Elfrida Andrée (1841−1929)

Skogsrået

  • Tillkomstår: 1878
  • Verktyp: Röster och piano
  • Textförfattare: Viktor Rydberg
  • Speltid: Ca. 5-10 min

Exempel på tryckta utgåvor

Torsten Hedlunds Förlag 1878

Beskrivning av verket

Allegretto c-moll 2/2, 111 takter


Libretto/text

Han Björn var en stark och fager sven
Med breda, väldiga skuldror
Och smärtare midja än andre män -
Slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig qväll,
Då månen sken öfver gran och häll,
Och vinden drog
med hi och ho
Öfver myr och skog,
Genom hult och mo.
Då var honom trollsk i hågen.
Han ser åt skogen och har ej ro,
Han skådar åt himlabågen.
Men träna de vinka och nicka
Och stjernorna blinka och blicka:
Gå in, gå in, gå in i hvinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud.
Han gör det villig och tvungen;
Men skogens dvergar i kolsvart skrud,
De fara med list i ljungen
Och knyta ett nät af månens sken
Och skuggan från gungande qvist och gren,
Ett dallrande nät
I ris och snår
Bak vandrarens fjät,
Der fram han går,
Och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulf och lo,
Men Björn han drömmer vid sången,
som rundt om furorna ljuder
Och hviskar, lockar och bjuder:
Gå djupare, djupare in i villande furumo!

Nu tystnar brådt den susande vind,
och sommardäglig av natten,
Och vällukt ångar från blommig lind
Vid tjärnens sofvande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud!
Der böljar en skär, en månhvit skrud,
der vinkar en arm,
så mjäll och rund,
Der häfves en barm,
Der hviskar en mund,
Der sjunka två ögon i dina
Och leka så blå en evig tro
Att alla minnen försina;
De bjuda dig domna och glömma,
De bjuda dig somna och drömma
I älskogsro i vyssande söfvande furumo.

Men den hvars hjerta ett skogsrå stjäl.
Får aldrig det mer tillbaka:
Till drömmar i månljus trår hans själ,
Han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
Ha dragit hans håg från harf och plog.
Han kan ej le
och älska som förr,
Och åren de se
In om hans dörr.
Men finna ej barn och blomma;
Han vesäll åldras i öde bo,
Kring härden stå sätena tomma,
Och väntar han något af åren,
Så väntar han döden och båren.
Han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.