Henning Mankell (1868−1930)

Tonsättaren, musikkritikern och pedagogen Ivar Henning Mankell föddes i Härnösand 3 juni 1868 och dog i Stockholm 8 maj 1930. Han komponerade huvudsakligen för piano och hans produktion var för tiden både djärv och nyskapande. Förebilder var bland andra Chopin och Liszt, senare tonsättare som Debussy och Ravel. År 1917 invaldes han som ledamot av Kungl. Musikaliska akademien.  Han blev samma år invald i styrelsen för Kungl. Musikkonservatoriet.

Familj och ungdom

Henning Mankell var brorson till musikhistorikern och tonsättaren Abraham Mankell (1802−1868), kusin till den liberale politikern och historikern Julius Mankell (1828−1897) och farfar till författaren Henning Mankell (f. 1948). Ursprungligen härstammar familjen Mankell från den tyska musikersläkten Mangold.

Johan Hermann Mangold flyttade till Sverige 1832 och tog namnet Mankell.  Han var gift två gånger och fick fem söner. Yngsta sonen i det andra äktenskapet, Emil Theodor, var Henning Mankells far.  Denne flyttade efter studier i Stockholm till Härnösand där han var verksam som lärare i gymnastik och teckning.  Han var också skicklig amatörviolinist och deltog aktivt i stadens musikliv.

I det Mankellska hemmet spelades mycket kammarmusik. Medverkade gjorde engagerade amatörmusiker från staden, men också Henning och hans två bröder. Tillsammans utgjorde de tre bröderna en trio med Gunnar på violin, Gustav på cello och Henning vid pianot. Även om musiken fanns som ett ständigt närvarande inslag i livet för Henning Mankell under uppväxten, var han mångsidigt begåvad och till en början osäker mot vilket område han skulle kanalisera sin uttryckslust. Länge hade han tankar på att ägna sig åt måleri eller författarskap.

Studieår i Härnösand och Stockholm

Trots hans breda konstnärliga intressen blev det till slut musiken som tog överhanden. Parallellt med studier vid Härnösands läroverk tog han lektioner enskilt för skolans musiklärare. Efter studentexamen i Härnösand flyttade han till Stockholm för vidare studier vid Kungl. Musikkonservatoriet, nuvarande Kungl. Musikhögskolan. Han tog organistexamen 1889 och musiklärar- och kyrkosångsexamen 1891. Därefter studerade han piano för Hilda Thegerström 1892−95 och för Lennart Lundberg 1895−99. Han studerade också musikteori för Aron Bergenson.

De första åren efter studierna vid Musikkonservatoriet präglades av sökande, när det gällde att hitta en egen musikaliskt hållbar stil. Han frågade sig också hur han skulle förhålla sig till livet och den emotionella energi han bar på och ville uttrycka. Han hade en omfattande korrespondens med författaren och den filosofiskt orienterade liberale politikern Ernst Liljedahl. I ett av de många breven skriver Mankell: ”Det måste för dessa känslor finnas en urkälla, vars förbleknade bild de äro. Denna källa, den måste vara liktydig med vårt begrepp: Gud. Och som dessa känslor för att vara rena även måste vara sanna, så är Gud även den personifierade sanningen, och vi måste då bli sanningssökande varelser.”

Redan under konservatorietiden hade Mankell börjat komponera. Många av hans tidiga verk är trevande och röjer en stilistisk osäkerhet. Större klarhet visade han däremot i sin verksamhet som musikkritiker, först i Svenska Morgonbladet 1899−1907, senare under en kortare period i Stockholms-Tidningen. Omedelbart efter studierna började han undervisa i pianospel och harmonilära; en privat verksamhet som under hela hans livstid utgjorde basinkomsten.

Säkerhet: giftermål och komponerande

Ett påtagligt omslag i livet skedde när han våren 1905 gifte sig med Agnes Lindblom som varit hans pianoelev. I samband med den stabilisering som den nya familjesituationen innebar, startade också en period där han mindre ängsligt skapade en särpräglad musik med skarpt personlig karaktär. Han bejakade nu också sitt stora intresse för naturen och gjorde regelbundet återbesök i sin barndoms hemtrakter runt Härnösand.

Henning Mankells position i musiklivet var inte framträdande, men heller inte undanskymd. Privat umgicks han gärna med vänner och bekanta i hemmet där han kände sig trygg, Han deltog sällan i det offentliga sociala livet. På så vis finns en påtaglig kontrast mellan vardagsmänniskan Mankells ödmjuka, nästan milda framtoning och den experimentiver som kännetecknar en stor del av hans musik.

I slutet av 1920-talet upptäcktes att Henning Mankell led av diabetes. Hur länge han lidit av sjukdomen kunde man då inte avgöra. Insulinbehandling betraktades fortfarande med stor skepsis och han sattes istället på sträng diet.  Han blev snabbt orkeslös och produktiviteten avtog med undantag av en kort uppblossande aktiv period i slutet av 1929. Henning Mankell dog i sviterna av sin diabetes den 8 maj 1930.

Det musikaliska verket

Henning Mankells musik hade till en början inte någon framskjuten plats på konsertprogrammen, men flera av hans ballader för piano trycktes av det välrenommerade tyska förlaget Breitkopf & Härtel, vilket kom till stånd genom den i Belgien verksamme pianisten Gunnar Mellström.  Många av hans verk är endast tillgängliga i manuskript.  

Åren efter första världskriget var en mycket produktiv period och nu började hans musik i allt större utsträckning höras i de större konsertsammanhangen. Samtida kritiker som Andreas Hallén och Wilhelm Peterson-Berger förhöll sig emellertid mycket kritiska och beskrev musiken som futuristisk, ett begrepp som de naturligtvis ansåg vara förklenande. Men han hade också tillskyndare, framförallt Ture Rangström, med vilken han utvecklade en nära vänskap. Även Kurt Atterberg utryckte sig positivt om hans musik. 

Våren 1918 uruppfördes pianokvintetten i g-moll op. 22, altviolinsonaten i h-moll och ett antal sånger. Därefter tog flera av samtidens framstående svenska musiker upp hans musik på repertoaren och i mars 1921 uruppfördes hans pianokonsert i d-moll med Aurora Molander som solist.

Som tonsättare var Henning Mankell autodidakt och skrev huvudsakligen för piano.  Bland förebilderna hittar man skandinaviska kompositörer som Emil Sjögren och Edvard Grieg och under de senare åren tog han också intryck av Debussy och Ravel. Men framförallt hade han sina ideal förankrade i traditionen från Chopin och Liszt. Hilda Thegerström som varit hans lärare på Konservatoriet hade i sin tur studerat för Liszt, och från Chopin hämtade han former som ballad, nocturne, preludium och impromptu. Han skrev också intermezzi, legender och formellt egenartade fantasisonater.

En karakteristik av pianomusiken

Inom ramen för dessa mindre former förhöll sig Mankell mycket fritt. Han lät musiken utvecklas på ett sätt som man med en formulering hämtad från Ingmar Bengtsson kan kalla ”pianistiskt-dynamiskt”.  Med den utgångspunkten skapade han en högst personlig och självständig senromantisk-expressiv stil med inslag av impressionism. Harmoniken är ofta avancerad men det går ändå att i de allra flesta verk identifiera ett tonalt centrum. Som en förebild och inspirationskälla för Mankell tjänade Chopins ballader, särskilt f-mollballaden. I sina sista verk, framförallt fantasisonaterna, knyter han också an till Liszts h-mollsonat. Här frångår han konsekvent den traditionella sonatens formscheman och låter de många improvisatoriska och självständiga avsnitten i stället hållas samman av motiviska släktskap och ett naturligt flöde av skiftande uttryckslägen.

Henning Mankell sökte inte efter formell struktur eller schematisk klarhet i sina verk. Musiken var hans sätt att gestalta stämningar, känslor och associationer. I ett brev till Ernst Liljedahl, förmodligen redan i början av 1890-talet, skriver Mankell: ”Vilken makt har ej tonerna! De framlocka för ens öra de inre känslorna förverkligade, nästan förkroppsligade. De ena bilden står i sammanhang med den andra, melodien sammanbinder sig den ena med den andra, tonernas tjusningskraft är underbar.”

Göran Persson © 2015

Bibliografi

Bengtsson, Ingmar: Henning Mankell, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1941, med verkförteckning.
Bengtsson, Ingmar
: Henning Mankell, i Svenskt biografiskt lexikon, bd 25, 1985−87.
Rangström, Ture: De tystlåtna − o en stridsman!, i Musikmänniskor − Hågkomster och livsintryck, 24, 1943.

Källor

Musik- och teaterbiblioteket, Sveriges Radios musikbibliotek

Verköversikt

Orkesterverk (Legend, pianokonsert, Florez och Blanzeflor för baryton och orkester m.m.), kammarmusik (3 stråkkvartetter, pianokvintett, pianotrio m.m.), pianoverk (ca 150) och solosånger.

Samlade verk

Verk för orkester med eller utan solo
Florez och Blanzeflor för baryton och orkester op. 13.
Legend c-moll op. 14, 1912.
Andante för röst, piano och orkester op. 17, 1912.
Pianokonsert d-moll op. 30, 1917.

Kammarmusik
Stråkkvartett nr 1 ciss-moll op. 21, 1914.
Stråkkvartett nr 2 f-moll op. 48, 1919.
Stråkkvartett nr 3 a-moll op. 61, 1923−24. [Sista satsen endast skisser.]
Pianokvintett g-moll op. 22, 1914−15.
Pianotrio d-moll op. 23, 1915.
Sonata a-moll för violin och piano op. 2, 1900−01.
Andante för violin och piano op. 3
Berceuse för violin och piano op. 32, 1918?.
Sonata pastiche för violin och piano a-moll op. 65, 1924.
Sonat för viola och piano op. 28, 1916.
Notturno för cello och piano op. 54, 1922.

Röst och piano
Aften (Helge Rode), 1899.
Stjernenatt (Helge Rode), 1900.
Vuggevers (Helge Rode ur dramat Kongesøner), 1900.
Min sorg er (Helge Rode), 1902.
Nachtgang (Otto Bierbaum), 1904.
Fem sånger till dikter av Bertil Malmberg op. 29, 1917.
Två sånger till text av Ernst Liljedahl op. 49, 1919.
Fyra sånger till texter ur Arabische Nächte av Hans Bethge op. 51, 1921.

Piano
Nordisk dans, efter norrländska gammalvalsmotiv upptecknade av Odal Ottelin, Dess-dur, 1892.
Tema med variationer d-moll op. 1, ca 1900−01.
Melodi A-dur op. 4:1, 1904.
Etyd giss-moll op. 4:2, 1904.
Sonat nr 1 ess-moll op. 5, 1908−09 [ofullbordad].
Ballad nr 1 ess-moll op. 6, 1909.
Fantasi E-e op. 7, 1909.
Ballad nr 2 b-moll op. 8, 1910.
Ballad nr 3 giss-moll op. 9, 1910.
24 intermezzi op. 10, 1910.
Ballad nr 4 op. 11, 1911.
Två intermezzi (D-dur, f-moll) op. 12, 1911.
Två nocturner (h-moll, c-moll) op. 15, 1911.
Suite f-moll op. 16, 1912. 1. Preludium, 2. Air, 3. Menuett. 4. Saraband, 5. Bourrée, 6. Pavane.
Två nocturner (e-moll, ciss-moll)  op. 18, 1912.
Sonat nr 2 f-moll op. 19, 1912−13.
Fyra lyriska stycken (ess-moll, Ass-dur, b-moll, giss-moll) op. 20, 1913.
Sju bagateller op. 24, 1916.
Tre nocturner (a-moll, ciss-moll, g-moll) op. 25, 1916.
Två nocturner (Fiss-dur, B-dur) op. 26, 1916.
Tolv små lyriska stycken op. 27, 1916.
Två nocturner (Ass-dur, b-moll) op. 31, 1918.
Två nocturner (G-dur, ciss-moll) op. 33, 1918.
Sonat nr 3 op. 34, 1918.
Tre miniatyrer op. 35, 1918. 1. Scherzino, 2. Melodia, 3. Menuetto.
Nocturne (ess-moll) op. 36, 1918.
3 preludier (fiss-moll, A-dur, a-moll) op. 37, 1918.
2 preludier (h-moll, E-dur) op. 38, 1918.
4 preludier (f-moll, Dess-dur, b-moll, B-dur) op. 39, 1918.
3 preludier (G-dur, c-moll, ess-moll) op. 40, 1918.
3 preludier (giss-moll, e-moll, H-dur) op. 41, 1918.
2 preludier (ciss-moll, Ass-dur) op. 42, 1918.
3 preludier (Ess-dur, g-moll, D-dur) op. 43, 1918.
3 preludier op. 44, 1918.
Nenia, sorgmarsch b-moll op. 45, 1919.
Två lyriska stycken op. 46, 1919. 1. Skymning, 2. Dyningar.
Nocturne ”I skogen” giss-moll op. 47, 1919.
Impromptu fantastico och impromptu elegiaco op. 50, 1921.
Sju miniatyrer op. 52, 1921–22.
Preludium op. 53:1, 1922.
Ballad nr 4 g-moll op. 53:2, 1922.
Scherzo op. 53:3, 1922.
Variationer, final och fuga över Gubben Noak op. 55, 1922.
Tre preludier op. 56, 1922. 1. Dyningar, 2. Sommar, 3. Nenia.
Andante med variationer op. 57, 1923.
Valse mesto op. 58, 1923.
Tre legender op. 59, 1923.
Barcarole op. 60:1, 1923.
Kvällsstämning op. 60:2, 1923.
Stormstämning op. 60:3, 1923.
Svag dyning op. 60:4, 1923.
Les dix préludes – les dix sfinxes, op. 62, 1924.
Sonatin e-moll op. 63, 1924.
Tre preludier op. 64, 1924.
Nocturne op. 66:1, 1925.
Ballad nr 6 f-moll op. 66:2, 1925.
Etyd op. 66:3, 1925.
Epilog op. 66:4, 1925.
Preludium ”Stilla afton i skärgården” op. 67, 1925.
Sex klaverstycken op. 68, 1925.  1. I klosterträdgården, 2. Romans, 3. Oro, 4. Från Öster, 5. Elegi, 6. Klockorna ringa.
Fantasisonat nr 1 G-dur op. 69, 1926.
Vision op. 70:1, 1926.
Improvisata op. 70:2, 1926.
Fantasisonat nr 2 E-dur op. 71, 1926.
Fantasisonat nr 3 a-moll op. 72, 1926.
Fantasisonat nr 4 a-moll op. 73, 1928.
Nocturne a-moll op. 74, 1928.
Fantasisonat nr 5 C-dur op. 75, 1928.
Fantasisonat nr 6 op. 76, 1929.
Ballad nr 7 C-dur op. 77, 1930.
Ballad nr 8 op. 78, 1930? [ofullbordad].


Verk av Henning Mankell

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 27