Liv

Gabriel Branting föddes i Grödinge socken, Stockholms län den 16 juli 1799 som tredje barnet i familjen. Fadern arbetade i poliskammaren, men dog medan Gabriel fortfarande var ung. Efter makens bortgång försörjde modern familjen med en handelsbod. De tre bröderna Branting led av svaga lungor och de båda storebröderna dog under studietiden. Modern gjorde allt hon kunde för att undvika att samma öde skulle drabba den yngste sonen. Hon satte honom i Arvid August Afzelius skola i Stockholm där han visade stor begåvning. Därefter fanns planer på att han skulle bedriva medicinstudier i Uppsala, men ett stillasittande studentliv hade varit ett hot mot hans bräckliga hälsa.

Pehr Henrik Ling hade år 1813 öppnat ett gymnastikinstitut i Stockholm och dit skickade modern sin son. Gymnastiken innebar en vändning för Gabriel Brantings hälsa och förde honom in på det område som skulle engagera honom genom hela livet. På institutet fick han studera fäktning, sjukgymnastik, fysiologi och anatomi, och nådde högsta resultat i alla ämnen. Förutom de studierna vid det gymnastiska institutet studerade han även språk och musik, och han fick följa undervisningen i anatomi och fysiologi vid Karolinska institutet.

Branting studerade även komposition för Erik Jacob Arrhén von Kapfelman. I unga år hade Branting varit en skicklig valthornist, men han fick lägga musicerandet åt sidan för gymnastiken och ägnade sig senare främst åt komponerande.

Då Ling avled 1839 var Branting hans givna efterträdare och blev samma år föreståndare för gymnastikinstitutet. Där arbetade Branting sedan fram till 1862. 1839 gifte han sig med den då 18-åriga Emma af Georgii (1821−1880). Hon var en duktig pianist och blev liksom Gabriel ledamot av Kungl. Musikaliska akademien. Paret fick sonen Hjalmar Branting som kom att bli Sveriges statsminister och mottagare av Nobels fredspris.   

Musikalisk verksamhet

Som ung visade Gabriel Branting en stor begåvning på valthorn och spelade som solist vid offentliga konserter. När han började sin utbildning vid Lings gymnastiska institut upphörde han alltså att spela horn, och han började då istället komponera solo- och körsånger. Han skrev gärna i polyfonisk stil, det vill säga att musiken är tämligen linjär och bärs av självständiga stämmor snarare än ackord.

I sången ”Afskedet” är av allt att döma både text och musik av Branting. Den korta texten berättar om hur kroppen ger vika för döden och hur sångens ängel tar bort smärtan. Melodin är dramatisk, pianostämman händelserik och de musikaliska motiven målande.

Branting följde inte bara Ling på det gymnastiska området, han tonsatte även en del av Lings texter. En av dessa är ”Ingeborg och Yngves hamn” ur Lings stora diktverk Tirfing eller Dödssvärdet. Sången är en duett i 6/8-takt. Texten är tydligt inspirerad av medeltida ballader − Ling tillhörde Götiska förbundet som uppmärksammade balladskatten. Verket har den typ av upprepningar i texten som karakteriserar balladerna, men saknar omkväde. Stycket inleds med en energisk pianointroduktion som mycket väl kan tänkas illustrera Yngves ritt genom skyarna. Därefter tar Ingeborgs del av sången vid i något som liknar en mindre aria. Melodin är mollbetonad och i sin detaljrikedom inte speciellt nära balladmelodiernas enkelhet. I den del där Yngve svarar är sången alls inte lika detaljrik.

I övrigt kan ”Längtan” nämnas, en sång med pianoarrangemang. Här tonsatte Branting den första strofen ur Johan Ludvig Runebergs dikt ”Den tvivlande”. Strofen tagen ur sitt sammanhang blir en vacker poetisk sång helt utan den svärta som dikten har i sin helhet.

O, hade jag ett ögonpar
Långt skarpare, än falken har,
En blick, som såg, ej stängd, ej skymd,
Igenom höjd och djup och rymd

 Bland Brantings körarrangemang kan ”Folkvisa” nämnas, ett fyrstämmigt körarrangemang för blandad kör. Här bör titeln förstås som nationellt sinnad sång, och texten är en hyllning till kungen. Melodin är triumferande och inte helt olik Sveriges nuvarande nationalsång. Arrangemanget är ackordiskt uppbyggt och passar snarare för kör än solokvartett, vilket Branting även uttryckligen anger i en kommentar till trycket. Arrangemanget är sångbart men tenorstämman är skriven i ett ovanligt lågt register.

I Brantings arrangemang för sång och piano ligger lika stor tyngdpunkt på båda stämmorna och de ingår därför i ett växelspel med varandra.

Angelina Liljevall © 2016