Gustaf Bengtsson (1886-1965)

Musikern, pedagogen, dirigenten och tonsättaren Gustaf Adolf Tiburtius Bengtsson föddes i Vadstena 29 mars 1886 och avled i Linköping 5 oktober 1965. Som tonsättare är han mest uppskattad för sina orkesterverk, däribland tre symfonier, solokonserter och sviten I Vadstena kloster. Som utövande musiker medverkade han som violinist i Hovkapellet 1906−08, som organist i Motala 1910−22 och som ledare för orkesterföreningarna i Karlstad 1921−42 och Linköping 1943–49. Dessutom var han musiklärare vid folkskoleseminarierna i Karlstad respektive Linköping.

Liv

Familjebakgrund och inledande musikstudier

Gustaf Bengtssons far, Johan Fredrik Bengtsson (1845−1903), var en synnerligen välutbildad organist och musiklärare. Under sin mångåriga studietid i Stockholm delade fadern inackorderingsrum med den avlägsne släktingen Johan Lindegren (1842−1908), vilken med tiden skulle bli Sveriges främste expert på kontrapunkt. De båda studenterna sporrade varandra och tog sina examina med lysande resultat. Johan Fredrik hade en vacker tenor och vikarierade emellanåt i Operakören, där för övrigt också Lindegren sjöng. Färdigutbildad slog han sig ner i Vadstena 1876 där han innehade organisttjänsterna i såväl Kloster- som Hospitalskyrkan. Han ledde också musiksällskapet och grundade som musiklärare även en skolorkester. Han gifte sig med Selma Cassel, vars far Johan Cassel också hade varit organist i Vadstena fram till sin död 1875.

Gustaf blev parets näst yngsta barn och det uppdagades tidigt att han hade ett utomordentligt musikminne och att han begåvats med absolut gehör. Det musicerades flitigt i det Bengtssonska hemmet, och Gustaf undervisades från sex års ålder i såväl piano som orgel och violin. Familjen kunde själv sätta ihop en stråkkvartett som under årens lopp spelade samtliga kvartetter av Haydn (vilka fadern krävde att de spelade utantill), samt verk av Mozart, Schubert och Mendelssohn, förutom otaliga arrangemang. Redan som treåring fick han följa med sin far upp på orgelläktaren, och han kunde snart själv spela delar av gudstjänstmusiken. Tolv år gammal fick han vikariera för fadern i Hospitalskyrkan, som fjortonåring även i Klosterkyrkan.

Det var en faderlös men tämligen erfaren och välutbildad artonårig yngling som 1904 kom till Stockholm för fördjupade studier vid Kungl. Musikkonservatoriet, där han med strålande betyg avlade organistexamen 1906, kyrkosångarexamen 1909 och musiklärarexamen 1916. Viktigare var förmodligen ändå de privatlektioner han från första tiden i Stockholm erhöll från faderns studiekamrat Johan Lindegren. Lindegren hade redan slutat som lärare vid konservatoriet, men var mycket efterfrågad som privatlärare, även om han också var synnerligen restriktiv med vilka han undervisade. Han välkomnade emellertid Bengtsson och kom att undervisa honom i kontrapunkt och komposition ett par timmar varje vecka − utan ersättning. För Bengtssons del gav de fyra åren fram till Lindegrens död 1908 den mest givande undervisning han någonsin fick. Lindegren hann fastslå att Bengtsson visade en framstående uppfinningsförmåga, ihärdig flit och anmärkningsvärd begåvning.

Kompositionsstudier och tidiga verk

Med sin rika erfarenhet från hemmet hade Bengtsson heller inga problem med att verka som andreviolinist i såväl Konsertföreningen under Tor Aulin som Kungl. Hovkapellet (1906−08) under dirigenter som Conrad Nordqvist och Armas Järnefelt. Redan samma kväll den dag han provspelade satt han i orkestern under en föreställning av Mozarts Don Giovanni. Att spela både konsertmusik och opera var förvisso en värdefull skolning.

Under studietiden för Lindegren komponerade Bengtsson sin första symfoni (1907−08), men den fick vänta på sitt uruppförande i åtta år innan Ivar Hellman och Norrköpingssymfonikerna (med Bengtsson själv i violastämman) höll en sällsynt orkesterkonsert i Högtidssalen i Vadstena folkhögskola. Orkestern spelade symfonin strax därpå även i Motala och Norrköping. Mellan fullbordan och uruppförande hade Bengtsson hunnit skriva en andra symfoni.

Den nya symfonin skrevs under de år, 1909−12, då Bengtsson erhöll statens tonsättarstipendium, vilket möjliggjorde fortsatta studier i Berlin. Där sökte han upp den i Ryssland uppvuxne tonsättaren Paul Juon, och fick genom honom ta del av det ryska musikarvet, uppblandat med tysk tradition från Brahms. Det blev studier i komposition och instrumentation, men också åtskilliga konsertbesök. Juon hade goda förbindelser med Sverige, och hade samtidigt andra svenska elever, däribland Algot Haquinius.

I mars 1910 drog Bengtsson vidare till Paris. Inte i första hand för studier, utan för att uppleva staden och kulturlivet som turist. Han tycks inte alls ha sökt sig till tidens radikala strömmar i form av impressionisterna eller Svenska baletten, utan besökte operaföreställningar och framförallt de legendariska Cavaillé-Coll-orglarna i flera Pariskyrkor. Efter Paris for han till Leipzig där han hoppades kunna ta lektioner för Max Reger. Men Reger var ute på en längre konsertturné, varför Bengtsson istället sökte upp den legendariske teoretikern Hugo Riemann, som han upplevde som trög och trött. Han kände sig långt ifrån lika inspirerad som under studierna för Lindegren.

Tjänster i Motala, Karlstad och Linköping

Hemma i Sverige igen tillträdde han en organist- och körledartjänst i Motala (1910−22), där han grundade Motala kvartettsångarförbund. Under tre decennier verkade han som förste förbundsdirigent för Östergötlands sångarförbund, även medan han arbetade i Karlstad. Han följde noga vad som hände i Stockholm och räknas som en av grundarna av Föreningen Svenska Tonsättare. I Linköping togs han 1916 upp av frimurarlogen S:t Jacob. Med tiden kom Motala med dess begränsade musikverksamhet att kännas för litet.

Hösten 1921 började han sin tjänst som musiklärare vid folkskoleseminariet i Karlstad, där han inom kort också blev en välkommen konsertmästare i orkesterföreningen (1921−42) och biträdande kapellmästare. Året därpå gifte han sig med fil.mag. Elsa Sylvan, och de fick med tiden tre barn. Orgelspelet hade fortfarande hög prioritet, även för hans kompositionsgärning, och resulterade bl.a. i en koralbok för skola och hem. Hans tonsättarbegåvning togs också till vara när man 1924 invigde seminariets nya byggnad med en specialskriven festkantat till ord av den konservative och stridbare Karlstadsbiskopen J.A. Eklund, kanske mest känd för texten till psalmen ”Fädernas kyrka”. Samme biskop bidrog med texten till en kantat kallad Lützen, till 300-årsdagen för slaget där 1632. Även till andra tilldragelser i Karlstad bidrog Bengtsson med musik, som en kantat till Karlstads 350-årsjubileum 1934. Gustav V närvarade vid festligheterna och dubbade strax därpå Bengtsson till riddare av Vasaorden.

När Karlstads teater återinvigdes efter en omfattande renovering 1937 kom Hovkapellet och Nils Grevillius tillsammans med gräddan av svenska operasångare för att ge konsert. Den inleddes med uruppförandet av Bengtssons Festpolonäs nr 1, ett verk som blev mycket ofta spelat under 1940-talet. Han lämnade Karlstad 1942 på grund av att elevtillströmningen till seminariet påtagligt minskat. Kanske kände han också behov av miljöbyte sedan hans mellanbarn, en femtonårig son, avlidit detta år. Under de 21 åren i Karlstad hade han bland annat dirigerat orkesterföreningen i alla sina tre symfonier. Även om Bengtsson blivit mest uppmärksammad för sina orkesterverk skrev han under åren i Karlstad även en tonsättning av biskop Thomas ”Frihetssång” (1928) och en stråkkvartett i G-dur, det senare hans första större verk som kom att framföras i radio (1931).

År 1942 erhöll han tack vara sina gedigna meriter tjänsten som lärare vid folkskoleseminariet i Linköping − även om han från flera håll fick höra att man önskat sig en yngre kraft. Han stannade i tjänsten till 1949 då han 63 år gammal avgick med pension. Samtidigt slutade han även som dirigent och programansvarig för Linköpings orkesterförening, som han varit ledare för i sju år. Föreningen bestod av professionella militärmusiker och mycket kompetenta stråkamatörer. Däremot slutade han inte arbeta. Tvärtom axlade han istället tjänsten som den förste rektorn för Linköpings nygrundade kommunala musikskola (1949−56).

Komponist på ledig tid

Bengtssons omfattande administrativa och pedagogiska verksamhet hindrade honom ofta från att komponera, och det var främst under semestrarna han skapade, när han befann sig i familjens sommarställe på en strandtomt på en udde ut i Vättern, vid Nässja, sju kilometer väster om Vadstena. Han var i hög grad en naturmänniska som fann inspiration från seglatser på den stora insjön, att ströva i skogarna, utmed sädesfälten. Efter varje semester brukade han presentera ett nytt verk.

Gustaf Bengtsson avled 81 år gammal, och är begravd på Nässja kyrkogård med hänförande utsikt över Vättern.

Verk

Orkesterverk med och utan solist

Gustaf Bengtsson har en förhållandevis liten produktion, men trots den höga kvaliteten har hans musik framförts relativt sällan i storstadsregionerna. Filharmonikerna i Stockholm har spelat hans musik vid endast sex tillfällen, och det mellan 1916 och 1946. Hans tidiga verk är hållna i en kontinental romantisk stil med Brahms och möjligen Tjajkovskij och Richard Strauss som främsta förebilder. Till dessa verk kan man räkna hans tre symfonier, violin- och cellokonserten samt de konsertanta verken med violin och viola som dubbelsolister.

I senare kompositioner letar sig gärna folkmusikaliska tongångar in, som i den värmländska rapsodin Älven sjunger och i Orkestersvit nr 1, där en värmlandspolska citeras och ”Värmlandsvisan” dyker upp i bröllopsmarschen. Svitens Aria och Saraband har däremot smått arkaiserande tonspråk, vilket också får ses som något typiskt för honom.

Gustaf Bengtsson debuterade som dirigent 1912 då han medverkade i en extra symfonikonsert med Hovkapellet, som då presenterade ett program där tre unga tonsättare fick tillfälle att uruppföra egna verk. Kurt Atterberg bidrog med sin första symfoni, Oskar Lindberg fick inleda med en uvertyr och återkomma med den symfoniska dikten Vildmark. Bengtsson uruppförde sin andra symfoni med stor framgång.

I den ofta framförda orkestersviten I Vadstena kloster målar tonsättaren illusoriskt upp stämningar från klostrets medeltida storhetstid, och tonsättaren fångar dem genom att använda arkaiserande skalor och bland annat anspela på Birgittahymnen ”Rosa rorans bonitatem” i första satsens stillsamma duo mellan violin och cello. Även andra av hans orkesterverk har inspiration från de trakter där han var bosatt, däribland den symfoniska dikten Vettern, i vilken han ansåg sig bara ha tolkat det Vättern själv berättat för honom.

Stil

Bengtsson komponerade aldrig vid pianot, utan skrev ner verken först när han hade dem helt klara i huvudet. Hans kompositionsstil följer traditionella formmönster med en naturlig och väl utvecklad kontrapunkt, och den förmedlar en varm romantisk känsla. Musiken är fylligt och personligt instrumenterad, gärna med böljande och levande melodier. Stundtals kan hans musik resultera i en tämligen komplex polyfoni.

Även om det är de orkestrala verken som dominerar, så kan man inte bortse från en och annan lyrisk pärla för violin och piano, och från en ”särdeles angenäm” (som en kritiker uttryckt saken) stråkkvartett. Hans kantater har så stark bindning till speciella händelser att de inte framförts mer än en gång. En mycket stor del av hans gärning består av bruksmusik för kyrkan (koralförspel för orgel).

Stig Jacobsson © 2016 

Bibliografi

Frimureriska tonsättare och frimurerisk musik. Uppsala 2006: Forskningslogen Carl Friedrich Eckleff, s. 317−318.
Hedwall, Lennart
: Den svenska symfonin, Stockholm: AWE/Gebers, 1983.
−−−: Cd-häfte till Symfoni nr 1, I Wadstena kloster, Vettern, Sterling CDS-1008-2, 1997.
Jacobsson, Stig: Cd-häfte till Violinkonsert, Cellokonsert, Sterling CDS-1063-2, 2004.
Mannerbjörk, Tord: ”Gustaf Bengtsson (1886−1965). Hans liv och hans verk”, D-uppsats i musikvetenskap, Göteborgs universitet, 2006.

Källor

Familjen Bengtssons privata arkiv.

Verköversikt

Orkesterverk (3 symfonier, I Vadstena kloster, Älven sjunger, Vettern m.m.), konsertanta verk (violinkonsert, cellokonsert, Canone concertante, Sinfonietta concertante all’antico), kammarmusikverk (stråkkvartett, stråkkvintett, pianotrio, violinsonat m.m.), orgelverk, vokala verk med orkester (Dödens ängel, kantater m.m.), sånger med piano, körverk.

Samlade verk

Orkester
Festpolonäs nr 1, 1937. F.f.g. i Karlstad 10 oktober 1937 av Kungl. Hovkapellet, dirigent: Nils Grevillius.
Festpolonäs nr 2, 1941. Skriven till och prisbelönt av kompositionstävling till Skansens 50-årsjubileum. Se även Orkestersvit nr 1.
I Wadstena kloster, svit. Tre tonmålningar, 1948. F.f.g. i Norrköping 30 januari 1949 av Norrköpings orkesterförening, dirigent: Heinz Freudenthal.
Orkestersvit nr 1, 1941. F.f.g. i Norrköping 31 mars 1946 av Norrköpings orkesterförening, dirigent: Heinz Freudenthal.
Festpolonäs nr 2, Aria, Saraband, Värmlandspolska, Bröllopsmarsch.
Symfoni nr 1 op 6 c-moll, 1908. F.f.g. i Vadstena 11 mars 1916 av Norrköpings orkesterförening, dirigent: Ivar Hellman.
Symfoni nr 2 d-moll, 1910. F.f.g. i Stockholm på Kungl. Teatern 6 december 1912 av Kungl. Hovkapellet, dirigent: tonsättaren.
Symfoni nr 3 c-moll, 1922 (1949/50). F.f.g. i Karlstad 13 mars 1932 av Karlstads orkesterförening, dirigent: tonsättaren.
Vettern, symfonisk dikt, 1949. F.f.g. i Norrköping 16 april 1960 av Norrköpings symfoniorkester, dirigent: Heinz Freudenthal.
Älven sjunger, Värmlandsrapsodi, 1936. F.f.g. i Karlstad 14 mars 1937 av Karlstads orkesterförening, dirigent: tonsättaren.

Konsertanta verk
Canone concertante för violin, viola och kammarorkester, 1952. F.f.g. i Norrköping 21 februari 1954 av Sierold Landström, violin, och Rudolf Rucker, viola, Norrköpings orkesterförening, dirigent: Paavo Berglund.
Konsert för violin och orkester h-moll, 1940. F.f.g. 4 februari 1944 Sven Karpe, violin, Linköpings orkesterförening, dirigent: tonsättaren.
Konsert för cello och orkester a-moll, 1932. F.f.g. i Karlstad 9 april 1933 av Gunnar Norrby, cello, Karlstads orkesterförening, dirigent: tonsättaren.
Largo för violin och viola med ackompanjemang av stråkorkester, 1923. F.f.g. i Karlstad på 1920-talet av Karlstads orkesterförening, dirigent: tonsättaren.
Sinfonietta concertante all’antico för violin och viola och orkester, 1930. F.f.g. 29 augusti 1932 i radio av Ernst Törnqvist, violin, Sven Blomqvist, viola, Radioorkestern, dirigent: Nils Grevillius.

Kammarmusik
Adagio, för violin, viola och orgel/stråkar, 1923.
Gratulation, för violin och piano (”Till K. Atterbergs 50-årsdag 12 december 1937”), 1937.
Idyll, för violin eller cello och piano, 1930-t. F.f.g. i radio 28 april 1937 med Gunnar Norrby cello. Stockholm: Abr. Lundquist.
Pianotrio, c-moll. Uruppförd under 1910-talet av Norrköpingstrion. Förkommen.
Sonat, för violin och piano.
Sonatine, (Kanon) G-dur för violin och piano, 1944.
Stråkkvartett, G-dur, 1929. Uruppförd i radio 1931.
Stråkkvintett, a-moll, 1907. Merton London 2005.
Tre svenska folklåtar, i arr. för violin och piano, 1930-t.

Piano
Mazurka, 1910-t. Röder, Leipzig.

Orgel
Koralbok för seminarium, skola och hem. Stockholm: Abr. Lundquist, 1928.
Korta förspel till samtliga koraler i 1921 års psalmbokstillägg. Stockholm: Abr. Lundquist.
[5] Miniatyrer för orgelharmonium, Stockholm: Abr. Lundquist, 1941. [Avsedda även för teoretiskt studium av homofon och polyfon sats samt formlära.] 1. Aria, 2. Sarabande, 3. Fugaförspel, 4. Fuga, 5. Canon.
Preludiebok för skola och hem innehållande preludier för orgel eller orgelharmonium till samtliga koraler i den svenska koralboken av år 1939, 1941. Stockholm: Abr. Lundquist, 1941.
[33] Preludier till alternativa koraler i 1921 års psalmbokstillägg, 1935. Stockholm: Abr. Lundquist, 1935.
Preludier till de nya koralerna av år 1937. Stockholm: Abr. Lundquist, 1938.
Preludier till samtliga koraler till svenska psalmboken år 1918.
Variation, fuga och koral över Vi tacke Dig, o Jesu god. Spelad i radio 7 februari 1938 av Nils Eriksson.

Sånger med orkester
Dödens ängel (J.O. Wallin), Barytonsolo, blandad kör och orkester. F.f.g. 3/11 1935. Nordiska Musikförlaget, 1935, 1943.
De hava hållit sig vid det ena.
En dag (V. von Heidenstam), för 2-stämmig kör, solo och orkester. Nordiska Musikförlaget.
Festkantat till Karlstads 350-årsjubileum 30 maj 1934 (Olle Lundkvist), för soli, kör och orkester.
Frimurarkantat vid invigningen av den nya Johannessalen i Karlstad den 8 dec 1923 (J.A. Eklund).
Friska vindar, för manskör och orkester.
Gammal Frimurare-Sång, för röst, piano och liten orkester.
Kantat till invigningen av Folkskoleseminariets nya byggnad i Karlstad 4 februari 1924 (J.A. Eklund).
Lützen (J.A. Eklund), kantat till årsdagen av slaget, 1932.
Mitt land (Bo Bergman), för två röster och stråkar eller piano, eller manskör och orgel, 1929.
Sång i dagningen (Josef Oliv), för baryton & piano eller orkester, 1926.

Sånger med piano
Ballad angående Stockholm 700 år.
Biskop Thomas Frihetssång, 1928.
Din ande kan bevara (J.A. Eklund).
Fyra julsånger för skolan och hemmet satta för en röst (eller unison sång) med piano eller orgelharmonium. Stockholm: Abr. Lundquist, 1930. 1. Julvisa (Edit Ahrenlöf), 2. Julpsalm (Jeanna Oterdahl), 3. Julsång (J.A. Eklund), 4. I juletid (P. Nilsson).
Kväll över slätten.
Lovsjungen Herren (J.A. Eklund).
Nordens enhet.
Om jag vore målare.
Stockholmsvår.
Sång i dagningen.
Tre sånger op 16, för mezzosopran eller baryton (B. Nyström). Stockholm: Abr. Lundquist. 1. Vårnatten, 2. Hemma, 3. En vit viol.
Tre sånger. Carelius. 1. Blomstermånad, 2. Sylvia, 3. Maj.
Visa i dur (Ebba Waerland).
Äktenskapsfrågan (G. Fröding).

Kör
Blomstermånad (Josef Oliv), för manskör. Wilhelm Hansen, 1931; Nordiska Musikförlaget, 1963. 
Detta är Sverige (R. Ekström), för damkör. Stockholm: Abr. Lundquist, 1943.
Engelbrekt (K-G Ossiannilsson), även för soli, kör, orkester. Framförd i radio 1935, och i Stockholms konserthus 7 maj 1942. Stockholm: Abr. Lundquist.
Envar sin egen lyckas smed, för barnkör. Lyckoslanten.
Julsång (C.H. Ekstam), för manskör. Stockholm: Abr. Lundquist.
Lovsjungen Herren (J.A. Eklund), för manskör. Stockholm: Abr. Lundquist.
Lyft mig (J. Skog). Noteria.
Trogen vid ditt kors (J.A. Eklund), för manskör. Stockholm: Abr. Lundquist.
Två sånger i folkton, för blandad kör. 1. Nu går jag tyst (B. Nyström), 2. Jutta kommer till folkungarna (V. von Heidenstam).
Vandring i skogen (G. Bengtsson), för barnkör. Lyckoslanten.
Vinternatt (Artur Stjernhjelm), för manskör 1910-tal.
Östgötasång (B. Mörner), för manskör. Carl Gehrmans.
Östgötasång ”Så grann står Östergyllen” (Sten Granlund), för manskör. Stockholm: Nordiska Musikförlaget, 1930.