Carl Christiansen (1890−1947)

Carl August Christiansen, född 22 oktober 1890 i Amsterdam och död 12 juli 1947 i Stockholm, var violoncellist och tonsättare, anställd i Stockholms Konsertförening 1914−47 och lärare i cellospel vid Kungl. Musikhögskolan 1941−47. 1913−28 var han ordinarie medlem av Kjellströmska kvartetten. Han var även medgrundare av Stockholmskvartetten 1928 och Kammartrion 1933 och blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1947.

Liv

Carl Christiansens föräldrar var dirigenten Albert Christiansen från Norge och musikläraren Maria Koch, uppväxt i en holländsk musikerfamilj. Sedan familjen flyttat till Stockholm började Carl Christiansen 1910 studera cellospel vid Kungl. Musikkonservatoriet för hovkapellisten Carl Lindhe och fortsatte senare med studier för några av Europas mest välrenommerade cellister. Enligt samtida källor tog Christiansen ledigt från sina professionella åtaganden i Stockholm mellan 1919 och 1921 för att studera i Leipzig för Julius Klengel, i Berlin med Hugo Becker samt i Paris för Diran Alexanian.

Carl Christiansen blev med sin gedigna utbildning en av de mest betydande cellisterna i Sverige under första hälften av 1900-talet. I april 1924 spelade han i Borlänge och beskrevs då som Sveriges bäste cellist av Dalpilens recensent. Med ett program som innehöll bland annat David Poppers Ungersk rapsodi lovordades han för sin tekniska ”flygfärdighet” och ”den stora varma tonen med sällsam bredd och volym som fyllde det härliga musikrummet”. Melcher Melchers dedicerade sin cellosonat op. 20 till Christiansen under samma period. Utöver sin anställning i Stockholms Konsertförenings orkester 1914−47, där han var stämledare 1924−47 (från 1925 även i Radioorkestern), efterträdde Christiansen 1941 Carl Lindhe som lärare i cellospel vid Kungl. Musikhögskolan och ägnade dessutom mycket tid och energi åt kammarmusik. Christiansen blev ordinarie medlem av Kjellströmska kvartetten 1913 och grundade senare Stockholmskvartetten tillsammans med bland andra Ernst Törnqvist och Kammartrion med bland andra Ingrid Kjellström.

Christiansen gifte sig 1933 med godsägardottern Maud Scharp.

Verk

Med ytterst begränsad tid för att komponera är det inte förvånande att vi idag endast känner till ett fåtal av Carl Christiansens musikaliska verk. Det är oklart hur många musikstycken Christiansen skrev totalt, men det är intressant att notera att han inte fokuserade nämnvärt på sitt eget instrument, cellon, utan tvärtom oftast valde att skriva för olika typer av större ensembler.

Hans mest spelade verk är Leksaksasken, en svit för 11 blåsinstrument skriven 1934 och utgiven av Gehrmans musikförlag 1938. Det är ett kort verk i fem satser med en stark humoristisk underton och var sannolikt den första av Christiansens kompositioner att framföras, nämligen 1935 av blåsare ur Stockholms Konsertförenings orkester med Christiansen själv som dirigent. Första satsen, ”Humoresque”, har impressionistiska förtecken med heltonsskalor som bas för det melodiska materialet. Den skämtsamma behandlingen av neoklassiska rytmer och dissonanser i den följande satsen ”Menuett” påminner om kammarmusikverk av ryska tonsättare som Igor Stravinskij, medan den tredje satsen, ”Pacific 123”, är en kommentar till Arthur Honeggers kända verk Pacific 231, ett verk baserat på ljuden från ett ånglokomotiv. Den fjärde satsen är döpt till ”Pastoral” och erbjuder en mer lyrisk, folkloristisk stämning innan ”Tennsoldaternas marsch” avslutar verket med en återgång till heltonsskalor, skämtsamma dissonanser och starkare fokus på bleckblåsinstrumenten, som här illustrerar tennsoldater.

Carl Christiansens övriga kompositioner förblev relativt okända under hans egen levnad, men Konsertföreningens orkester uppförde flera av hans kortare orkesterverk mellan 1938 och 1943: I dur och moll (1942), Svit (1939, 1943), Två orkesterskisser (1941) samt Aria för oboe, harpa och stråkar (1939 och 1942). Det enda bevarade verket av Christiansen där cellon har huvudrollen är komponerat 1942 med namnet Aria in stile antico för ”violoncell eller violin (oboe) och piano”, utgivet hos Svala och Söderlund. Christiansen verkar även ha använt sig av sin tonsättartalang för att arrangera musik till sina egna konserter: Dalpilens recensent kommenterar att ”de av honom arrangerade svenska folkvisorna och danserna för cello och piano voro synnerligen väl hopkomna”.

Gabrielle Kaufman © 2016

Bibliografi

Carl Christiansen”, i: Vem är vem, Stockholm: Vem är vem Bokförlag, 1945, s. 143.
Konserter”, Dalpilen, 4 april 1924
Nyström, Pia & Anne-Marie Elmquist
: Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771−1995, Stockholm: Kungliga Musikaliska akademien, 1996, s. 34, 128.
Schuberth, John
: "Konsertföreningen 1914−1944: sammandrag av John Schuberths: Mina musik- och musikerminnen, nedskrivna 1944−46”, i: Lotta Höjer (red.), Stockholms filharmoniska orkester 75 år, Djursholm: BIS, 1989, s. 64−82 .
Sundkvist, Axel V
: Sven Kjellström-Institutet för rikskonserter. Sverige runt med cremonesare, Umeå: [eget förlag], 1978, s. 34.

Verköversikt

Orkesterverk (I dur och moll, Svit, Två orkesterskisser och Aria för oboe, harpa och stråkar) och kammarmusik (Leksaksasken för blåsinstrument, Aria in stile antico för cello/violin och piano samt arrangemang av folkvisor för cello och piano).

Samlade verk

Orkesterverk
Aria för oboe, harpa och stråkar.
I dur och moll.
Två orkesterskisser.
Svit.

Kammarmusik
Leksaksasken för 11 blåsinstrument, 1934.
Aria in stile antico för violoncell/violin/oboe och piano, ca 1942.
Arrangemang av svenska folkvisor.


Verk av Carl Christiansen

Det finns inga verk av tonsättaren registrerade