Inledning

Arvid Niclas von Höpken (1710−1778) är en svårfångad person i den svenska musikhistorien. Hans kompositionsverksamhet visar sig genom bevarade musikalier som är komponerade i enlighet med tidens smak. Han har även gjort avskrifter och korrigeringar av samtida musik, komponerad av exempelvis Carl Heinrich Graun, Benedetto Marcello och Leonardo Leo. Huvuddelen av hans musikalier är vokalverk och bland dessa finns två fullskaliga operor i partitur baserade på libretton av tidens mest framstående librettist, Pietro Metastasio: Il re pastore (Herdekungen, 1752) och Catone in Utica (1753), samt ett komiskt intermezzo med titeln Il bevitore (Drinkaren, 1755, librettist okänd).

Den information som finns om von Höpken i arkiv i Sverige och Stralsund är dock ofullständig. Det är därför inte helt lätt att skapa sig en bild av hans musikaliska verksamhet utifrån det biografiska källmaterialet. Bilden av von Höpkens levnadsförlopp växer fram utifrån ett källmaterial som i huvudsak har en indirekt koppling till honom genom brodern Anders Johan von Höpken, kanslipresident i hattpartiet. Denne framstår däremot som en av frihetstidens största kulturpersonligheter.

Studieår, militär bana och musikalisk verksamhet

Musik var i enlighet med konventionen för uppfostran av barn inom adeln en del av den undervisning som de fem bröderna von Höpken fick i hemmet. Bröderna instruerades i teater och musik av den franske balettmästaren Jean-Baptiste Landé, som var verksam vid hovet i Stockholm under perioden 1721−27. Efter hemmets privatundervisning fick Arvid Niclas fortsatt skolning i musik i samband med ett års studier vid Uppsala universitet, där han skrevs in samtidigt som brodern Anders Johan 1727. Musik ingick jämte dans, fäktning, ridning, ritning och ett modernt språk i de färdigheter som det ansågs att en ung adelsman skulle tillägna sig. Vid universitetet bedrevs ett visst amatörmusicerande, det är dock oklart om von Höpken spelade något instrument och i så fall vilket.

Året efter studietiden i Uppsala blev von Höpken volontär vid livgardet. Under sitt yrkesverksamma liv befann han sig till största delen i Hessen-Kassel, men återkom regelbundet till Stockholm under kortare perioder. Den 26 september 1741 blev han kapten vid det karelska dragonregementet och deltog i kriget mot Ryssland. Han blev sårad och tillfångatagen, och tillbringade perioden fram till juli 1743 som krigsfånge på Kexholm i ryska Karelen. Den 28 februari 1749 blev han överstelöjtnant vid garnisonsregementet i Stralsund. I samband med det pommerska kriget steg von Höpken i graderna; vid 49 års ålder blev han befordrad till överste vid drottningens livregemente och tio år senare utnämndes han till generalmajor och 1775 till generallöjtnant. Han slutade som överstekommendant på fästningen i Stralsund 1777.

Den musik som på ett eller annat sätt har koppling till von Höpken genom piktur, tillskrifter och omnämningar i samtida källor visar att han inte bara komponerade egen musik, utan att hans musik också kopierades av andra. Den påvisar också en kopistverksamhet som gick ut på att skriva av hela verk och korrigera andras avskrifter. Av den daterade produktionen kan man sluta sig till att han ägnade sig åt denna musikaliska verksamhet under en begränsad period (1751−55). Under dessa år var han verksam som överstelöjtnant vid garnisonsregementet i Stralsund. Som högt uppsatt militär och adelsman hade han förmodligen en hel del tid att ägna sig åt komposition och kopiering av musik. Det finns även en del luckor i den summariska skiss som har kunnat göras av hans liv under denna period, då han kan ha gjort resor under vilka han knöt kontakter och utvecklade sitt musikintresse. En trolig anledning till att han slutade med kompositions- och avskriftsverksamhet efter 1755 är en ökad arbetsbörda under det pommerska kriget, vilket antyds av att han steg i graderna under dessa år.

Operorna Il re pastore och Catone in Utica

Av de musikalier som har tillskrivits von Höpken är de två operorna till Metastasios libretti Il re pastore (1752) och Catone in Utica (1753) av särskilt intresse. Operorna är komponerade i enlighet med tidens smak och är jämförbara med samtida operor av tidens stora operatonsättare Johann Adolf Hasse och Carl Heinrich Graun. Tidens amatörkomponerande bestod i regel av kammarmusik för det egna instrumentet, musik som sedan framfördes i privata sammanhang. Det är därför anmärkningsvärt att en adelsman komponerade två fullskaliga verk i tidens mest prestigefyllda kompositionsform, opera seria, en typ av verk som komponerades på beställning för ett hov eller en teater och som krävde stora instrumentala, vokala och scenmässiga resurser. Genrevalet talar således för att verken var ämnade för ett visst ändamål. Det verkar inte ha handlat om rena kompositionsövningar. Partituren är slutversioner, vilket visas av en driven piktur, en fullständig notbild och det faktum att de är inbundna i läderband. Det ser ut att handla om uppvisningsprodukter.

Ytterligare en omständighet som gör denna operaproduktion anmärkningsvärd är att von Höpken är anmärkningsvärt tidig med att tonsätta Metastasios libretto Il re pastore, vilket skrevs för hovet i Wien i samarbete med tonsättaren Giuseppe Bonno och publicerades 1751. Till de nästan trettio kända tonsättningar som finns av detta libretto hör operor av exempelvis Hasse, Gluck, Piccinni, Jommelli och Mozart. von Höpkens opera är med tillkomståret 1752 den fjärde kända tonsättningen av librettot (förutom Bonno fanns vid den tidpunkten även en opera av Giuseppe Sarti och en anonym opera framförd på Teatro del Sole i Venedig just 1752).

När det gäller förebilder kan von Höpken ha lärt känna musik av Hasse och Graun under universitetstiden, då deras musik framfördes av studenterna. Det är också sannolikt att han som adelsman gjorde en längre bildningsresa och på detta sätt kom i kontakt med de genrekonventioner som ligger till grund för hans musik. I samband med tjänstgöringen i Hessen-Kassel (1730−35) kan också Fredrik I:s hovkapellmästare Fortunato Chelleri ha varit en möjlig inspirationskälla.

Vid drottning Lovisa Ulrikas hov i Stockholm (1751−71) framfördes opera seria komponerad av tonsättare som Hasse, Graun och Francesco Antonio Uttini. Även om von Höpken inte själv umgicks vid detta hov hade han en indirekt kontakt med det genom sin bror, som under en period ingick i hovets musikaliska cirkel och hade personlig kontakt med drottningen. Anders Johan von Höpken valdes även in i flera kungliga akademier. I Musikaliska akademien hade han uppdrag som musikalisk smakdomare. Det kan således ha varit genom honom som Arvid Niclas vonHöpken fick kännedom om tidens smak och kanske tillgång till musikalier.

Under sin verksamhet i Stralsund besökte von Höpken rimligtvis närliggande städer och tog del av det rika musikliv som präglade inte minst Rostock men även Schwerin under 1750-talet. I Rostock gavs amatörkonserter och staden besöktes flitigt av teater- och operatrupper, då den lockade med en nyinvigd teater och en stor och förmögen publik. Möjligtvis skrevs von Höpkens två Metastasianska operor för att framföras i någon av dessa städer, där det fanns ett stort operaintresse samt tillräckliga sceniska resurser och sångare i form av kringresande trupper. Även amatörkonserterna i Rostock är tänkbara spelplatser. I slutet av 1750-talet framfördes von Höpkens musik även vid abonnemangskonserter i Stora frimurarsalen i Stockholm tillsammans med musik av samtida italienska tonsättare.

Johanna Ethnersson–Pontara © 2014