Fredrik Silverstolpe (1769−1851)

Fredrik Samuel Silverstolpe föddes i Stockholm 28 december 1769 och dog i samma stad 2 december 1851. I sin ungdom studerade han musik för bland andra Joseph Martin Kraus. Silverstolpes musikproduktion innefattar över 130 sånger, men ännu intressantare är hans musikkritiska produktion som förutom artiklar i dagspressen omfattar en biografi över Kraus och en omfattande analys av dennes opera Aeneas i Carthago. Invald i Kungl. Musikaliska akademien 1798.

Liv

Denne år 1851 aflidne man hörde till hufvudstadens mest bildade musikvänner, och sysselsatte sig ännu vid hög ålder, vid åttio år, dels med egna kompositions försök, dels med studerandet af de högtfrejdade tonsättarnas arbeten […]. Silverstolpe älskade och vördade den klassiska musiken, framför den nya.

Så beskriver kritikern och tonsättaren Abraham Mankell sin äldre kollega Fredrik Samuel Silverstolpe i sin svenska musikhistoria år 1853. Men även om Silverstolpe och Mankell har kritiken och tonsättandet gemensamt så är skillnaderna dem emellan slående. Där Mankell var en tidstypisk nationalromantiker som betonade vikten av den gemensamma folksjälen för den enkla sångens överhöghet, var Silverstolpe en sann upplysningsman med klassicism och individualism som självklara estetiska ideal.

Silverstolpe föddes i Stockholm 1769 och dog i samma stad 1851. Hans liv och gärning sträcker sig från den gustavianska eran, långt in i det romantiska 1800-talet (det kan nämnas att Silverstolpes kusin David Gudmund var gift med Magdalena ”Malla” Silfverstolpe, som höll salong i Uppsala). I sin ungdom studerade Silverstolpe arkitektur men odlade också ett intresse för musik, som närdes av hans bekantskap med den tretton år äldre hovkapellmästaren Joseph Martin Kraus. Vid tjugosju års ålder utsågs Silverstolpe till chargé d’affaires vid den svenska beskickningen i Wien. Där träffade han bl.a. den franska republikens sändebud, marskalk Bernadotte, som så småningom utsågs till Sveriges nye kung.

Som riksdagsledamot i konstitutionsutskottet kritiserade Silverstolpe tryckfrihetsförordningen i förslaget till ny regeringsform för att inte ha vädrat ut alla former av censur (den tryckfrihetsförordning som antogs 1810 har av senare kommentatorer ofta misstagits för att inbegripa upphovsrätt till musik). Under sin tid i Wien hade Silverstolpe regelbunden kontakt med Joseph Haydn, för vilken han introducerade Johan Wikmansons musik. Haydn återgäldade Silverstolpe genom att låta denne ta del av sitt ännu ej framförda oratorium Skapelsen, som Silverstolpe översatte till svenska och lät uppföra i Stockholm 1801, endast två år efter uruppförandet i Wien.

Kritiker, överintendent och biografiförfattare

Vid denna tid var Silverstolpe redan ledamot i Kungl. Musikaliska akademien (invald 1798, ledamot av andra klassen 1814 och första klassen 1841), där han genast verkade för Haydns inval som hedersledamot. Under en period studerade Silverstolpe musikteori för Pehr Frigel och år 1809 publicerade han en imponerande analys av Kraus 6-timmarsopera Aeneas i Karthago, omfattande närmare 120 sidor (inspirerad av Kraus analys från 1785 av Niccolo Piccinis Didon, men överträffande sin förlaga femfaldigt i omfång). Fyra år senare utsågs Silverstolpe till överintendent vid de Kungliga hovstaterna, vilket innebar att han också fick ansvar för Kongl. Museum, föregångaren till dagens Nationalmuseum. 

Periodvis skrev Silverstolpe musikrecensioner och –artiklar i dagspressen (Stockholms Posten, Dagligt Allehanda och Svenska Biet), vilka han så småningom lät publicera i en samlad volym. 1833 publicerade han vad som är att betrakta som den första musikerbiografin i Sverige, över ungdomsidolen Kraus, där han också bifogar 50 brev från kompositören. 1837 drog sig Silverstolpe tillbaks från yrkesliv och offentlighet, till Näs gård i Uppland, där han på ålderns höst fick tid att ägna sig åt en av sina främsta fritidssysslor sedan ett par decennier: att komponera musik.

Verk

Musiken

Silverstolpes musikproduktion omfattar över 130 sånger, i regel med piano- eller stråkackompanjemang. Till skillnad mot exempelvis Erik Gustaf Geijer lät Silverstolpe varken publicera sina kompositioner eller framföra dem offentligt, vilket kan ses som överensstämmande med tidens aristokratiska konventioner (så sent som 1838 hänvisar Silverstolpe till Kants moraliska imperativ som intäkt för det osedliga i att ta inträde för offentliga musikframföranden). Först ett halvsekel efter Silverstolpes död gav Karl Valentin ut ett par av Silverstolpes sånger för röst och piano i en samlingsvolym ägnad svensk sång. Karaktäristiskt för musiken är att den, helt i linje med Silverstolpes i text och ord manifesterade estetik, håller sig inom klassicistiska ramar. Snarare än Kraus Sturm und Drang-ideal kan det tyckas som om Silverstolpe funnit inspiration i Haydns sånger. Detta innebär att Silverstolpes produktion, åtminstone den för mindre sättningar, ger ett märkligt anakronistiskt intryck i jämförelse med musik av samtida svenska romanstonsättare som t.ex. Adolf Fredrik Lindblad eller Geijer. Kanske gör man, som en historiker skriver, Silverstolpes sånger störst rättvisa om man lyssnar till dem som ett slags ”musikaliska memoarer”.

Litterär produktion

Från ett nutida perspektiv är det dock inte komponerandet som förärar Silverstolpe en plats i det musikhistoriska medvetandet, utan hans artiklar och skrifter. Framför allt gäller det analysen av Kraus väldiga Aeneas i Carthago, ett arbete som förtjänar internationell uppmärksamhet. Likt ett slags operasemiotik avant la lettre förenas här Glucks reformistiska tankegångar med en rationell systematik värdig upplysningsmannen Silverstolpe. Detta utesluter inte ett erkännande av de övernaturliga gudomar som i fysisk gestalt aktivt interagerar med de dödliga huvudpersonerna i Kraus version av Vergilius epos (librettot skrevs av Johan Henric Kellgren), ett dramatiskt grepp som enligt Silverstolpe visar hur det moraliskt goda kan framträda som ideal i det blott möjliga. Det är också i ljuset av denna etisk-estetiska grundsats som vi kan förstå Silverstolpes detaljerade redogörelse för hur Kraus ”i de finaste drag framställt blandningen af Didos affecter med hennes närvarande afsigt och [hur Kraus] har satt dialogen uti en ton som på en gång svarar mot det naturliga i det förra och det antagna i det senare”.

Ulrik Volgsten © 2015

Skrifter av tonsättaren

Dictamen af Fredric Samuel Silverstolpe, uppläst i höglofl. ridderskapets och adelns plenum den 12 oktober 1809, wid granskningen af det förslag till en tryckfrihets-förordning, som, enligt kongl. maj:ts nådiga befallning, war af särskilta committerade uppsatt och sedermera af constitutions-utskottet till rikets ständer inlemnadt, Stockholm: Carl Deléns tryckeri, 1810.
Tankar rörande lyriska tragedien Aeneas i Carthago författad af Kellgren och satt i musik af Kraus, Strödda afhandlingar i ämnen rörande de fria konsterna 3, Strengnäs: Segerstedt, 1809.
Biographie af Kraus: med bilagor af femtio brev ifrån honom, Stockholm, 1809.
Några återblickar på rygtets, snillets och konsternas verld, Stockholm, 1841.

Bibliografi

Boer, Bertil van & Leif Jonsson, Leif: "The Silverstolpe music collection in Rö, Uppland, Sweden: a preliminary catalogue", Fontes Artis Musicae, vol. 29, nr 3, 1993, s. 93−103.
Forslin, Alfhild
: Runeberg i musiken, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet, 1958, s. 327.
Kuschner, Johan: ”Silfverstolpe (Silverstolpe), släkt”, i: Svenskt biografiskt lexikon, vol, 32, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 2003−06. 
Mörner, C.-G. Stellan
: Johan Wikmanson und die Brüder Silverstolpe: einige Stockholmer Persönlichkeiten im Musikleben des Gustavianischen Zeitalters, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1952.
Tegen, Martin: ”
Fredrik Silverstolpe’s Review of J.M. Kraus’s Æneas i Cartago”, i: Bertil van Boer (red.), Gustav III and the Swedish Stage. Opera, Theatre, and Other Foibles, Red. Lewiston/Queenston/Lampeter: The Edwin Mellen Press, 1993.
Volgsten, Ulrik
: Från snille till geni. Den svenska kompositörsrollens omvandlingar från Kraus till Måndagsgruppen och dess betydelse för synen på musik, Stockholm: Gidlund, 2013.

Källor

Uppsala universitetsbibliotek,  Musik- och teaterbiblioteket, Riksarkivet

Verköversikt

Vokalmusik (sånger för soloröst, kör m.m.), pianostycken (12 ”tonlekar”).

Samlade verk

Röst och pianokvintett
Farväl, farväl för alltid, 1819.
Odi l'aura, 1821.
Den första kyssen, 1825.
Amalias Sång, 1838.
En Israelitisk Kvinnas Sång vid Jerusalems förstöring, 1840.
Hymn till Gud, 1840.
Hymn till solen, 1840.
Titus i Jerusalem, 1841.

Kör och pianokvintett

Hosianna, 1828.
Kärleks-Sång om Våren, 1834.

Röst, piano och violin
Till Emilie, 1807.
Serenaden, 1832.

Röst och stråkkvartett
Dei fobe ad Enea, ?
Quando spunta in ciel l'aurora, 1820.
Edone, 1823.
Solitario bosco ambroso, 1825.
Clotilde till sin Förstfödde, 1832.
Utgjutelse, 1836.
Återkomsten, 1839.
Rachels Sång vid Jerusalems förstöring, 1840.
Thildas Sång, 1840.
Hoppet, 1840.
Alexis, 1842.
Den Korintiske Krigs-Skalden, 1842.

Två röster och stråkkvartett
Ah che fa la pigra aurora, 1840.

Två röster och piano
Föremålet, 1832.
De båda älskande, 1836.
Den dubbla Glädjedagen, 1837.
De Trolofvade, 1843.

Kör och orkester
Helig är Herren, 1829.

Kör och stråkkvartett
Drömmens genius till Jason, 1842.

Kör och piano
Vandrings-Sång för Ungdom, 1840.

Röst och piano
Les regrets de l'absence, 1807.
Hébé på Pafos, 1812.
Aimable enfant, 1813.
Giusti dei, 1818.
Bella fiamma, 1821.
Tu vedrai, 1822.
Se lontan ben mio tu sei, 1822.
Slafveriet, 1823.
Morgonsång, 1824.
Rosen, 1824.
Morgonen, 1824.
Den Flydda, 1824.
Invocation à Zéphire, 1827.
Vagg-Sång, 1829.
Vänskapen, 1829.
Till Sophie, 1831.
Skyddsängeln, 1831.
Ah, se mai, 1832.
Herdinnan, 1832.
Dovunque il guardo, 1835.
Amor, 1835.
Den förnöjsamma Kärleken, 1836.
Doris och Damon, 1836.
Till den Älskade, 1836.
Nerina och Damis, 1838.
Drömbilden, 1838.
Till Månen, 1838.
Damon och Phyllis, 1838.
Tutto con te mi piace, 1838.
À Egérie, 1838.
Tu sai che amante io sono, 1838.
Se viver non poss'io, 1838
Välkommen och farväl, 1838.
Maj-Sång, 1839.
Hyllning, 1839.
Höstaftonen, 1839.
Rosen och Kärleken, 1839.
Sippan, 1839.
Daphne, 1840.
Sverige, 1840.
Saknaden, 1840.
Sångens Stunder, 1840.
Till den Bortflydda, 1840.
Tallen, 1840.
Sång till Landets Tärnor, 1840.
Aftonen, 1840.
Sommarqvällen, 1841.
Tröst, 1841.
Selis, 1841.
L'amerò, sarò costante, 1841.
En tanka blott, 1841.
Till Lalage, 1841.
Hugkomst, 1841.
Till en Törnros, 1841.
Den Seglande, 1841.
Till Chloë, 1841.
Oskulden – till Solen, 1842.
Amor timido, 1842.
Natten, 1842.
Oh, che felici pianti, 1842.
Se Dio veder tu vuoi, 1842.
Se mai turbo il tuo riposo, 1842.
Maj-Natten, 1842.
Nattens nöjen, 1842.
Semplice fanciulletto, 1842.
Amor och Skalden, 1842.
Kyssarne, 1842.
Te solo adoro, 1842.
Till Fredrika, 1842.
Aftonbilder, 1842.
Aftonens förhoppning, 1842.
Si il ciel mi divide, 1842.
Känslan af våren, 1842.
Budskapen, 1845.
Budbärerskan, 1845.
Till den Frånvarande, 1845.
Till Chloë, 1845.
Morgonen, 1845.
Digli, ch'io son fedele, 1845.
Chi mai di questo core, 1845.
Saper ti basti, 1845.
Ah rammenta, o bella Irene, 1845.
F.C.M., 1845.
Tonkonsten, 1846.
Selmar och Selma, 1846.
Diana ed Endimione, 1846.
Amore a Pallade, 1846.
A giorni suoi la sorte, 1846.
Aftontankar, 1846.
Källan, 1847.
Tonate sereni, 1847.
Drömmen, 1847.
Non so dir, se pena sia, 1847.
No, non vedrete mai, 1847.
Lycklig den, 1850.


Verk av Fredrik Silverstolpe

Det finns inga verk av tonsättaren registrerade