Wilhelm Stenhammar (1871−1927)

Jungfru Blond och jungfru Brunett
[nr 4 ur "Visor och stämningar"]

opus 26 nr 4

  • Tillkomstår: "idéen 1904, utförd 1908" (W.S.)
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Bo Bergman (1869-1967)
  • Speltid: 4 min

Exempel på tryckta utgåvor

• Wilhelm Hansen, Köpenhamn 1911
• Nordiska Musikförlaget, Stockholm 1970
• Leyerle Publications, New York 1999, ISBN 1-878617-32-X

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Exempel på inspelningar

Deutsche Grammophon, 1996
Anne Sofie von Otter, sång, Bengt Forsberg, piano

Beskrivning av verket

Vivace g-moll 2/4


Libretto/text

Jungfru Blond och jungfru Brunett
dansa med fingret på kjolen.
Så höstklar är luften och lätt, lätt, lätt,
lätt som de svingande jungfrurnas
klingande glädje i solen. Se på.
Nu höja de sig, nu böja de sig,
och ögonen lysa och flätorna slå
och kinden har heta fläckar.
- men långt över ängens gulnade vall
står rymden kall,
och nakna stå träd och häckar.

O jungfrur, vi dansen I än
och sjungen och skratten?
Det faller en stjärna igen,
och snart kommer natten.
Den kommer som tjuven,
när ingen ser och ingen ber.
Som en rovfågelssvärm slår den ner
och förmörkar vägar och vatten.

Jungfru Blond och jungfru Brunett
stanna förskrämda i dansen.
Hur hemskt blev allting med ett
i den sista döende glansen.
Det visslar i vinden och smuger på tå
och skrattar i ris och dungar.
De stackars jungfrurna små
skälva som fågelungar.

Och vita i kinden, med flätor som slå, slå, slå,
rusa de hemåt båda.
Härute är villor och våda,
men hemma är världen en spiselvrå
och mor den enda i världen.
Hon sitter så tyst och tvinnar och snor
och stirrar frysande
in i de lysande glöden på härden.

De gömma sitt hjärta hos mor
och kyssa den gamlas händer,
och timmarna rinna och kvälln blir stor,
det rasslar i brasans bränder.
Men ute som troll på tå
det mumlande mörkret skrider:
- Ni käraste jungfrur små,
jag tar er väl vad det lider...