(Svenskt Porträttarkiv)

Framgångsrik karriär som cellist

Anton Jörgen Andersen föddes i Kristiansand i sydligaste Norge den 10 oktober 1845, son till trädgårdsmästaren John Andersen och Karen Andrea Gundersen. Hans breda musikaliska utbildning påbörjades hos organisten och violinisten Ferdinand Rojahn och fortsatte sedan i Sverige med kompositionsstudier för Johan Lindegren och cellostudier för Andreas Gehrmann på Musikkonservatoriet i Stockholm. I sin karriär som cellist avancerade Andersen snabbt redan i unga år, med anställningar på norska teatrar (Trondheim 1864 och Christiania 1865) och anställning i Hovkapellet i Stockholm 1871.

Andersen utsågs till lärare i både violoncellspel och kontrabasspel på Musikkonservatoriet redan 1876, endast ett fåtal år efter att han fullgjort sina egna studier, vilket vittnar om det erkännande Andersen redan hade fått som utövande musiker. Utöver dessa åtaganden var Andersen under ett flertal år medlem i populära Aulinska kvartetten, grundad av Tor Aulin, som hade stor betydelse för att etablera den klassiska kvartettrepertoaren i Sverige och det är därför anmärkningsvärt att han hann komponera ett flertal verk av större format.

Andersen gifte sig 1868 med Maria Augusta Vilhelmina Anstrin (1842−1910). De fick döttrarna Astrid och Ingrid Maria, vilka båda kom att verka som pianister.

Stor symfonisk produktion

Andersens kompositioner är till största delen ensemble- och orkesterverk (ofta i ovanliga eller omfattande format), sånger och verk för hans eget instrument, cellon. Inte mindre än sex symfonier nämns av samtida källor och åtminstone fyra av dem uppfördes under hans egen levnad: Symfoni i Ess-dur blev framförd 1888 av en orkester på hela 100 man i Musikaliska akademiens stora sal under Andersens egen ledning och ett annat symfoniskt verk uppfördes 1884, sannolikt Symfoni i h-moll. Två symfonier i D-dur ska också ha mött Stockholmspubliken, 1891 respektive 1906, och det senare av dessa verk gavs dessutom ut 1903 i en version för två pianon.

En dåtida kritiker i Svensk Musiktidning fann både Bruckner och ”många vackra idéer” i Andersens symfonier och som Lennart Hedwall noterar i Den svenska symfonin verkar de ha mottagits väl. Att de trots allt inte har fått en bestående plats i repertoaren beror enligt Hedwall på att de inte är ”innehållsligt eller stilistiskt övertygande”. Han är mest positiv till den första symfonin i h-moll, i vilken han ser en ”livlig” struktur och ”skickligt kombinerade” bearbetningssektioner, samt till den tredje symfonin i D-dur, uruppförd 1891. Här berömmer han balansen i ”såväl form som instrumentation” och tillägger att verket i flera avseenden kan ”mäta sig med h-mollsymfonin och är också musikantiskt livfullare än förstlingsverket”.

Till de symfoniska verken kan också räknas Élégie Sinfonique för inte mindre än 19 violonceller och 4 kontrabasar, som fick stor uppmärksamhet vid den svenska musikfesten i Stuttgart 1913.

Erkänd tonsättare med förkärlek för mörka tonklanger

Det verk som gav Andersen störst uppmärksamhet bland svenska tonsättare var annars hans Konsertstycke för 5 violonceller och 3 kontrabasar som uppfördes på ”Första svenska musikfesten” 1906 och blev relativt omtalat. Andersens deltagande i detta nationalistiska evenemang visade även på Andersens fullständiga integrering i gruppen svenska tonsättare, vilket är anmärkningsvärt med tanke på den nyligen upplösta unionen med hans hemland, Norge. Konsertstycket är bara ett bland flera ensembleverk som visar på Andersens förkärlek för att kombinera violonceller med kontrabasar (vid sidan av den stort upplagda elegin). Minst fem andra verk utforskar denna speciella sättning; det oftast omnämnda av dessa är ett Adagio som förutom 3 violonceller och en kontrabas även inkluderar två horn. Andersen undervisade i kontrabas på Musikkonservatoriet och hans intresse för detta instrument föll sig därför naturligt, men det verkar även röra sig om en generell dragning till djupare tonklanger: tonvikten i Andersens instrumentala opus ligger mycket tydligt hos instrument med mörkare register och han arrangerade även ett stort antal sånger för manskvartett.

Bland kammarmusikaliska verk av det mindre formatet dominerar stycken skrivna för cello och piano samt sånger. Det mest omfattande av verken skrivna för hans eget instrument är en cellosonat utgiven av Musikaliska konstföreningen 1876, ett lyriskt verk inspirerat av Brahms kammarmusik med folkloristiska teman, referenser till Bach och en intensivt melankolisk andra sats.

Bland hans sånger finns, förutom de redan nämna arrangemangen för manskvartett, sånger för blandad kör samt ett antal solosånger, ibland med ackompanjemang skrivet för luta eller gitarr istället för det sedvanliga pianot. Flera av solosångerna har norsk text och det var berömda författaren Bjørnstjerne Bjørnsons opus Digte og Sange som oftast inspirerade Andersen. ”Over de höje fjælde”, ”Venevil” och ”Dulgt kærlighed” är några av de sånger som är baserade på Björnsons texter.

Andersen slutade vid Hovkapellet 1905, pensionerades 1911 från Musikkonservatoriet, fick professorstitel 1912 och blev ledamot i Musikaliska akademien redan 1882.

Gabrielle Kaufman © 2015