Eric Westberg (1892−1944)

Eric Westberg var tonsättare, administratör, dirigent och pianist. Han föddes 9 maj 1892 i Hudiksvall och avled 16 oktober 1944 i Stockholm. Efter studier vid universitetet i Uppsala tog han en fil.kand.-examen i naturvetenskapliga ämnen 1916. Undervisning 1913−18 vid Forsa folkhögskola. 1920−21 var han biografkapellmästare vid Röda Kvarn, Stockholm. Intendent vid Konsertföreningen 1919−27. Han var en av grundarna av STIM, och dess direktör 1923−44. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1940.

Liv

Eric Westberg var son till folkskoleinspektören Ernst Westberg och dennes maka Karin (f. Andersson). Han tog sin studentexamen i Hudiksvall 1911 och tänkte sig förmodligen en helt annan bana än den musikaliska, eftersom han fortsatte att studera naturvetenskapliga ämnen, vilka resulterade i en filosofie kandidat-examen vid Uppsala universitet 1916. I det fallet är han en parallell till vännerna och tonsättarkollegerna Kurt Atterberg, som studerade till civilingenjör, och Natanael Berg, som utbildade sig till veterinär. Men redan under studietiden i Uppsala lärde han känna universitetets dåvarande director musices Hugo Alfvén, och obekräftade uppgifter gör gällande att Westberg hjälpte Alfvén med orkestreringen av dennes Kantat vid Uppsala läns Kungl. Hushållningssällskaps 100-årsjublileum 1915. Åren 1913−18 undervisade Westberg vid den 1910 startade folkhögskolan i Forsa strax öster om hemstaden Hudiksvall. Det var naturligt att lärarna fick undervisa i många ämnen: Westberg hade elever i kemi, biologi, räkning, geometri, geografi, modersmål, ritning och sång. Han fick lysande tjänstgöringsbetyg. 1921 gifte han sig med Inga Elmblad, dotter till operasångaren Johannes Elmblad.

Musikintresset kom sedan att ta överhanden, och även om han som tonsättare och utövande musiker i huvudsak var självlärd, utvecklades han till en så god pianist och cellist att han åren 1918−20 medverkade vid den för tiden mycket berömda Kjellströmskvartettens turnéer runt om i Sverige. Under sin karriär ackompanjerade han dessutom otaliga sångartisters recitaler. Det hände att Kjellströmskvartetten också spelade musik av Westberg själv vid något av deras många framträdanden i radio, till exempel Folkvisa och låtar under den första radioutsändningen från Sundsvall den 20 augusti 1925.

Åren 1919−27 var han intendent vid Konsertföreningen i Stockholm och hade då bland annat uppgiften att skriva programkommentarer, något som han utvecklade till en skön konst. Under dessa år var han ofta dirigent och värd för såväl populärkonserter som skolkonserter, och han utarbetade bl.a. ett ambitiöst studiematerial som presenterade orkesterns instrument. Till dessa sammanhang skrev han även sitt orkesterverk Scherzo Pedagogico. Mellan 1912 och invigningen av Stockholms konserthus 1926 gav Konsertföreningen (som idag heter Kungliga Filharmonikerna) sina konserter i Auditorium. I samband med de olympiska sommarspelen i Stockholm 1912 byggdes den gamla gasklockan vid Norra Bantorget om till en rund teater- och konsertlokal som kunde ta emot 1 600 åhörare, och från januari 1914 gav Konsertföreningen sina konserter där, och det var alltså i huvudsak där Westberg 1923−27 dirigerade över 40 konserter, mestadels populära program med symfonisatser och kortare verk − relativt sällan framförde han egna verk − men också hela symfonier och konserter som Franz Schuberts ”Ofullbordade” och Felix Mendelssohns violinkonsert. När Konsertföreningen spelade på Solliden (Skansen) var det ofta musik av Westberg på programmet. När orkestern turnerade till Paris med Nils Grevillius som dirigent 1937, stod delar av Westbergs andra symfoni på programmet. Westberg dirigerade även själv utomlands.

Westbergs musik togs ofta upp av andra dirigenter, givetvis av orkesterns ständigt återkommande gäster Ivar Hellman, Adolf Wiklund, Carl Garaguly, Fritz Busch och Tor Mann, men också av en internationell storhet som den franske dirigenten Ernest Ansermet som den 17 april 1935 uruppförde Westbergs andra symfoni och som den 15 november 1936 framförde några satser ur tredje symfonin. Westbergs musik förekom på 36 konserter mellan 1923−45, för att sedan försvinna.

Sina största insatser inom musikområdet gjorde Westberg emellertid som administratör. Inte minst betydelsefulla är hans helhjärtade insatser bakom bildandet av STIM, vars förste direktör han verkade som från 1923, då han ännu var intendent vid Konsertföreningen, till sin död 1944. Det var under verksamhetens första år, och med Westbergs hårdnackade och idoga arbete, som svenska tonsättare började få betalt när deras musik spelades − även på restauranger och biografer.

Verk

Som tonsättare gick Eric Westberg knappast på djupet, men han hade förmågan att rycka åhöraren med sig i färggrann och effektfull instrumentationskonst, som ännu är väl värd att beundras, inte minst i den spirituella orkesterdikten Gask, där såväl banjo som saxofoner återfinns i instrumentariet. Genombrottet kan sägas ha kommit 1930 då dåvarande Radiotjänst utlyste en kompositionstävling för att få fram nya verk för mindre orkestrar. Föreningen svenska tonsättare (FST) samarbetade med Radiotjänst i detta projekt, och man åtog sig att trycka de vinnande verken – vilket blev starten till förlagsnamnet Edition Suecia. Eric Westberg erhöll två pris i tävlingen, ”ett för en Lustspelsuvertyr och ett för en studentikos sak, kallad Gask. Det var dessutom nära att också den mycket kontrapunktiska kompositionen Nenia prisbelönades.” (Atterberg: Minnesanteckningar) Nenia är i själva verket en bearbetning för stråkorkester av mellansatsen i hans stråkkvartett.

Virtuos och elegant orkesterkonst hittar man också i en Bellmansrapsodi och i Fem nordiska poem. Inte utan anledning har man dragit paralleller till Hugo Alfvén och Richard Strauss när det gäller orkesterns färgpalett − men hos Westberg är den nordiska tonen alltid närvarande. Mindre lyckade har hans tre symfonier ansetts vara, och de har inte spelats sedan mitten av 1940-talet. Den första symfonin skrevs i mitten av 1910-talet, men uruppfördes inte förrän 1925 av Kurt Atterberg och Konsertföreningens orkester, och torde inte ha spelats därefter, eller som Atterberg ironiskt uttryckte det: ”Westbergs symfoni − vilken för övrigt är ett utmärkt verk och som därför aldrig kommer till utförande”. Den bedömdes av recensenterna ha en ungdomlig friskhet. Även den musikantiska andra symfonin (skriven 1919−20) fick vänta länge på att uruppföras. Det skedde alltså i Stockholm 1935 av Ernest Ansermet, efter att finalen reviderats 1933. Den framfördes även av Konsertföreningen under Tor Mann i radio 1945. Två satser ur den tredje symfonin fick sin premiär av Georg Schnéevoigt 1923, men framfördes i sin helhet först 1925 av Adolf Wiklund. Den är en flödande utåtriktad och rapsodisk orkestersvit med namnet Svenska låtar och ballader, en inspirerad och lättsam underhållningsmusik, som tämligen ofta spelades i sin helhet eller i delar, men som numera vilar i arkiven. ”Vissa av motiven äro hämtade från bygdespelmännen, andra är efterbildade låtar”, enligt tonsättarens egen verkkommentar.

Westberg svarade också för musiken till en handfull filmer (1920−41), vare sig han komponerade egen musik eller arrangerade andras. Han samarbetade med betydelsefulla regissörer som Mauritz Stiller, Gustaf Molander och Ragnar Hyltén-Cavallius, och han ledde även orkestern i dessa sammanhang. I filmen Tänk, om jag gifter mig med prästen ingår ett av hans ”nordiska poem”.

Stig Jacobsson © 2015

Bibliografi

Kurt Atterberg: ”Memoarer”, opublicerade anteckningar 1947−70, Atterbergsamlingen, Musik- och teaterbiblioteket, Stockholm.
Lennart Hedwall: Den svenska symfonin, Stockholm: AWE-Gebers, 1983, s. 281, 283−285, 286, 290.

Källor

Musik- och teaterbiblioteket, Stockholm
Kungl. filharmoniska orkesterns arkiv

Verköversikt

Filmmusik (5 filmer), orkestermusik (3 symfonier, 2 symfoniska dikter m.m.), kammarmusik (stråkkvartett, pianokvartett, pianotrio m.m.), pianomusik, sånger, körmusik.

Samlade verk

Filmmusik
Fiskebyn (regi: Mauritz Stiller), 1920.
Ingmarsarvet (regi: Gustaf Molander), 1925.
Vingar kring fyren (regi: Ragnar Hyltén-Cavallius), 1938.
Folket på Högbogården (regi: Arne Weel), 1939.
Tänk, om jag gifter mig med prästen (regi: Ivar Johansson), 1941.

Symfonier
Symfoni nr 1 Ess-dur, mitten av 1910-talet. F.f.g. 29 mars 1925, Konsertföreningens orkester, Kurt Atterberg dir.
Symfoni nr 2 Ess-dur, 1919−20, rev. 1933. Dedicerad till Tage Swärd. F.f.g. 17 april 1933, Ernest Ansermet dir., Stockholm.
Symfoni nr 3 ”Svenska låtar och ballader”, 1920. Dedikation: ”Till violinmästaren Sven Kjellström”. F.f.g. 15 februari 1923, Georg Schnéevoigt dir. (2 satser), 1925 Adolf Wiklund dir. (i sin helhet).

Symfoniska dikter
Gask (Kneipe), till Gästrike-Hälsinge Nation Uppsala, 1930. Symfonisk dikt i rondoform. F.f.g. 17 april 1931, Radioorkestern, Nils Grevillius dir.
Nenia (stråkar), 1930.

Symfoniska stycken
Scherzo Pedagogico. F.f.g. 6 november 1926, Konsertföreningens orkester, Eric Westberg dir.

Uvertyrer och förspel
Lustspelsuvertyr. F.f.g. 17 april 1931, Radioorkestern, Nils Grevillius dir. [Även för militärorkester, arr. Edvard Åkerberg.]

Rapsodier och fantasier
Bellmansrapsodi (salongsorkester). [Även militärorkester, arr. Frans Erwall.]

Mindre orkesterstycken
Balscen ”efter en violinetyd av J. Mayseder”. F.f.g. 23 november 1925, Konsertföreningens orkester, Atterberg dir.
Nordiskt poem nr 1.
Nordiskt poem nr 2.
Nordiskt poem nr 3.
Nordiskt poem nr 4. [Även för liten orkester, arr. Hilding Rosenberg.]
Nordiskt poem nr 5.
[Nordiskt poem nr 1−4 även arr. för underhållningsorkester av Sven Sköld.]
Tempo di Valse (con brio), ”Viennoise”, för liten orkester.

Kammarmusik
Fantasie på två svenska folkvisor, för violin och piano.
Nordiskt poem nr 2, för violin och piano.
Stråkkvartett.
Violinsonat (endast sats 1).
Folkvisa och låtar, för stråkkvartett.
Pianotrio (endast första satsen fullbordad).
Pianokvartett.
Värmlandsvisan, arrangerad för violin och piano.

Pianomusik
Hänsynslösa indiskretioner i form av Musikaliska Apostrofer, 1928. Variationer på Du gamla du fria i tio tonsättares maner (till Föreningen Svenska Tonsättares 10-årsjubileum, Lördagen den 1 december 1928).
Å jänta å ja, fem variationer.
Impromptu.
Humoresk. Ofullbordad.

Sånger
Vallvisa (”Kom Rosa, kom Stjärna”).
I skymningen (”Låt mig sitta här på fällen”, Erik-Wilhelm Olsson).
Karins sång (”Och bergen blå”).
Eriks sång (”I vaka i drömmen”).
Eriks sång (”Jag har ett blomster känna lärt”).
Gamla Annas sång (”Hör vallstintor små”), för röst och liten ensemble.
En kärlekshistoria (”Bort med kärlek, hit med glaset”, Wilhelm von Braun).
Sånger vid pianot op. 1. 1. Bön (”Helga kraft av höjden”, ”Erik”), 2. Unga krafter (”Ej tjusa oss längre”, ”Vox”), 3. Fäbojäntan (”Hon sjunger och hon trallar”, ”Vox”), 4. Eviga rosor (”Min älskade har famnen av röda rosor full”, Carlo Möller), 5. Önskan (”Om du, om bara du till evigt levde”, Verner von Heidenstam), 6. Vision (”Svarta natt slå din svala slöja”, Cecilia Sandell).

Körmusik
Två manskvartetter op 4. 1. Min skuta ("Hon springer över dyningen", Fredrik Nycander), 2. Violoncell ("Jag från mitt hjärtas hjärta", Ernst Josephson).
Hallandssommar (William Seymer), för blandad kör. Till Felix Körling och Halmstad körsällskap.
Danslek ("Vi, ja vi ska dansa över berg"), för kör och piano.
Kantat till 92:års män ("Åren tåga såsom molnen skrida", Ivan Oljelund), för T, B, manskör och liten orkester.
Notpräntarnas revolution (Eric Westberg efter A. von Chamisso), för manskör, 1937. Till Kurt Atterbergs 50-årsdag.
Staffansvisan (Oscar Levertin), för solo, blandad kör, liten orkester (ofullbordad). 


Verk av Eric Westberg

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 1