Andreas Hallén (1846−1925)

Johan Andreas (Andréas) Hallén, född 22 december 1846 i Göteborg och död 11 mars 1925 i Stockholm, var tonsättare, dirigent, musikkritiker och musikpedagog. Efter studier i Tyskland blev han kapellmästare för Göteborgs musikförening 1872−78, sånglärare i Berlin 1880−82, grundare av och dirigent för Filharmoniska sällskapet i Stockholm 1885−95, 2:e kapellmästare vid Kungl. Operan 1892−97, dirigent för Sydsvenska filharmoniska sällskapet i Malmö 1902−07 och lärare i komposition vid Kungl. Musikkonservatoriet 1909−19. Hallén var en pionjär för den nytyska musiken i Sverige och hans Harald Viking var den första svenska wagnerska operan. Senare avtog detta inflytande samtidigt som Hallén utvecklade en nordiskt färgad stil. Invald i Kungl. Musikaliska akademien 1884.

Liv

Barn- och ungdomsår i Göteborg 1846−66

Johan Andréas Hallén föddes den 22 december 1846 i Göteborg. Hans far Mårten Hallén (1811−1888), bondson från Halland, var präst och modern Hedvig Amalia (1815−1878), dotter till skeppsredaren Anders Leffler d.y., kom från den göteborgska societeten. Hallén visade tidigt anlag för musik och fick pianolektioner i hemmet. Vid 14 års ålder började han på egen hand spela på orgeln i Göteborgs fattighuskyrka, men fick snart undervisning i orgelspel och harmonilära av Henric Johan Frithiof Seldener (1829−1880), domkyrkoorganist i Göteborg 1854−66. Under sina studier vid Göteborgs högre elementarläroverk grundade Hallén ett musiksällskap som under hans ledning gav en mycket framgångsrik konsert, något som bidrog till hans beslut att ägna sig åt musiken.

Studieår i Tyskland 1866−71

Med stöd från rika släktingar begav sig Hallén i april 1866 till Leipzig för att, liksom många andra nordiska tonsättare, studera vid konservatoriet i Leipzig. Till hans lärare hörde i piano Louis Plaidy och Ignaz Moscheles, och i teori och komposition Moritz Hauptmann och Carl Reinecke (d.v.s. samma lärare som Grieg hade haft några år tidigare). Efter Leipzig fortsatte Hallén sina studier i München med en ettårig kurs i komposition för Joseph Rheinberger, som också gav honom undervisning i dirigering.

Hösten 1869 återvände Hallén till Sverige där han vid ett sammanträde på Kungl. Musikaliska akademien den 22 oktober gjorde sin debut som tonsättare med en pianotrio och pianokvartetten op. 3. Några veckor senare framfördes satser ur samma verk vid en offentlig konsert i Göteborg. 1870−71 begav sig Hallén åter till Tyskland för att studera komposition för tonsättaren och dirigenten Julius Rietz i Dresden. Med tanke på Halléns tidiga intresse för den nytyska musiken är det anmärkningsvärt att alla hans kompositionslärare hörde till en konservativ riktning som betonade den klassiska traditionen, hade Mendelssohn som förebild och stod ointresserade eller ogillande inför Franz Liszt och Richard Wagner.

Åter i Göteborg 1872−78

1872 blev Hallén utsedd till dirigent för den av Göteborgs musikförening nybildade orkestern i staden. Han stannade på denna post till 1878 då orkestern avvecklades efter att det ekonomiska stödet från bidragsgivarna kraftigt minskat. Under samma tid var Hallén också ledare för kören Harmoniska sällskapet, vilken ofta medverkade vid orkesterns konserter. Som kapellmästare för musikföreningen hade Hallén huvudansvaret för programsammansättningen och han gjorde, trots musikkritikernas motstånd, en viktig insats för att introducera Wagners musik i Göteborg. Efter Beethoven var Wagner den mest framförda tonsättaren på orkesterns konserter.

Framför allt handlade det om orkestrala och vokala avsnitt ur Tannhäuser och Lohengrin, men Hallén dirigerade också förspelen till Mästersångarna i Nürnberg och Tristan och Isolde. Tjänsten gav även Hallén rikliga möjligheter att framföra sin egen musik och under denna tid tillkom många av hans tidiga orkesterverk som den symfoniska dikten Fritjof och Ingeborg, konsertuvertyren I vårbrytningen och romansen för violin och orkester.

I Berlin och Harald Viking 1878−83

Hösten 1878 begav sig Hallén till Berlin där han träffade den tyske skriftställaren Hans Herrig (1845−1892). På Halléns initiativ utarbetade Herrig ett operalibretto baserat på den danske författaren Adam Oehlenschlägers tragedi Hagbarth og Signe. Tillbaka i Göteborg 1879 komponerade Hallén musiken och på tre konserter våren 1880 framfördes delar ur det nyskrivna verket. Därefter flyttade Hallén till Berlin där han försörjde sig som musikskribent och sånglärare. Hallén och Herrig upptäckte nu att det redan fanns en annan opera baserad på samma stoff, Hagbarth und Signe, komponerad av den ”ungerske wagnerianen” Ödön Mihalovich (1842−1929) − en tonsättare vars liv, verk och musikhistoriska position på många sätt påminner om Halléns. Hallén och Herrig ändrade därför huvudpersonernas namn till Harald och Signe och operans titel till Harald der Wiking.

Sommaren 1880 reste Hallén runt i Tyskland och försökte intressera olika operahus för det nya verket. I augusti begav han sig, med rekommendationer från operan i Leipzig, till Weimar där han spelade upp Harald der Wiking för Franz Liszt som prisade operan. Harald der Wiking fick sin urpremiär i Leipzig den 16 oktober 1881, iscensatt av Angelo Neumann och med en ung Arthur Nikisch som dirigent. Verket fick övervägande positiva omdömen av kritiker som var wagnerianer, men bemöttes mer negativt av den Wagnerfientliga pressen. Trots Halléns förhoppningar lyckades inte Harald der Wiking etablera honom som tonsättare i Tyskland och han återvände till Göteborg där han inledde arbetet med att få sin opera framförd på Kungliga Operan i Stockholm.

Dirigent och tonsättare i Stockholm 1884−1901

Harald der Wiking fick sin svenska premiär på Kungliga Operan i februari 1884, då i svensk översättning (av Adolf Lindgren) som Harald Viking. På hösten samma år flyttade Hallén till Stockholm och bildade en kör, Filharmoniska sällskapet, som han var ledare för 1885−95. Under denna tid framförde Hallén många stora samtida körverk, men även avsnitt ur Wagners Parsifal (1888). Han gjorde också en viktig pionjärinsats för att introducera tidig musik i Stockholm. 1890 ledde Hallén det första svenska framförandet av J.S. Bachs Matteuspassionen (dock i bearbetad och förkortad form) och året därpå framfördes Heinrich Schütz Jesu sju ord på korset.

1892−97 var Hallén 2:e kapellmästare på Kungl. Operan, där han bland annat dirigerade den svenska premiären på Wagners Valkyrian 1895. På 1890-talet återvände Hallén också till operakomponerandet med Hexfällan (1896) och Waldemarsskatten (1899). Framför allt den senare blev en stor framgång och gavs 65 gånger innan den försvann från repertoaren efter spelåret 1922/23. Det gör Waldemarsskatten till den fjärde mest spelade svenska operan genom tiderna på Kungl. Operan. Valborgsmässa (1902), den till helaftonsopera omarbetade versionen av Hexfällan, blev dock ett fiasko som lades ned efter två föreställningar.

I Malmö och tillbaka i Stockholm 1902−26

1902 flyttade Hallén till Malmö där han under fem år var ledare för det av honom startade Sydsvenska filharmoniska sällskapet. Med sällskapet gav Hallén kör- och orkesterkonserter inte bara i Malmö, utan på många platser i de södra och västra delarna av Sverige, samt även i Köpenhamn. Under Malmötiden komponerade Hallén Ett juloratorium (1904), som blev ett av hans mest uppskattade och framgångsrika körverk. Hallén återvände 1907 till Stockholm där han återupptog sin verksamhet som musikkritiker, nu i Nya Dagligt Allehanda. Han var också lärare i komposition vid Musikkonservatoriet 1909–19 (med professors titel från 1915). Till hans elever hörde Kurt Atterberg, Oskar Lindberg och Viking Dahl. Hallén, som på 1870- och 80-talen varit en radikal pionjär för nya musikaliska trender i Sverige, framstod dock nu för sina elever som representant för strömningar som var föråldrade och inaktuella. Och Halléns recensioner av elevernas musik efter att de hade lämnat konservatoriet visar att han hade svårt att acceptera de nya stilar som de introducerade. Hallén avled 78 år gammal i sitt hem i Stockholm den 11 mars 1925.

Verk

Halléns operor är ur historisk synvinkel hans mest betydelsefulla verk, speciellt Harald Viking som är den första svenska operan där Wagner inflytande är av genomgripande betydelse. De dominerande kompositionstyperna i Halléns opuslista är annars orkester- och körverk. Efter de tidiga kammarmusikverken visade han inte denna genre något intresse och skrev med ett par undantag inte heller för solopiano. Däremot komponerade Hallén ett stort antal sånger, de flesta för soloröst och piano, men också några med orkesterackompanjemang och ett par duetter.

Operor

Halléns Harald Viking (komponerad 1878−80) är benämnd opera och inte musikdrama, men librettisten Hans Herrig betonade att han helt och hållet följde Wagners idéer om det musikaliska dramat och helt enkelt använde ordet opera för att det var den kortaste och lämpligaste beteckningen för genren (Herrig som var personligen bekant med Wagner var sannolikt medveten om att denne själv tog avstånd från benämningen musikdrama).

Efter nypremiären 1911 skrev Peterson-Berger i sin recension: ”För övrigt är denna musik troligen fullkomligt unik i musikhistorien: ett så oavbrutet och konsekvent citerande av en övermäktig suggestiv förebild har väl knappast någon annan haft kraft till.” Även om detta är en kritikeröverdrift − vilken också måste läsas i ljuset av Halléns kritik av Peterson-Bergers Arnljot föregående år − är Wagnerinfluenserna i Harald Viking omfattande och uppenbara: tre akter fulla av wagnerska situationer och händelser, allittererande vers, kontinuerlig dramatisk dialog, ledmotivsteknik och modulerande kromatisk harmonik. Dessutom förekommer många allusioner till specifika Wagnerverk.

Både i den samtida receptionen och i senare forskning finns det olika åsikter om huruvida det var den tidige Wagner (Den flygande holländaren, Tannhäuser och Lohengrin) eller den sene (Nibelungens ring, Tristan och Mästersångarna) som var Halléns huvudsakliga modell i Harald Viking. Sanningen ligger någonstans mitt emellan dessa åsikter. Herrigs allitererande vers är konstruerad på samma sätt som i Ringen och Halléns tonsättning av den följer också Wagners mönster. Det förekommer några självständiga nummerliknande avsnitt (där Herrig använder slutrim) som Gutmunds ”Vårsång” (akt I) och ”Sång om Valhall” (akt II). Men Gutmund är en sångare vid drottning Beras hov och dessa nummer är sånger i den fiktiva världen, ett inslag som också återfinns i Wagners Mästersångarna genom exempelvis den sångtävling som förekommer där. Hallén använder omkring 20 ledmotiv i Harald der Wiking. Det är långt fler än de sex återkommande ledmotiven i Lohengrin, men samtidigt avsevärt färre än i Wagners sena verk. Det förekommer vidare mycket mindre av symfonisk utveckling av motiven i Harald Viking än i till och med de tidiga Ring-delarna.

Trots sitt rykte som ”den svenske Wagner” var Hallén ingen okritisk Wagneranhängare. Hans brev till Herrig under tillkomsten av Harald Viking innehåller flera kritiska synpunkter på Ringen och Tristan. I en recension från 1890 varnar Hallén för att användningen av just dessa sena Wagnerverk som mönster ovillkorligen leder till efterapning. Enligt Hallén är en tonsättares mellanperiod ofta en bättre utgångspunkt för hans efterföljare. Därför kunde självständiga efterbildningar av Tannhäuser, Lohengrin och Mästersångarna vara ett sätt att föra konstformen opera framåt till ett nytt stadium i den historiska utvecklingskedjan. Då Mästersångarna är komponerad efter Tristan kan Halléns argumentation te sig något förvirrad, men beaktar man det verkets speciella karaktär blir den mer begriplig.

Hallén nämner inte Harald Viking i denna recension men åsikterna han ger uttryck för kan ses som en indirekt kritik mot vissa element i hans första opera. Stilen och relationen till Wagner är mycket annorlunda i Hexfällan (1896) och Waldemarsskatten (1899). Hallén betecknade dessa båda verk ”romantisk opera” (och senare också Valborgsmässa, 1902, den reviderade och utökade versionen av Hexfällan) vilket understryker sambandet med Tannhäuser (”stor romantisk opera”) och Lohengrin (”romantisk opera”). Den största skillnaden mot Harald Viking i de senare operorna är att vokalmelodiken är mer central. Enligt Hallén var människorösten det härligaste instrument som finns och därför var det naturligt att låta rollfigurerna själva ge uttryck åt sina känslor och inte överlåta det åt orkestern. Därför förekommer det endast ett fåtal ledmotiv i Hexfällan och Waldemarsskatten och dessa används inte symfoniskt utan endast sporadiskt när de motiveras av handlingen.

Orkesterverk

De flesta av Halléns ca 15 orkesterverk är ensatsiga och han undvek traditionella genrer som symfonin. I Liszts efterföljd komponerade han fyra symfoniska dikter, de första av en svensk tonsättare. Hallén var motståndare till utförligt beskrivande och berättande program, och han ansåg liksom Schumann att programmet till Berlioz Symphonie fantastique var charlatanmässigt. Med hänvisning till Wagner hävdade Hallén att programmet endast borde ”antyda tondiktens avsikt och poetiska intentioner, ej beskriva de samma med en så minutiös noggrannhet, att åhörarens fantasi därigenom känner sig bunden.” Huvuddelen av Halléns övriga orkesterverk är också i någon mening programmusik, men han komponerade två rapsodier, av vilka den andra − 20 år före Alfvéns Midsommarvaka − bygger på svenska folkmelodier.

Körverk

Hallén var under stora delar av sin karriär verksam som kördirigent och det är därför inte förvånande att de drygt 20 körverken är den dominerande kompositionstypen i hans produktion. Många av dessa är för kör (med eller utan solister) och orkester, men det finns också stycken för kör och andra instrument (som piano eller orgel), samt några tonsättningar för kör a cappella. I Halléns första körverk, Vom Pagen und der Königstochter, för soli kör och orkester (uruppförd i Dresden 1872) visar harmoniken och orkestreringen på nytyska influenser, något som blir extra tydligt om man jämför med Schumanns tonsättning av samma dikt (op. 140, 1852). Under sin tid som ledare för Filharmoniska sällskapet i Stockholm (1885−95) framförde Hallén körverk från renässansens di Lasso och Palestrina till nya verk av Brahms, Liszt och Verdi. Erfarenheterna från denna breda repertoar återspeglas också i hans egna körverk där Wagnerinfluenserna nu blandas med andra intryck till en mer personlig stil. En annan konsekvens är att körfakturen blir mer varierad efter att i de tidiga körverken dominerats av homofon fyrstämmig sats.

Reception och betydelse

Hallén var som tonsättare, dirigent och kritiker en viktig pionjär i Sverige för den nytyska musiken med Wagner och Liszt i spetsen. Den svenska premiären på Harald Viking 1884 etablerade Hallén som tonsättare i Stockholm och han var sedan mycket framgångsrik under ett par decennier. Efter 1900 började han dock överskuggas av den unga tonsättargenerationen bestående av Alfvén, Stenhammar och Peterson-Berger − den sistnämnde blev också som inflytelserik recensent en skarp kritiker av Halléns musik. Hallén representerade en stilriktning som ansågs alltmer föråldrad, något som blev ännu mer påtagligt under hans sista år då den musikaliska modernismen började göra sin entré i Sverige.

Joakim Tillman © 2016

Skrifter av tonsättaren

Musikaliska kåserier (samlade recensioner, 1894)

Bibliografi

Carlsson, Anders: ”Handel och Bacchus eller Händel och Bach?”: det borgerliga musiklivet och dess orkesterbildningar i köpmannastaden Göteborg under andra hälften av 1800-talet, Göteborg: Tre böcker, 1996. diss.
Herlitz, Daniel: ”Ett kaos af skrik och signaler”: något om Wagnerstriden i Stockholm, Andreas Hallén och operan ”Häxfällan”, C-uppsats i musikvetenskap, Stockholms universitet, 1997.
Hilleström, Gustaf: Andreas Halléns operor: Harald Viking, Hexfällan, Waldemarsskatten, Valborgsmässa, lic.-avhandling, Uppsala universitet, 1945.
Josephson, Magnus. ”Andreas Halléns opera Valdemarsskatten”, i: Ord och Bild, vol. 8, nr 5, 1899, s. 278–280.
Klinckowström, Axel: Klinckan berättar om böcker och vänner, Stockholm: Bonnier, 1934.
Knust, Martin: ”’Klappern und wieder klappern! Die Leute glauben nur was gedruckt steht.’: Andréas Hallén’s letters to Hans Herrig: a contribution to the Swedish-German cultural contacts in the late nineteenth century”, i: Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 93, 2011, s. 33–76.
Lindgren, Adolf: “Andreas Hallén”, i: Svensk musiktidning, vol. 4, nr 4, 1884, s. 25–26.
Norlind, Tobias: ”Andreas Hallén”, i: Ur nutidens musikliv, vol. 3, nr 1, jan. 1922, s. 1–7. Innehåller verkförteckning.
Percy, Gösta: Grunddragen av Wagnerrörelsen i Sverige under dess första skede från omkr. 1857-omkr. 1884.
Pergament, Moses: “Andreas Hallén, Wagnerianen”, i; Svenska tonsättare, Stockholm 1943
Schröderheim, E: Tal vid Andreas Halléns jordfästning, Stockholm 1925
Tegen, Martin: ”Tre svenska vikingaoperor”, i: Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 43, 1961, s. 12-75.
Vretblad, Patrik: Andreas Hallén, Stockholm, 1918.
Åkerhielm, Annie: ”Vännen Andreas Hallén”, i: Folke H. Törnblom (red.), Musikmänniskor: personliga minnen av bortgångna svenska tonsättare, Uppsala, 1943, s. 41-48.

Källor

Bergen off. bibliotek, Göteborgs Universitetsbibliotek, Kungliga Biblioteket Stockholm, Lunds Universitetsbibliotek, Musikmuseet Stockholm, Statens Musik- och teaterbibliotek, Stiftelsen Musikkulturens främjande Stockholm (Nydahlsamlingen), Stockholms stadsarkiv, Uppsala Universitetsbibliotek, Örebro stadsbibliotek.
Porträtt: Kungl. Musikaliska akademien, Nationalmuseum.

Verköversikt

4 operor (Harald der Wiking, Hexfellan, Waldemarsskatten, Valborgsmässa), musik till 6 skådespel, orkestermusik (4 symfoniska dikter, 2 rapsodier, 4 sviter, 2 hyllningsmarscher m.m.), ca 12 verk för kör och orkester (de flesta med soli), 6 verk för kör och andra instrument (piano, orgel m.m.), 3 verk för kör a cappella, ca 30 sånger med piano (även några duetter), ca 10 sånger med orkester.


 

Samlade verk

Operor
Harald der Wiking (H. Herrig), 1878−80. F.f.g. Leipzig 1881 (Stockholm 1884).
Hexfällan (F. Hedberg), 1894−95. F.f.g. Stockholm 1896.
Waldemarsskatten (A. von Klinckowström). F.f.g. Stockholm 1899.
Valborgsmässa (E. von Enzberg), 1899−1900. F.f.g. Stockholm 1902. Utvidgad och omarbetad version av Hexfällan

Skådespelsmusik
Over Evne (B. Björnson), Svenska teatern 1886.
Seklernas nyårsnatt (G. af Geijerstam), Svenska teatern 1889 (komponerad under pseudonymen John Ander).
Kungens födelsedag, Svenska teatern 1889 (komponerad under pseudonymen John Ander).
Den vandrande juden (drama i 12 tablåer efter E. Sues roman), 1889. [För Svenska teatern, men pjäsen spelades aldrig (Svenska teatern såldes på exekutiv auktion i februari 1890 och övergick i ny ägo).]
Gustaf Vasas saga (D. Fallström), Kungliga Operan 1896.
Sancta Maria (Z. Topelius), Visby 1901.
Det otroligaste (K.-E. Forsslund), Svenska teatern 1901

Orkester
Frithiof och Ingeborg, symfonisk dikt op. 8, 1872.
Huldigungsmarsch op. 10. F.f.g. Göteborg 1873.
I vårbrytningen, konsertuvertyr op. 14, 1876.
Rhapsodie nr 1 op. 17. F.f.g. Stockholm 1882.
Rhapsodie nr 2 (Svensk rapsodi) op. 23. F.f.g. Berlin 1882.
Ein Sommermärchen/En sommarsaga, symfonisk dikt op. 36, 1889.
I skymningen, tondikt för stråkorkester op. 40 nr. 2. F.f.g Stockholm 1891.
Ur Waldemarsagan, svit för orkester [nr 1], 1891. 1. I Dagbräckningen, 2. Waldemarsdansen (Bourrée), 3. Ung Hanses Dotter, 4. Svarthäll.
Im Herbst (Om hösten), Zwei lyrische Tonbilder für kleines Orchester op. 38, 1894. 1. Mondeszauber (Elfdans i skymningen), 2. Traumbilder im Dämmerungsschein (Drömbilder i skymningen). F.f.g. Stockholm 1895.
Gustaf Vasas saga, svit för orkester [nr 2], 1897. 1. Das Morgenroth der Freiheit (Vorspiel), 2. Die Vision, 3. Aufruf zur Wehr, 4. Der Einzug (Wasamarsch) 5. Per aspera ad astra.
Die Todteninsel, symfonisk dikt op. 45, 1898.
Svensk hyllningsmarsch, 1904.
Orkestersvit nr 3, ”Scénes poetique”, 1902. 1. Im Frühling – Au Printemps – Våren, 2. Waldesidylle – Idylle dans la Forêt – Skogsidyll, 3. Sylphentanz – Danse des Sylphes – Elfdans, 4. Intermezzo – a la Rococo [sic] – Gavott, 5. Volksfest – Divertissement populaire – Folklifsbild. F.f.g. Malmö 1902.
Sphärenklänge, symfonisk dikt, 1905.
Svit nr 4. 1. Ballad, 2. Scherzo 3. Idyll, 4. Feststämning. F.f.g. Stockholm 1915.

Soloinstrument och orkester
Romans för violin och orkester op. 16, 1875.

Kör och orkester
Vom Pagen under der Königstochter (E. Geibel), för soli, kör och orkester op. 6, F.f.g. Dresden 1872.
Traumkönig und sein Lieb (E. Geibel), för sopransolo, kör och orkester op. 12. F.f.g Göteborg 1876.
Das Schloss im See (Trollslottet), ballad för kör och orkester op. 32, 1886. F.f.g. Stockholm 1889.
Styrbjörn starke (H. Tigerschiöld), för solo, manskör och orkester op. 34, 1888.
Botgörerskan (I. Damm), för sopransolo, kör, stråkorkester och orgel op. 39, 1890.
Julnatten, för sopransolo, kör, stråkorkester och orgel op. 41. F.f.g. Stockholm 1895.
Dionysos (F. Åkerblom), kantat för soli, manskör och orkester. F.f.g. Göteborg 1901.
Ett juloratorium (A. Åkerhielm), för soli, kör och orkester, 1904.
Festkantat för industriutställningens i Norrköping invigning (G. Malmberg). F.f.g. Norrköping 1906.
Sverige, festkantat för soli, kör och orkester op. 50. 1. Urbygden (G. Malmberg), 2. Till fädrens minne (G. Malmberg), 3. Saga i folkviseton (Afzelius och Geijer), 4. Väktarrop (Motett) (Oscar Fredrik [=Oscar II]), 5. Hymn till fosterlandet (G. Malmberg). F.f.g. Stockholm 1908. [Utökad och omarbetad version av Festkantat för industriutställningens i Norrköping invigning.]
Requiescat (E. Fredin) för solo, kör och orkester op. 54, 1909

Kör och andra instrument
Drei Lieder för damkör och piano op. 24. 1. Die Osterglocken/Påsk-klockorna (A. Böttger), 2. Die Wasserrose/Vattenliljan (E Geibel), 3. Lockung/”Hör du ej”? (J. v. Eichendorff). Publ. 1884
Das Aehrenfeld (H. von Fallersleben), för damkör och piano op. 25, 1880.
Vineta, rhapsodi för mans- och kvinnoröster med ackompanjemang av orgelharmonium och piano op. 26, 1882.
Kyrkokörer. Tre andliga sånger för blandad kör med ackompanjemang av orgel. Publ. 1913
Requiem för sopransolo, dubbelkör, orgel och celesta eller piano, 1917.
Missa solemnis för soli, kör, orgel, harpa (ev. piano) och celestor, 1920-21. F.f.g. Stockholm 1923

Kör a cappella
Tre körvisor op. 19 för blandad kör a cappella. 1. Söfd af himlen vhilar jorden, 2. Drömmen, 3. Vårsång.
Drei Motette op. 20. 1. Peccavi super numerum, 2. Gloria, 3. Requiem.
Körer a cappella för mansröster op. 30. Publ. 1885.
Svenska folkvisor och dansar op. 37. F.f.g. Stockholm 1889.
Philharmonie (anonym) för solo och åttastämmig blandad kör a cappella op. 42. F.f.g. Stockholm 1891

Kammarmusik
Pianotrio c-moll, 1868.
Pianokvartett d-moll op. 3, 1869-70

Piano
Ballad, 189

Sånger
Sechs Lieder op. 2, 1870-71. 1. Liebespredigt (F. Rückert), 2. Der Mond am Himmel lacht (okänd),, 3. Der Mond ist aufgegangen (H. Heine) 4. Stiller Abschied (F. Dingelstedt), 5. Volkslied (E. v. Geibel), 6. Aus dem ”Lyrischen Intermezzo” (H. Heine).
Sånger för baryton op. 11. 1. Die Bergstimme (H. Heine), 2. Vesper (J. v. Eichendorff). [Tillkomstår okänt, men opusnumret tyder på att sångerna är komponerade mellan 1873 och 1875.]
Visor för sopran op. 13. 1. Nattlig Sång/Nachtlied (E. v. Geibel), 2. Majsång/Mailied (J.W. v. Goethe), 3. ”Får jag dina ögon se”/”Wenn ich in deine Augen seh” (H. Heine). Publ. 1876.
Drei Lieder för alt eller baryton op. 21. 1. Abseits. Ballade (H. Seidel), 2. ”Am Wege” (M. Kalbeck), 3. Herbstabend (M. Kalbeck). Publ. 1883.
Drei Lieder op. 22. 1. Mailied (C. Brentano), 2. ”Vergiss mein nicht” (C. Brentano), 3. ”Es winkt des Königs Töchterlein”. Ballade. Publ. 1883.
Tre duetter för hög sopran och mezzosopran (eller tenor och baryton) op. 27. 1. Zwiegesang, 2. Der Engel, 3. Volkslied. Publ. 1889.
Tre visor af Gellerstedt för sopran op. 29 (A. Gellerstedt). 1. "Det fins en gosse och han är min, 2. I skogen, 3. ”Och många tusen kronor”. Publ. 1885.
Skogsrået, ballad för mezzosopran eller tenorbaryton och orkester op. 33 (V. Rydberg). F.f.g. Köpenhamn 1888.
Junker Nils sjunger till lutan för baryton och piano eller orkester (D. Fallström), 1896. [Ur skådespelsmusiken till Gustaf Vasas saga.]
Två dikter av Viktor Rydberg för mezzosopran och baryton. 1. Jungfru Maria i Rosengård, 2. En blomma. Publ. 1899.
En visa till Karin när hon hade dansat (G. Fröding, ur Kung Eriks visor). Publ. 1900.
Tre sånger för mezzosopran eller baryton med liten orkester. 1. En visa till Karin (G. Fröding, ur Kung Eriks visor), 2. Romans ur ”Sancta Maria” (Z. Topelius), 3. Jungfru Maria i Rosengård (Viktor Rydberg). Orkestrering och sammanställning av tidigare komponerade sånger. F.f.g. Stockholm 1901.
Sånger för mezzosopran och baryton med piano eller orkester, 1903. 1. Bacchanal [Feststämning]/Beim Feste (E. v. Geibel), 2. Serenad/Serenade (E. Lembcke), 3. Höststämning/Herbstgedanken (E. v. Geibel), 4. Julisol (M. Krook). Höststämning och Julisol. F.f.g. Malmö 1903.
Drömmen (E. Lembcke) för tenor och piano. Publ. 1908.
Stenbocks kurir, ballad för baryton och piano eller orkester (C. Snoilsky). Publ. 1909.
Tre visor i folkton med piano eller liten orkester. 1. Jungfrun i det gröna (B. E. Malmström), 2. Hvad björken gömde (E. Fredin), 3. Visa ur ett sagospel af Topelius (Z. Topelius). Publ. 1909.
Norrland, duett för sopran och tenor op. 55 (A. A. Grafström). Publ. 1909.
Legender och visor för mezzosopran eller baryton (O. Levertin). 1. Gudule 2. Monika 3. Visa ”Öfver granarnas kronor”. Publ. 1910.
En visa om mig och narren Herkules för baryton och piano eller orkester (G. Fröding), 1913.
I solnedgången (G. Fröding) för en röst. F.f.g. 1913.
Till min sångmö (M. Krook) för tenor och piano eller orkester. Publ. 1916.
Svenska fosterländska sånger och visor op. 57. 1. ”Varer Svenske” (D. Fallström), 2. Bohuslänssång, 3. Fiskarfolkets sang, 4. ”Så hafra”. Visa och dans från Blekinge, 5. Orsapolska från Dalarna, 6. Polska från Dalsland, 7. Hönsgummans visa. Lite’ svensk historia, 8. Svensk fosterlandssång (D. Fallström). Publ. 1916.
Skön jungfru sjunger i högan loft (V. Modin) för röst och piano. Publ. 1924

Övrigt
Den unge Herr Sten Sture: Melodram och Sorgmarsch för orkester op. 35 (H. Tigerschiöld). F.f.g. Stockholm 1889.


Verk av Andreas Hallén

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 74