist, lilla vännen kär från barndomsdagar.

2. Ditt namn jag hade skrivit, i hjärtat det bar, fast du mig övergivit, så får det stå kvar ibland röda, röda rosor.

Och tar du ock det hjärta tillbaka, du gav, jag minnes dig med smärta allt till jag läggs i grav ibland röda, röda rosor.

3. Som stjärnorna på himmelen, när natten faller på, så tindrade hans ögon, så klara och så blå, så röder var hans mund som rosorna i lund om våren.

Men skyarne församlades och solen vände bort, ty livet liksom kärleken och våren är så kort. När löven föllo av, de föllo på hans grav den tida!

Om alla träd i skogarne och böljorna de blå, om all markens blomster hade fåglalungor små, de kunde ej ändå min hjärtesorg förmå att sjunga.

4. Bland skogens höga furustammar, där ha vi byggt vår egen kammar, där snön just faller först, och drivan är som störst och nordanljuset rödast flammar.

Jag trivdes gott i låga källen, där var så ljust i stjärnekvällen; jag kan väl trivas än tillsammans med min vän och leva nöjd och dö bland fjällen.