Johan Zander (1752-1796)

Johan David Zander föddes 15 oktober 1752 i Stockholm, där han bodde och verkade fram till sin död 21 februari 1796. Han var violinist, dirigent och tonsättare. Anställd vid Hovkapellet 1772, utnämnd till 2:a konsertmästare 1788; från 1784 kapellmästare vid Stenborgska teatern. Musiklärare vid Kungl. Musikaliska akademiens läroanstalt (1785) och Kungl. Teatern (1786). Invald i Kungl. Musikaliska akademien (1788) samt medlem av Par Bricole och Sällskapet Utile Dulci. Zander var en mångsidig musiker, men det var framförallt som tonsättare av det svenska sångspelet han gjorde sin största insats.

Liv

Johan David Zander föddes i en musikerfamilj. Fadern Johan David Gottfried Zander (1713−1774), oftast omnämnd som Johan David d.ä., kom till Sverige med kronprins Adolf Fredriks furstliga kapell 1743. Zander d.ä. var i första hand fagottist, men spelade även oboe och violin. Man kan därför anta att det var av sin far som Zander lärde sig att spela violin, och han kom också att spela viola och violoncell. 1772, 20 år gammal, anställdes han som violinist i Hovkapellet, där han så småningom blev befordrad först till 3:e och därefter till 2:a konsertmästare (1788).

Zander var under 1770-talet anställd som ”kammarmusicus” hos hertig Carl och var från 1784 kapellmästare vid Carl Stenborgs teater. Zander var även flitig som pedagog. Han anställdes 1785 som violinlärare vid Musikaliska akademiens läroanstalt och året därpå som lärare i den musikskola som öppnats av hovkapellmästare Abbé Vogler vid Kungl. Teatern. Hur länge han arbetade som pedagog har varit omöjligt att fastställa. Zander invaldes i Kungl. Musikaliska akademien 1788 och var medlem av Par Bricole och Utile Dulci (det kan nämnas att han spelade cello i det sistnämnda sällskapets orkester).

Verk

Zanders verksamhet var mångsidig. Han var orkester- och kammarmusiker, men framträdde också flitigt som solist. Detta var på intet sätt ovanligt under senare delen av 1700-talet. Flera av Zanders kolleger i Hovkapellet spelade även i Stenborgska teaterorkestern och gav solistkonserter. Men det var inte många som liksom Zander även var konsertmästare och dirigent, pedagog och tonsättare. 

Vi möter Zander rätt ofta i konsertannonserna från mitten av 1770-talet och framåt. Han spelar solostycken för violin och viola och framträder som solist i konserter för violin, viola och cello − flera av konserterna uppges vara skrivna av honom själv. Han ska även ha komponerat en oboekonsert, men det är mera troligt att denna var skriven av hans far.  Att Zander dirigerade Hovkapellet vid konserter ingick i tjänsten och bekräftas av konsertannonserna. Zander hade också andra uppdrag som dirigent. Enligt Musikaliska akademiens protokoll ansvarade han 1793 för akademiens subskriptionskonserter. Tyvärr finns inte programmen till dessa konserter bevarade.

En konsert av det mera ovanliga slaget gavs den 25 januari 1784 i stora Riddarhussalen. Till firandet av kungens födelsedag dirigerade hovkapellmästaren Francesco Antonio Uttini då en konsert som bestod enbart av verk av Zander: arior, recitativ, duetter och trior samt ett violinsolo som Zander själv framförde. Konserten avslutades med en kör. Programmet tyder på att Zander var en uppskattad tonsättare även vid hovet.

Scenisk musik

Som teaterkomponist debuterade Zander med en opéra comique i en akt, Kopparslagaren (text Carl Envallsson), på Stenborgs teater redan 1781. Stycket blev en stor succé som stod på teaterns repertoar fram till 1790 och spelades på flera teatrar i landet. Musiken visar att Zander är en erfaren orkestermusiker som med instrumental finess och sångbara melodier lyfter fram texten. Succén var kanske en bidragande orsak till att Zander blev ledare för teaterns orkester 1784. Zander samarbetade vidare vid flera tillfällen med den vid teatern anställde Carl Envallsson. Han skrev musiken till sångspelet Njugg spar och fan tar (1784) och divertissementet Herregårdshögtidligheten. Envallssons kanske mest populära verk, vaudevillen Kronfogdarne (1787), inleddes med en av Zander komponerad originell och karakteristisk uvertyr, som enligt Johan Flodmark gav ”åt det underhållande sångspelet en idylliskt-glädtig färgton, som förlänar det ett smekande behag”. Denna uvertyr är hans mest spelade verk. Zander samarbetade med Didric Gabriel Björn i lustspelet Landstigningen (1788) och tonsatte följande år sångspelet Lisette.

Det ingick i Zanders uppdrag att bidra med enskilda musikinslag och sångnummer till pjäserna. 1788 skrev han några nummer till Maskeraden och en polska till vaudevillen Tillfälle gör tjuven. François-André Danican Philidors Tom Jones försågs med en ny aria (1790). Samma år omarbetade han musiken till det första svenska sångspelet Syrinx (1747), som även fick några nya sångnummer. 1791 bidrog han på samma sätt till Äventyraren eller Resan till månens ö

Zander återupptog 1791 samarbetet med Envallsson, som översatte libretton till Carl Ditter von Dittersdorfs opera Doktor und Apotheker under titeln Den tokroliga natten till vilken Zander nu skrev helt ny musik. Detta var ett av hans mest ambitiösa verk, utförligt och genomkomponerat, med större och mera enhetliga musikavsnitt. Trots detta blev föreställningen ett fiasko och buades ut av publiken, som föredrog originalmusiken. Zander skrev emellertid musik till ytterligare två sceniska verk. Han försåg Den förförda flickan – en dram av Didric Gabriel Björn från 1791 i den nya ”borgerligt-känslosamma” stilen – med en musik som åter på ett utförligt sätt var genomkomponerad och dramatisk. Året innan hade han skrivit kupletter och sånger till pjäsen Kvinnorna och förtroendet.

Det var vanligt med mellanaktsmusik på teatern och enligt programmen spelade Zander rätt ofta solostycken för violin eller viola, sannolikt egna verk, men dirigerade också de nyaste symfonierna av Haydn och Carl Stamitz. Han tycks ha lämnat Stenborgs teater 1794. En recettföreställning gavs för honom vid teatern den 23 november 1793, och därefter försvinner hans namn från programtablån. Zander hade dock kvar sin tjänst vid Hovkapellet och framträdde hösten 1794 som solist i sin egen violakonsert.

Zanders sceniska musik är inspirerad av samtida franska operatonsättare och då framförallt av uvertyrerna. En annan influens är Haydn. Teatermusiken är kanske inte så personlig, men visar genom sina varierade motiv och den omväxlande instrumentationen hur skickligt Zander samspelar med texten och för den dramatiska handlingen framåt.

Orkestermusik, kammarverk och sånger

Tyvärr tycks alla de solokonserter som Zander komponerade vara förkomna. Det enda större orkesterverk som bevarats är en fyrsatsig symfoni i B-dur (1785) som skrevs för sällskapet Utile Dulci. Symfonin är, liksom även teatermusiken, inspirerad av Haydns verk, som Zander ofta dirigerat, men här finns även influenser från andra wienklassistiska tonsättare. Med sin kontrastrika instrumentation där teman växlar från blåsare till stråkgruppen, sin noggranna stämföring och den melodirika baslinjen framträder här en erfaren och för sin tid rätt originell tonsättare. 

Smärre verk för piano, piano och violin och även ett för harpa finns tryckta i Olof Åhlströms Musikaliskt tidsfördrif. Några enstaka sånger med pianoackompanjemang och arior finns också bevarade. Av kammarmusik finns tre stråkkvartetter, sannolikt skrivna under 1770-talet. De är enligt Hedwall ”angenäm spelmusik”, men med understämmor som saknar självständighet och ganska omogna i stilen.

Slutord

Zander var känd och uppskattad som teatertonsättare av sin samtid.  Men dessa sångspel och vaudeviller var genom sina texter starkt tidsbundna, tre fanns dock kvar på repertoaren efter upphovsmannens död: Kopparslagaren, Kronfogdarne och Njug spar och fan tar. Framförallt Kronfogdarne var populär och spelades så sent som på 1840-talet.  Av Zanders smärre verk återkommer några av hans sånger i olika samlingar under hela 1800-talet  och två av hans uvertyrer – till Kopparslagaren och Lisette – utgavs så sent som 1988.

Veslemøy Heintz © 2013

Bibliografi

Bengtsson, Britta: 1751 års män: anteckningar om amatörer och hovkapellister vid ”Kongl. Begrafnings och Kongl. Krönings Musiquerne år 1751”, Stockholm: Statens musikbibliotek, 2001.
Dahlgren, Fredrik August: Förteckning öfver svenska skådespel uppförda på Stockholms theatrar 1737−1863 och Kongl. theatrarnes personal 1773−1863 med flera anteckningar, Stockholm: Norstedt, 1866.
Flodmark, Johan
: Stenborgska skådebanorna: bidrag till Stockholms teaterhistoria, Stockholm: Norstedt, 1893.

Hedwall, Lennart: Den svenska symfonin, Stockholm: AWE/Geber, 1983.
−−−: ”Johan David Zander and the Swedish opéra-comique", i Inger Mattson (red.), Gustavian opera, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 1991, s. 365−374.
−−−: "Stenborgs teater och det svenska sångspelet", i: Leif Jonsson och Anna Ivarsdotter-Johnson (red.), Musiken i Sverige: frihetstiden och gustaviansk tid, Stockholm: Fischer, 1993.
Karle, Gunhild: Kungl. Hovkapellet i Stockholm och dess musiker 1772−1818, Uppsala: G. Karle, 2000.
Nisser, Carl: Svensk instrumentalkomposition 1770−1830, Stockholm: Gothia, 1943.
Nyström, Pia & Anne-Marie Elmquist: Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771−1995, Stockholm: Akademien 1996.
Piscator, Andreas: Historisk öfversigt af musiken i Sverige under Gustaf III, Uppsala, 1860.
Tegen, Martin: "Den åhlströmska sångrepertoaren 1789−1810", Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 65, 1983.
Walin, Stig: Beiträge sur Geschichte der schwedischen Sinfonik: Studien aus dem Musikleben des 18. und des beginnenden 19. Jahrhunderts, Stockholm: Norstedt 1941.
Van Boer, Bertil H., Jr, (red.): The symphony in Sweden: Part 2, New York: Garland, 1982.
Vretblad, Patrik, Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet, Stockholm: Norstedt, 1918.
Åkerberg, Bengt: "Ur Mazers gömmor", i 150 år med kammarmusik. Mazerska kvartettsällskapet, Stockholm: Mazerska kvartettsällskapet, 1999, s. 173176.

Källor

Västerås stadsbibliotek (avd. Stiftsbiblioteket), Musik- och teaterbiblioteket, Växjö stadsbibliotek (avd. Stiftsbiblioteket), Blekinge läns museum Karlskrona, Höörs stadsbibliotek

Verköversikt

5 sångspel (Kopparslagaren, Njugg spar och fan tar eller Åldrarnes dårskap, Lisette, Syrinx, Den tokroliga natten eller Lyckan står den djerfve bi), musik till 8 skådespel, orkestermusik (1 symfoni, 1 uvertyr), solokonserter (konserter för oboe, violin, viola och violoncell av okänt antal, verken är förkomna), kammarmusik (3 stråkkvartetter, Andantino för violin och piano, Rondo för violin och basso continuo), pianomusik (smärre stycken), Andantino för harpa, sånger (6 sånger med pianoackompanjemang och 4 med orkesterackompanjemang).

Samlade verk

Sångspel
Kopparslagaren.
Lisette.
Njugg spar och fan tar, eller Åldrarnes dårskap.
Syrinx.
Den tokroliga natten, eller Lyckan står den djerfve bi.

Bearbetning av sångspel

Sophie, eller Den dygdiga landtflickan [originalmusik av Niccolò Piccinni].

Skådespelsmusik
Donnerpamp.
Den förförda flickan.
Herregårds-högtiden.
Kronfogdarne, eller Slotterölet.
Landstigningen.
Qvinnorna och förtroende.

Bidrag till skådespelsmusik

Maskeraden.
Tillfälle gör tjufven.
Tom Jones.
Äventyraren eller Resan till månens ö.

Verk för orkester

Sinfoni i B-dur.
Uvertyr, Kronofogderne.

Kammarmusik

Stråkkvartett i Ess-dur.
Stråkkvartett i C-dur.
Stråkkvartett i B-dur.
Andantino violin och piano.
Rondo för violin och b.c.

Verk för piano

Contredance.
Polonäs.
Rondeau.
Allegretto.
Andantino.
Marsch.
Tempo di Meneutto.
Andantino för harpa.

Sånger

Den belönte soldaten. ”Sedan ryktet börjat tala…”, röst, piano.
Diana. ”Så vördom tacksamhetens lag!...”, röst, piano.
Mins hur jag älskat dig, röst, piano.
Petronella. ”Så hastar tidens ström…” ev. med titel På födelsedagen, röst, piano.
Såramålet. ”Kärlek, af sin seger drucken …”, röst, piano.
Visa. ”Jag är lycklig, mina bröder…”, röst, piano.
Aria ”Då Gustaf frälste Svea…”, röst, orkester.
Aria ”Hvad en dödlig plär förnöja …”, röst, orkester.
Aria ”Hvad glädje! Jag min Sophia…”, röst, orkester.
Aria ”Sälla folk i Bores Land, röst, orkester.


Verk av Johan Zander

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 8