Wilhelm Stenhammar (1871−1927)

Snöfrid

opus 5

  • Verktyp: Blandad kör med soloröst(er) och orkester
  • Textförfattare: Viktor Rydberg
  • Speltid: Ca. 15-20 min

Instrumentering (besättning)

2.2.2.2. / 4.2.3 / timp, hp / str

Soloröster/kör

Solister: sopran, mezzosopran, tenor
Blandad kör

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Beskrivning av verket

-


Verkkommentar

Under de första åren av 1890-talet utvidgar Wilhelm Stenhammar snabbt formatet på sina kompositioner och i den utvecklingen utgör Snöfrid ett viktigt steg. Som tonåring hade han i första hand koncentrerat sig på sånger och pianomusik, även om han också komponerade några körvisor. 1891 – då 20-åringen Stenhammar gjorde sin militärtjänst – tillkom de två balladerna Florez och Blanzeflor för baryton och orkester (till text av Oscar Levertin) och Snöfrid (till text av Viktor Rydberg) för soli, kör och orkester. Wagner spelar här en viktig roll. Nästa steg, helt logiskt, blir komponerandet av operan Gildet på Solhaug, som inleddes 1892 och slutfördes det följande året.
Bo Wallner har i sin stora Stenhammarbiografi föreslagit att dessa verk är en musikalisk motsvarighet till det slags litteratur som skrevs av nittiotalisterna – med Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Oscar Levertin och Erik Axel Karlfeldt som ledande namn. I Stenhammars fall blev det en utgångspunkt i saga och myt, inspiration från Wagner men också en anknytning till folkmusiken, både visan och dansmusiken.
Rydbergs ballad berättar om hur den unge Gunnar möter huldran Snöfrid, och tillsammans beger de sig till havs för äventyr. Här frestas Gunnar av tanken på rikedom, på ett våldsamt hjälteliv och på sinnlig njutning. Men Snöfrid kommer med förlösande ord: ädelt armod, kamp för det goda och bejakande av utmaningar är att föredra. Då kan Gunnar få återse sin huldra.
Verket är skrivet i tre delar: först mötet mellan Gunnar och Snöfrid, sedan de tre frestelserna och till sist Snöfrids manande ord till Gunnar. I de partier där det förekommer dialog eller repliker komponerar Stenhammar dem för solorösterna, de återberättande eller reflekterande delarna framförs av kören medan orkestern är inriktad på det stämningsläggande.
Snöfrid uruppfördes av Musikföreningen i Stockholm den 11 februari 1896 och blev en publikframgång, även om kritikerna i Stockholmspressen inte var odelat positiv. Följande år framfördes balladen i Köpenhamn, då med ett starkt gensvar från både publik och kritik. Ytterligare tonsättningar av Rydbergs text är gjorda av Elfrida Andrée (1879) och Jean Sibelius (1900).

© Erik Wallrup, Levande Musikarv


Libretto/text

Kör
I kvällens mörker och stormens larm
han hörde en röst vid sin fönsterkarm:

Snöfrid
"Gunnar,
nu går det böljor över sjö!
Kom, jag vill se om din håg är varm,
om mod kan bo i en gossebarm:
Kom, gunga på våg en huldremö!
Och rädes du icke för svek och harm,
Gunnar,
då styra vi ut till din lyckas ö."

Kör
Det var Snöfrid.
Djupt i skogen stundom såg han henne,
älskligare huldra aldrig fanns:
skön hon var med blåa ögons glans,
gyllne lockar om det vita änne.

Han ilade ut, hon tog hans hand,
så gingo de ned till sjöastrand ...

Gunnar
"Snöfrid,
hur fager du är i din silverskrud !"

Kör
Och månen rann upp vid skogens rand
och lyste ur moln med rödgul brand
å seglet, som spändes på ungmöns bud,
och snäckan hon sköt i skum från land.

Gunnar
"Snöfrid,
vi gunga på våg, mina drömmars brud!"

Kör
Vid hans sida
sitter hon och lyss till vindens saga,
skådar drömmande till månens klot;
runt omkring dem dånar vågors hot,
runt omkring dem stormens röster klaga.

Nu vräker en bränning mot stäv och stam,
där skjuter en berghög udde fram.

Manskör
"Gunnar,
vi syna guld i månljus natt,"
så locka små troll i dvärgaham,
de locka de vinka från bergets kam:
"Gunnar, kom gosse, tag din lycka fatt!
Vi skola dig fria från armods skam!
Gunnar,
giv oss din själ, så får du vår skatt!"

Kör
Det viner i luft, det skummar på fjärd,
där brusar nu fram en rasande färd.
"Gunnar,
där kommer Utgårds vilda jakt!"
De komma med lurar och fanor och svärd
och ryta sin dövande hyllningsgärd
åt våldet, som Midgård i kedjor lagt.
"Giv oss din själ, och i minnets värld,
Gunnar,
ditt namn skall stråla med ärans prakt!"

Nu syntes en vik, där månen ljöt
sitt skimmer och böljan domnad flöt.

Sopran
"Gunnar,"

Kör
Så lockar en röst.

Sopran
"vänd hit din stäv!
Dig väntar en hydda i lundens sköt,
en trohet, som aldrig sitt löfte bröt,
här drömme du ljuvt vid strandens säv!
Den vänaste arm, som ett famntag knöt,
Gunnar,
skall väva med kärlek din levnads väv!"

Kör
Men Snöfrid reste sig
hög i stäven:

Snöfrid
"Bättre är kämpens
ädla armod
än drakens dolska
ro på guldet,
bättre är hånad
död för det goda
än namnfrejd vunnen
i självisk ävlan,
bättre än fridens
är farans famntag.
Väljer du mig,
då väljer du stormen.
Ty de hårda
hjältelivets
runor lyda:
svärd mot snöda
jättar draga,
modigt blöda
för de svaga,
glad försaka,
aldrig klaga,
strida hopplös strid
och namnlös dö.

Det är livets sanna hjältesaga.
Leta icke efter lyckans ö!"

Kör
Och i töcken
svann hans huldremö.
Ensam drev han kring i böljors öken.

*  *
*

Kör
Gunnar! Gosse!
Många vägar öppna sig till griften;
om bland dem du väljer kämpens stig,
genom oro, genom kval, genom hårda skiften,
genom tvivlets töcken för han dig.
Trött och ensam
kämpe i sitt blod den man, som lyfte
sköld till värn för denna världens små,
och ju himlen närmare hans syfte,
desto tyngre fjät han måste gå.

Dock, du gosse,
är du dina bästa drömmar trogen,
återser dig huldran någon gång,
leker med dig, som I lekt i skogen,
sjunger för dig tröstlig runosång,
öppnar för dig
dina barndomsminnens blomstergårdar,
när från strid du längtar dit igen,
där på Idavallen nornan vårdar
morgonlivets gyllne tavlor än.


Mediafiler

Edition Levande Musikarv

  • Partitur
    Noter

Referenser

  • Klaverutdrag
    • Snöfrid (43 sidor, pdf - 5,5 MB  |  Nedladdad 794 gånger)
      Edition: Det nordiske forlag, Köpenhamn
    Autograf