Xylografi av E. W. Hansen 1890. (Kungl. Biblioteket, Stockholm)

Liv

Joseph Gottlieb Dente föddes i Stockholm den 23 januari 1838. Han fick sin första musikutbildning av fadern, Joseph Dente, som var musikdirektör vid Första Livgrenadjärregementet i Linköping. Han studerade också violin i hemstaden för hovkapellisten och sedermera konsertmästaren Edouard d’Aubert, ansedd som sin tids skickligaste violinist i Sverige, och senare i Bryssel för en av samtidens största violinister och pedagoger, Hubert Léonard, professor vid konservatoriet i Bryssel. I harmonilära och komposition undervisades han av ”Winge”, sannolikt musikteoriläraren vid Musikaliska akademiens undervisningsverk, Otto Daniel Winge. Han ska också ha studerat kontrapunkt för den fyra år yngre Johan Lindegren.  

Redan som femtonåring, den 1 juli 1853, anställdes Dente som violinist i Hovkapellet och han blev kvar i olika befattningar vid Kungliga Teatern i mer än tre decennier. 1858 fick han uppdraget att instrumentera den hastigt avlidne hovkapellmästaren Jacopo Foronis ofullbordade operett Advokaten Pathelin. Vid sidan av violinistanställningen blev han 1861 även sångrepetitör. Han sökte nu också etablera sig som tonsättare. 1866 sattes hans egen ”opéra comique” I Marocco upp på Kungliga Teaterns program. Verket blev välvilligt mottaget av kritik och publik och återkom på repertoaren även följande år; så sent som 1895 togs det upp på nytt. Dentes intresse för komposition visas också av att han 1867, när en kompositionsklass vid Kungliga Musikkonservatoriet skulle inrättas, ansökte om och fick en elevplats trots att han med sina 29 år egentligen ansågs överårig. Läraren var Franz Berwald, av vilken han redan tidigare erhållit ”upplysningar och råd uti kompositionens högre afdelning”. Av kollegan Johan Alfred Ahlström betecknades han redan vid denna tid som en av ”de mest framstående” bland inhemska tonsättare.

1868 befordrades Dente från ”secundviolinist” till konsertmästare. Vid denna tid var han redan sedan länge etablerad som konserterande solist, med framträdanden i Skandinavien, Tyskland och Frankrike. 1870 blev han ledamot av Kungliga Musikaliska akademien och vid ungefär samma tid lämnade han solistbanan för att koncentrera sig på sin några år tidigare inledda dirigentverksamhet. 1872 blev han kapellmästare vid Kungliga Teatern och befordrades sju år senare till hovkapellmästare. Parallellt med tjänsten på Kungliga Teatern hade Dente andra dirigentuppdrag, bl.a. som musikanförare (d.v.s. körledare) i det musikinriktade ordenssällskapet Par Bricole 1869−80.

Redan 1885, vid 47 års ålder, avgick Dente med pension från Kungliga Teatern och blev då, tillsammans med Conrad Nordqvist, konstnärlig ledare för körsällskapet Musikföreningen i Stockholm, ett uppdrag som han behöll till 1891. År 1890 och 1891 kom han att tillfälligt åter knytas till operahuset, nu som ledare för Hovkapellets symfonikonserter. Hans dirigeringsstil betecknas i samtida vittnesbörd som lugn, nästan flegmatisk, vilket möjligen kan sättas i samband med den astma som ständigt plågade honom och som tidvis tvingade honom till stillhet.

År 1882 hade Dente påbörjat ytterligare en musikalisk levnadsbana: som lärare i kontrapunkt, instrumentation och komposition vid Kungliga Musikkonservatoriet. Det var här han kom att utföra sin kanske mest betydande livsgärning. Många framstående svenska tonsättare fick här en gedigen skolning i kompositionshantverket; bland eleverna fanns Helena Munktell, Lennart Lundberg, Ernst Ellberg (som blev hans efterträdare), Wilhelm Peterson-Berger och Wilhelm Stenhammar, vidare tonsättare med huvudsaklig inriktning mot kyrkomusik, som Gustaf Hägg, Otto Olsson och Ivar Widéen. Dentes dragning åt det kontrapunktiska kommer till uttryck också i hans mest kända verk, symfonin i d-moll från 1887.

Dente var ogift. Hans umgänge omfattade i första hand kolleger och arbetskamrater vid Kungliga Teatern; i kretsen fanns bl.a. kapellmästarna och tonsättarna Ludvig Norman, August Söderman och Conrad Nordqvist, samt operasångaren Pelle Janzon, för vilken han komponerade en samling ”visor för basröst”. Under vintersäsongen var kamratkretsen stamgäster på Operakällaren, och på somrarna vistades man ofta i Skokloster under värdskap av en annan kollega, kapellmästaren vid Södra teatern Oscar de Wahl (far till skådespelaren Anders).

År 1903 beviljades Dente pension från Musikkonservatoriet och förde därefter ett tillbakadraget liv. Han avled den 24 maj 1905.

Verk

Dentes produktion är relativt sparsam men uppvisar å andra sidan en genrebredd som speglar hans mångsidiga musikaliska verksamhet som instrumentalist och dirigent: scenisk musik, orkesterverk, kammarmusik, kör- och solosånger. De två verk som blev stora framgångar under hans livstid, en operett och en symfoni, var också hans till formatet största kompositioner.

Scenisk musik

Hovkapellisten Dentes operett (”opéra-comique”), enaktaren I Marocco, antogs av Kungliga Teatern 1866 och återkom på repertoaren under följande säsong; senare utkom titelsången ”I Marocco” i tryck i en sångsamling med opera- och operettmusik. Trots framgången med verket, och trots att Dente var anställd vid teatern i ytterligare närmare 20 år, så komponerade han, så vitt känt, ingen ytterligare musik för scenen.

Instrumentalverk

Dentes första orkesterverk, Symfoni-Allegro (1867) är ett elevarbete från Musikkonservatoriet; det utvaldes att framföras vid akademiens högtidssammankomst samma år. Med sin symfoni i d-moll ”för stor orkester” fick han, drygt 20 år efter I Marocco, en andra − och sista − gång uppleva en stor framgång som tonsättare. Det fyrsatsiga verket komponerades 1887, prisbelönades vid en kompositionstävling i Berlin året därpå och antogs 1890 till utgivning, både i partitur och i arrangemang för fyrhändigt piano, av Musikaliska konstföreningen. Symfonin tycks vara den enda av Dentes kompositioner som i modern tid har framförts i större sammanhang; 1992 gjordes en radioinspelning av verket med Sveriges Radios symfoniorkester.

Dentes huvudinstrument var violinen, och hans enda solokonsert ägnades detta instrument; av detta verk är endast orkesterns stråkstämmor bevarade. En romans för violin och piano trycktes 1889.

Stråkkvartetten är den enda instrumentala genre inom vilken mer än ett verk av Dente finns bevarat. Ingen av hans tre stråkkvartetter blev dock tryckt. Under studietiden skrev han också en pianokvartett.

För piano solo komponerade Dente en ballad, som i början av 1900-talet trycktes i en större samling karaktärsstycken för piano av svenska tonsättare.

Vokalverk

Den enda större sångsamling som Dente utgav av trycket innehåller tio ”visor för basröst” till texter av bl.a. Atterbom, Tegner, Wallin, Runeberg och Lenngren. Samlingen komponerades för operasångaren Pelle Janzon, som tillhörde hans närmaste vänkrets. Dente utgav också en mindre samling med sånger till texter av Runeberg.

Trots hans mångåriga verksamhet som körledare, bl.a. för Musikföreningen, är Dentes körproduktion begränsad till ett fåtal sakrala verk, däribland två psaltartonsättningar, Davids 100 psalm och Kör a capella till text ur Davids 86e Psalm, båda otryckta.

Sverker Jullander © 2013