(Riksarkivet)

Liv

Barndom och studier

Bengt Wilhelm Hallberg föddes i Asmundtorp utanför Landskrona den 13 maj 1824, där hans far, Carl Wilhelm Hallberg, var klockare och organist. Bengt Wilhelm visade tidigt prov på musikalisk begåvning och redan från tioårsåldern fick han börja tjänstgöra vid orgeln. Vid Carl Wilhelms tidiga bortgång 1837 efterträdde sonen honom som organist; tjänsten hade därmed gått i arv i tre generationer.  I början av 1840-talet påbörjade han sina studier vid Kungl. Musikkonservatoriet, där han avlade examina som organist och kyrkosångare (båda 1845), cantor scholae (1848) och musiklärare (1849).

Hans orgellärare, den kände musikskriftställaren och pedagogen Abraham Mankell, var organist i Klara kyrka, och Hallberg fick under studietiden ofta vikariera för läraren och även pröva på att under Mankells överinseende undervisa i musik i Klara högre lärdomsskola. I Stockholm verkade han även som sångpedagog, bl.a. inom Stockholms Bildningscirkel, där han även var körledare. Vid konservatoriet studerade Hallberg också för bland andra Andreas Randel (violin) och Jan van Boom (piano). Efter avlagda examina fortsatte han med kompositionsstudier för Franz Berwald, som tycks ha varit en sällsynt inspirerande lärare. ”Ett ljus går upp för varje ord han säger”, skriver Hallberg entusiastiskt i ett brev.

Kyrkomusikern

Den gedigna utbildningen och erfarenheterna av praktiskt musikaliskt arbete i huvudstaden gjorde Hallberg väl kvalificerad för yrkesverksamhet i större sammanhang än Asmundtorp. 1850 utnämndes han till organist i Landskrona men tillträdde inte förrän i maj 1852, då han också utnämnts till cantor scholae, d.v.s. musiklärare vid stadens läroverk. 

Hallberg ägnade mycken omsorg åt arbetet som kyrkomusiker, vilket han såg som ett heligt kall. Han engagerade sig tidigt i koralfrågan och annonserade redan 1854 sina planer på att ge ut ”Choralmelodier, i öfverensstämmelse med Svenska Församlingens sång”. Hallberg avvisade rytmiska koraler såsom alltför svåra och därmed olämpliga för församlingsbruk och förespråkade i stället en moderat reform på Haeffnersk grund, något som återspeglas i hans 1857 utgivna samling Choralmelodier, till Svenska Församlingens tjenst. Hallbergs koralarbete sträckte sig över hela hans vuxna liv (redan 1845 nämner han planer på att skriva en koralbok) och kulminerar i Förslag till koralbok för svenska kyrkan, utgivet 1882. Hallberg intresserade sig också för folkliga koralvarianter; i hans samling Folk-Choraler (otryckt) finns uppteckningar av folklig koralsång, både av honom själv och av andra. Hans intresse för kyrkomusikalisk utbildning bar frukt i Handbok för blifvande organister, som trycktes postumt 1885.

Som ledande musikpersonlighet bedrev Hallberg en omfattande verksamhet i Landskrona med omnejd även vid sidan av sina ordinarie befattningar: han grundade och ledde flera körer − blandade och manskörer − bland annat inom skarpskytterörelsen, i vars verksamhet han entusiastiskt engagerade sig som befäl, och bedrev en uppmärksammad konsertverksamhet med hjälp av elever från läroverket. 1872 bildade han ett musiksällskap med 55 aktiva medlemmar, som dock bara var verksamt under några år.

Forskaren och pedagogen

Hallberg var under flera decennier flitigt verksam som hymnologisk forskare och gjorde i detta syfte flera studie- och forskningsresor, till en början i Skandinavien (Stockholm, Uppsala, Skokloster och Köpenhamn), senare även till Skottland (1860) samt Österrike och Italien (1871), där han bland annat fick tillträde till Vatikanbiblioteket. Huvudintresset var medeltida breviariehymner, och målet var att utge ett ”skandinaviskt hymnarium”. Denna plan kom dock aldrig att realiseras och det efterlämnade materialet visar att mycket arbete återstod ännu vid Hallbergs död.

Även som musikpedagog var Hallberg ivrigt verksam; bland annat var han pionjär i Sverige för den skotska sol−fa-metoden − Skottlandsresan 1860 hade som uttalat syfte att fördjupa sig i sol−fa. Hemma i Skåne anordnade Hallberg kurser i denna metod för musiklärare och 1868 utgav han Handbok för undervisning i sång enligt det skottska sol−fa systemet i två volymer, en ”Elementarlära” och en lärarhandledning. Då han samma år började utge musiktidskriften Cecilia, var ett av syftena att sprida kännedomen om sol−fa; varje nummer innehöll en musikbilaga med kompositioner i sol−fa-notation (en bokstavsnotskrift på femlinjigt notplan).  Tidskriften lades dock ned redan 1869 och sol−fa-metoden fick aldrig riktigt fotfäste i Sverige.

Livsverket

I slutet av sitt liv var Hallberg sjuklig men fortsatte ändå sin verksamhet i den mån krafterna medgav. Ett sista glädjeämne, på senhösten 1882, var överlämnandet av koralboksförslaget till konungen, Oskar II, som varit preses i Musikaliska akademien och hade ett stort intresse för psalmer; enligt Hallbergs dagbok slog sig kungen genast ned vid harmoniet och spelade igenom ett par av koralerna. Att koralboken inte blev officiellt antagen för bruk i Svenska kyrkan blev däremot en stor besvikelse. Efter en vinter med ständigt avtagande krafter avled Hallberg den 4 maj 1883.

Bengt Wilhelm Hallberg var en rikt begåvad personlighet med mångsidiga musikaliska intressen och en energi och arbetskapacitet utöver det vanliga. Han måste betecknas som en lärd man inom sitt kyrkomusikaliska område, men även det ”folkliga” är viktigt för honom (kanske ett arv från läromästarna Abraham Mankell och Andreas Randel). Detta senare drag kommer hos Hallberg till uttryck i koralarbetet, där frasen ”i enlighet med folkets sång” förekommer på flera ställen, och även i intresset för musikalisk folkbildning; tidskriften Cecilia hade undertiteln ”musiktidning för folket”.

Trots de betydande insatser han gjorde på många områden, inte minst som ledande musikpersonlighet i hemstaden, vilar det något av tragik över hans livsgärning i den meningen att mycket av det han initierade och verkade för inte förverkligades eller blev bestående. Det gäller den lovande tonsättarbanan som gick i stå, det ettåriga tidningsförsöket och det likaledes kortlivade musiksällskapet, misslyckandet med att vinna gehör för sol–fa-metoden i musikundervisningen, och inte minst de två stora kyrkomusikaliska livsverken: det avvisade och snart glömda koralboksförslaget och det stora hymnariet, som aldrig blev mer än en samling lösblad.

Hallberg har dock på senare tid uppmärksammats för sina insatser på ett område där han, så vitt känt, aldrig sökte offentligt erkännande: upptecknandet och samlandet av folkliga koraler. Det finns också en linje från Hallbergs pedagogiska och vetenskapliga verksamhet, via dottern Johanna (Hanna), organist och bland annat medgrundare av det som i dag är Musikhögskolan i Malmö, och hennes make, musikpedagogen och organologen Nils Petter Norlind, till den senares systerson Tobias Norlind, pionjär för den moderna svenska musikforskningen.     

Verk

Hallbergs tidigaste bevarade komposition, Elegie för piano från 1843, följs av en rad ytterligare pianostycken. En viktig framgång var det när han 1849 fick en sångsamling, Sånger vid piano, tillägnad Jan van Boom, utgiven i tryck; en recensent i Stockholms Dagblad räknar den debuterande tonsättaren till kategorin ”skickliga tonkonstnärer”.  Året därpå framfördes hans kyrkoaria ”Kommer till mig” av ingen mindre än Jenny Lind. Sitt första större kyrkomusikaliska verk, en latinsk mässa, tillägnade han änkedrottningen Desirée (Desideria). Dedikationen accepterades nådigt och Hallberg erhöll i samband med framförandet en kunglig guldmedalj; drottningen var även närvarande då en följande mässa uppfördes i Stockholms katolska kapell 1857.

Någon lysande bana som tonsättare blev det dock inte för Hallberg. Även om han fick ytterligare några sånger och samlingar med bruksmusik för orgel tryckta föreligger det stora flertalet av hans verk, däribland två orkestersymfonier (varav en ofullbordad) och fem stråkkvartetter, endast i manuskript. Sin främsta insats som tonsättare anses han ha gjort med körverk a cappella i sträng polyfoni. Hans kyrkliga vokalmusik präglas dock inte enbart av cecilianskt inspirerad purism utan har bredare stilistiska inflytanden, bland annat från Mozarts kyrkomusik.

Sverker Jullander © 2014