Liv

Barn- och ungdomsår i Göteborg, 1846−66

Johan Andréas Hallén föddes den 22 december 1846 i Göteborg. Hans far Mårten Hallén (1811−1888), bondson från Halland, var präst och modern Hedvig Amalia (1815−1878), dotter till skeppsredaren Anders Leffler d.y., kom från den göteborgska societeten. Hallén visade tidigt anlag för musik och fick pianolektioner i hemmet. Vid 14 års ålder började han på egen hand spela på orgeln i Göteborgs fattighuskyrka, men fick snart undervisning i orgelspel och harmonilära av Henric Johan Frithiof Seldener (1829−1880), domkyrkoorganist i Göteborg 1854−66. Under sina studier vid Göteborgs högre elementarläroverk grundade Hallén ett musiksällskap som under hans ledning gav en mycket framgångsrik konsert, något som bidrog till hans beslut att ägna sig åt musiken.

Studieår i Tyskland, 1866−71

Med stöd från rika släktingar begav sig Hallén i april 1866 till Leipzig för att, liksom många andra nordiska tonsättare, studera vid konservatoriet i Leipzig. Till hans lärare hörde i piano Louis Plaidy och Ignaz Moscheles, och i teori och komposition Moritz Hauptmann och Carl Reinecke (d.v.s. samma lärare som Grieg hade haft några år tidigare). Efter Leipzig fortsatte Hallén sina studier i München med en ettårig kurs i komposition för Joseph Rheinberger, som också gav honom undervisning i dirigering.

Hösten 1869 återvände Hallén till Sverige där han vid ett sammanträde på Kungl. Musikaliska akademien den 22 oktober gjorde sin debut som tonsättare med en pianotrio och pianokvartetten op. 3. Några veckor senare framfördes satser ur samma verk vid en offentlig konsert i Göteborg. 1870−71 begav sig Hallén åter till Tyskland för att studera komposition för tonsättaren och dirigenten Julius Rietz i Dresden. Med tanke på Halléns tidiga intresse för den nytyska musiken är det anmärkningsvärt att alla hans kompositionslärare hörde till en konservativ riktning som betonade den klassiska traditionen, hade Mendelssohn som förebild och stod ointresserade eller ogillande inför Franz Liszt och Richard Wagner.

Åter i Göteborg, 1872−78

1872 blev Hallén utsedd till dirigent för den av Göteborgs musikförening nybildade orkestern i staden. Han stannade på denna post till 1878 då orkestern avvecklades efter att det ekonomiska stödet från bidragsgivarna kraftigt minskat. Under samma tid var Hallén också ledare för kören Harmoniska sällskapet, vilken ofta medverkade vid orkesterns konserter. Som kapellmästare för musikföreningen hade Hallén huvudansvaret för programsammansättningen och han gjorde, trots musikkritikernas motstånd, en viktig insats för att introducera Wagners musik i Göteborg. Efter Beethoven var Wagner den mest framförda tonsättaren på orkesterns konserter.

Framför allt handlade det om orkestrala och vokala avsnitt ur Tannhäuser och Lohengrin, men Hallén dirigerade också förspelen till Mästersångarna i Nürnberg och Tristan och Isolde. Tjänsten gav även Hallén rikliga möjligheter att framföra sin egen musik och under denna tid tillkom många av hans tidiga orkesterverk som den symfoniska dikten Fritjof och Ingeborg, konsertuvertyren I vårbrytningen och romansen för violin och orkester.

I Berlin och Harald Viking, 1878−83

Hösten 1878 begav sig Hallén till Berlin där han träffade den tyske skriftställaren Hans Herrig (1845−1892). På Halléns initiativ utarbetade Herrig ett operalibretto baserat på den danske författaren Adam Oehlenschlägers tragedi Hagbarth og Signe. Tillbaka i Göteborg 1879 komponerade Hallén musiken och på tre konserter våren 1880 framfördes delar ur det nyskrivna verket. Därefter flyttade Hallén till Berlin där han försörjde sig som musikskribent och sånglärare. Hallén och Herrig upptäckte nu att det redan fanns en annan opera baserad på samma stoff, Hagbarth und Signe, komponerad av den ”ungerske wagnerianen” Ödön Mihalovich (1842−1929) − en tonsättare vars liv, verk och musikhistoriska position på många sätt påminner om Halléns. Hallén och Herrig ändrade därför huvudpersonernas namn till Harald och Siegrun och operans titel till Harald der Wiking.

Sommaren 1880 reste Hallén runt i Tyskland och försökte intressera olika operahus för det nya verket. I augusti begav han sig, med rekommendationer från operan i Leipzig, till Weimar där han spelade upp Harald der Wiking för Franz Liszt som prisade operan. Harald der Wiking fick sin urpremiär i Leipzig den 16 oktober 1881, iscensatt av Angelo Neumann och med en ung Arthur Nikisch som dirigent. Verket fick övervägande positiva omdömen av kritiker som var wagnerianer, men bemöttes mer negativt av den Wagnerfientliga pressen. Trots Halléns förhoppningar lyckades inte Harald der Wiking etablera honom som tonsättare i Tyskland och han återvände till Göteborg där han inledde arbetet med att få sin opera framförd på Kungliga Operan i Stockholm.

Harald Viking (Leipzig 1881). Scenbild från Kungl. Operans uppsättning 1912. (Musikverket)

Dirigent och tonsättare i Stockholm, 1884−1901

Harald der Wiking fick sin svenska premiär på Kungliga Operan i februari 1884, då i svensk översättning (av Adolf Lindgren) som Harald Viking. På hösten samma år flyttade Hallén till Stockholm och bildade en kör, Filharmoniska sällskapet, som han var ledare för 1885−95. Under denna tid framförde Hallén många stora samtida körverk, men även avsnitt ur Wagners Parsifal (1888). Han gjorde också en viktig pionjärinsats för att introducera tidig musik i Stockholm. 1890 ledde Hallén det första svenska framförandet av J.S. Bachs Matteuspassionen (dock i bearbetad och förkortad form) och året därpå framfördes Heinrich Schütz Jesu sju ord på korset.

1892−97 var Hallén 2:e kapellmästare på Kungl. Operan, där han bland annat dirigerade den svenska premiären på Wagners Valkyrian 1895. På 1890-talet återvände Hallén också till operakomponerandet med Hexfällan (1896) och Waldemarsskatten (1899). Framför allt den senare blev en stor framgång och gavs 65 gånger innan den försvann från repertoaren efter spelåret 1922/23. Det gör Waldemarsskatten till den fjärde mest spelade svenska operan genom tiderna på Kungl. Operan. Valborgsmässa (1902), den till helaftonsopera omarbetade versionen av Hexfällan, blev dock ett fiasko som lades ned efter två föreställningar.

I Malmö och tillbaka i Stockholm, 1902−26

1902 flyttade Hallén till Malmö där han under fem år var ledare för det av honom startade Sydsvenska filharmoniska sällskapet. Med sällskapet gav Hallén kör- och orkesterkonserter inte bara i Malmö, utan på många platser i de södra och västra delarna av Sverige, samt även i Köpenhamn. Under Malmötiden komponerade Hallén Ett juloratorium (1904), som blev ett av hans mest uppskattade och framgångsrika körverk. Hallén återvände 1907 till Stockholm där han återupptog sin verksamhet som musikkritiker, nu i Nya Dagligt Allehanda. Han var också lärare i komposition vid Musikkonservatoriet 1909–19 (med professors titel från 1915). Till hans elever hörde Kurt Atterberg, Oskar Lindberg och Viking Dahl. Hallén, som på 1870- och 80-talen varit en radikal pionjär för nya musikaliska trender i Sverige, framstod dock nu för sina elever som representant för strömningar som var föråldrade och inaktuella. Och Halléns recensioner av elevernas musik efter att de hade lämnat konservatoriet visar att han hade svårt att acceptera de nya stilar som de introducerade. Hallén avled 78 år gammal i sitt hem i Stockholm den 11 mars 1925.

Andreas Hallén 1902. Foto Carl A Olausson. (Musikverket)

Verk

Halléns operor är ur historisk synvinkel hans mest betydelsefulla verk, speciellt Harald Viking som är den första svenska operan där Wagners inflytande är av genomgripande betydelse. De dominerande kompositionstyperna i Halléns opuslista är annars orkester- och körverk. Efter de tidiga kammarmusikverken visade han inte denna genre något intresse och skrev med ett par undantag inte heller för solopiano. Däremot komponerade Hallén ett stort antal sånger, de flesta för soloröst och piano, men också några med orkesterackompanjemang och ett par duetter.

Operor

Halléns Harald Viking (komponerad 1878−80) är benämnd opera och inte musikdrama, men librettisten Hans Herrig betonade att han helt och hållet följde Wagners idéer om det musikaliska dramat och helt enkelt använde ordet opera för att det var den kortaste och lämpligaste beteckningen för genren (Herrig som var personligen bekant med Wagner var sannolikt medveten om att denne själv tog avstånd från benämningen musikdrama).

Efter nypremiären 1911 skrev Peterson-Berger i sin recension: ”För övrigt är denna musik troligen fullkomligt unik i musikhistorien: ett så oavbrutet och konsekvent citerande av en övermäktig suggestiv förebild har väl knappast någon annan haft kraft till.” Även om detta är en kritikeröverdrift − vilken också måste läsas i ljuset av Halléns kritik av Peterson-Bergers Arnljot föregående år − är Wagnerinfluenserna i Harald Viking omfattande och uppenbara: tre akter fulla av wagnerska situationer och händelser, allittererande vers, kontinuerlig dramatisk dialog, ledmotivsteknik och modulerande kromatisk harmonik. Dessutom förekommer många allusioner till specifika Wagnerverk.

Både i den samtida receptionen och i senare forskning finns det olika åsikter om huruvida det var den tidige Wagner (Den flygande holländaren, Tannhäuser och Lohengrin) eller den sene (Nibelungens ring, Tristan och Mästersångarna) som var Halléns huvudsakliga modell i Harald Viking. Sanningen ligger någonstans mitt emellan dessa åsikter. Herrigs allitererande vers är konstruerad på samma sätt som i Ringen och Halléns tonsättning av den följer också Wagners mönster. Det förekommer några självständiga nummerliknande avsnitt (där Herrig använder slutrim) som Gutmunds ”Vårsång” (akt I) och ”Sång om Valhall” (akt II). Men Gutmund är en sångare vid drottning Beras hov och dessa nummer är sånger i den fiktiva världen, ett inslag som också återfinns i Wagners Mästersångarna genom exempelvis den sångtävling som förekommer där. Hallén använder omkring 20 ledmotiv i Harald der Wiking. Det är långt fler än de sex återkommande ledmotiven i Lohengrin, men samtidigt avsevärt färre än i Wagners sena verk. Det förekommer vidare mycket mindre av symfonisk utveckling av motiven i Harald Viking än i till och med de tidiga Ring-delarna.

Trots sitt rykte som ”den svenske Wagner” var Hallén ingen okritisk Wagneranhängare. Hans brev till Herrig under tillkomsten av Harald Viking innehåller flera kritiska synpunkter på Ringen och Tristan. I en recension från 1890 varnar Hallén för att användningen av just dessa sena Wagnerverk som mönster ovillkorligen leder till efterapning. Enligt Hallén är en tonsättares mellanperiod ofta en bättre utgångspunkt för hans efterföljare. Därför kunde självständiga efterbildningar av Tannhäuser, Lohengrin och Mästersångarna vara ett sätt att föra konstformen opera framåt till ett nytt stadium i den historiska utvecklingskedjan. Då Mästersångarna är komponerad efter Tristan kan Halléns argumentation te sig något förvirrad, men beaktar man det verkets speciella karaktär blir den mer begriplig.

Hallén nämner inte Harald Viking i denna recension men åsikterna han ger uttryck för kan ses som en indirekt kritik mot vissa element i hans första opera. Stilen och relationen till Wagner är mycket annorlunda i Hexfällan (1896) och Waldemarsskatten (1899). Hallén betecknade dessa båda verk ”romantisk opera” (och senare också Valborgsmässa, 1902, den reviderade och utökade versionen av Hexfällan) vilket understryker sambandet med Tannhäuser (”stor romantisk opera”) och Lohengrin (”romantisk opera”). Den största skillnaden mot Harald Viking i de senare operorna är att vokalmelodiken är mer central. Enligt Hallén var människorösten det härligaste instrument som finns och därför var det naturligt att låta rollfigurerna själva ge uttryck åt sina känslor och inte överlåta det åt orkestern. Därför förekommer det endast ett fåtal ledmotiv i Hexfällan och Waldemarsskatten och dessa används inte symfoniskt utan endast sporadiskt när de motiveras av handlingen.

Waldemarsskatten uruppfördes 1899 i Stockholm. Omslaget är från klaverutdraget till den tryckta tyska utgåvan från samma år, då med titeln "Waldemar".

Orkesterverk

De flesta av Halléns ca 15 orkesterverk är ensatsiga och han undvek traditionella genrer som symfonin. I Liszts efterföljd komponerade han fyra symfoniska dikter, de första av en svensk tonsättare. Hallén var motståndare till utförligt beskrivande och berättande program, och han ansåg liksom Schumann att programmet till Berlioz Symphonie fantastique var charlatanmässigt. Med hänvisning till Wagner hävdade Hallén att programmet endast borde ”antyda tondiktens avsikt och poetiska intentioner, ej beskriva de samma med en så minutiös noggrannhet, att åhörarens fantasi därigenom känner sig bunden.” Huvuddelen av Halléns övriga orkesterverk är också i någon mening programmusik, men han komponerade två rapsodier, av vilka den andra − 20 år före Alfvéns Midsommarvaka − bygger på svenska folkmelodier.

Arnold Bäcklins "Dödens ö" (die Toteninsel) utfördes i flera versioner. Här i Basel-versionen från 1880.

Körverk

Hallén var under stora delar av sin karriär verksam som kördirigent och det är därför inte förvånande att de drygt 20 körverken är den dominerande kompositionstypen i hans produktion. Många av dessa är för kör (med eller utan solister) och orkester, men det finns också stycken för kör och andra instrument (som piano eller orgel), samt några tonsättningar för kör a cappella. I Halléns första körverk, Vom Pagen und der Königstochter, för soli kör och orkester (uruppförd i Dresden 1872) visar harmoniken och orkestreringen på nytyska influenser, något som blir extra tydligt om man jämför med Schumanns tonsättning av samma dikt (op. 140, 1852). Under sin tid som ledare för Filharmoniska sällskapet i Stockholm (1885−95) framförde Hallén körverk från renässansens di Lasso och Palestrina till nya verk av Brahms, Liszt och Verdi. Erfarenheterna från denna breda repertoar återspeglas också i hans egna körverk där Wagnerinfluenserna nu blandas med andra intryck till en mer personlig stil. En annan konsekvens är att körfakturen blir mer varierad efter att i de tidiga körverken dominerats av homofon fyrstämmig sats.

Reception och betydelse

Hallén var som tonsättare, dirigent och kritiker en viktig pionjär i Sverige för den nytyska musiken med Wagner och Liszt i spetsen. Den svenska premiären på Harald Viking 1884 etablerade Hallén som tonsättare i Stockholm och han var sedan mycket framgångsrik under ett par decennier. Efter 1900 började han dock överskuggas av den unga tonsättargenerationen bestående av Alfvén, Stenhammar och Peterson-Berger − den sistnämnde blev också som inflytelserik recensent en skarp kritiker av Halléns musik. Hallén representerade en stilriktning som ansågs alltmer föråldrad, något som blev ännu mer påtagligt under hans sista år då den musikaliska modernismen började göra sin entré i Sverige.

Joakim Tillman © 2016