Johan Helmich Roman (1694-1758)

Johan Helmich Roman (född 26 oktober 1694 i Stockholm, död 20 november 1758 på gården Haraldsmåla i Småland) är en av Sveriges främsta tonsättare genom tiderna. Han har kallats ”den svenska musikens fader” och det finns goda skäl därtill. Som hovkapellmästare, tonsättare, musiker och pedagog lade Roman grunden till ett allt rikare musikliv i 1700-talets Sverige. Han var därtill den förste svenske kompositören på hög internationell nivå, med en rik musikalisk produktion. Den omfattar de flesta av den tidens musikgenrer, instrumentala som vokala, med undantag för opera och oratorium.

Liv

Barndom, studier och tidiga framträdanden

Johan Helmich Roman var född i en musikerfamilj som son till hovkapellisten Johan Roman d.ä. och hans hustru Catharina Margareta von Elswig. Faderns släkt hade sina rötter i Finland, medan modern tillhörde en tysk släkt, inflyttad till Sverige. Sonen Johan Helmich skrevs därför helt naturligt in i Tyska skolan, den bästa i Stockholm. Så fick han redan i barndomen del i ett vidare europeiskt kulturarv.

Den unge Johan Helmich visade tidigt en exceptionell begåvning som violinist. Säkert hade han i hemmet fått en gedigen musikutbildning av sin far. Redan vid sju års ålder lät han enligt Sahlstedt ”höra sin violin på Kongl. Hofwet, där han färdigt spelte swåra Stycken af åtskillige kompositioner” och ”medverkade som elvaåring vid en stor hovfest, Barncomoedian på Hoftheatren”.

1711 blev Roman d.y. som sjuttonåring fast anställd vid Hovkapellet. Där dominerade ännu det nordtyska inflytande som präglat den svenska stormaktstidens musikodling. Bland hovkapellisterna fanns från 1712 oboisten Johann Jakob Bach, en äldre bror till Johann Sebastian Bach. Han hade 1704 tagit anställning som ”hautboist” vid Karl XII:s livgarde, men kallades 1712 till Sverige för att inträda i Hovkapellet, där han sedan tjänstgjorde till sin död 1722. Den unge kapellisten Johan Helmich Roman satt alltså under flera år sida vid sida med Johann Sebastian Bachs älsklingsbror i det svenska hovkapellet. Roman trakterade själv oboe som sitt andra instrument och var enligt flera vittnesbörd även skicklig på det instrumentet. Säkert lärde han mycket av den erfarne tyske oboisten med bakgrund i den suveräna, traditionsrika musikersläkten Bach. Under 1700-talets första decennier växte sig emellertid de franska influenserna allt starkare vid det svenska hovet och så även i Hovkapellet. Under sin lärotid i Hovkapellet fick Roman således en värdefull skolning i både tyska och franska stilideal.

En ung svensk i Händels orkester

Bland alla depescher som utväxlades mellan Stockholm och Bender under Karl XII:s ödesdigra vistelse inom det osmanska riket, finns ett kort aktstycke ställt till hovmarskalken Nicodemus Tessin. Det gällde vissa lönefrågor vid hovkapellet:

Såsom Wij i nåder hafwe bewilliat, at […] musicanten Johan Roman den yngre på någre åhr få resa til at perfectionera sig i Musiquen, williandes iämwäl til någon understöd på resan, låta honom åthniuta hela löhnen;
                                                                        Wed Bender d.19. Martij 1712
                                                                        Carolus.

För Karl XII var detta förvisso ett ärende av ringa vikt. För den unge kapellisten och för det svenska musiklivets fortsatta utvecklig blev beslutet däremot av avgörande betydelse.

När Roman − redan efter ett års anställning − gavs nådigt tillstånd till studier utomlands, var Hovkapellet och dess ekonomi ”för tijden mycket svagt”. Det ledde till att Roman först kring årsskiftet 1715/16 kunde ge sig av, och då till London. Ytterst litet är känt om hans vistelse i England. Kungl. Sekreteraren Abraham Sahlstedt uppger dock i sitt tal vid en minneshögtid över Roman att den unge svensken kort efter sin ankomst till London blev ”antagen til Violinist wid operan” och att han därtill fick undervisning i generalbas ”af den store Mästaren Hendel” och i komposition av ”Musices Doctoren Pepusch”. Sahlstedt uppger vidare att ”den Swenska Virtuosen […] wid påfordran, låtit höra sin färdighet på fiol och haut bois” hos hertigen av Malborough och andra ”höga Herrar. Som en följd därav åstundade hertigen af Neucastle, at han skulle lämna Operan, och komma i hans Hof såsom Gentleman, hvilket ock skedde år 1717.”

King’s Theatre − där Roman anställdes − var vid denna tid ett av de främsta operahusen i Europa; med italiensk opera som specialitet, med Händel som huskomponist och med en rad lysande sångsolister. Ekonomiska svårigheter ledde emellertid till att operan tvingades stänga hösten 1717, vilket stämmer väl med uppgiften om att Roman det året lämnade sin anställning där. Efter en tid i träda gjordes ett par år senare en ny satsning på italiensk opera vid King’s Theatre. Man satsade djärvt på några av de främsta sångarna i Europa och som kapellmästare kontrakterades åter Händel. Den orkester han nu sattes att leda bestod av 34 musiker på hög internationell nivå. I några lönelistor från 1719/20 över de musiker som då anställdes finner vi i andra violinstämman en viss Mr Roman. ”Den svenske virtuosen” hörde inte till de högst rankade i denna ypperliga musikerskara. Lönemässigt stod han lågt, liksom de övriga i andra violinstämman. Men han fanns där − som enda nordbo − i en av de mest åtråvärda orkestrarna i Europa vid denna tid.

Det innebar att den unge svensken bl.a. medverkade när Händel från cembalon ledde den glansfulla premiären på Radamisto i april 1720. Och vare sig Roman fått undervisning i generalbas av Händel eller inte har han helt visst från sin plats i orkestern kväll efter kväll kunnat studera Händels continuospel och hans sätt att leda sångare och musiker. Programmen under de närmast följande säsongerna domineras helt av de tre tonsättarnamnen Händel, Giovanni Bononcini och Attilio Ariosti − alla rikt representerade i Romans efterlämnade musikalier. Det är ingen tvekan om att han här grundligt lärt känna den italienska barockoperan och dess stilideal.

Hovkapellmästaren Roman

Vid det svenska hovet väntade det nya kungaparet otåligt på att Roman skulle återvända hem. Efter det dödande skottet mot Karl XII i november 1718, hade hans syster Ulrika Eleonora valts till Sveriges drottning. Inte långt därefter abdikerade hon emellertid till förmån för sin gemål, arvprinsen Fredrik av Hessen-Kassel. I maj 1720 kröntes han till Fredrik I.

Roman skulle under många år komma att tjäna detta kungapar. Men det är givet att han inte gärna lämnade sin pult i Händels orkester och sin tjänst vid ett operahus som då sjöd av vitalitet. Hemma väntade ett musikliv ”i lägervall” − som Roman själv uttryckte det − och ett tungt slitgöra vid det efter decennier av krig totalt nedgångna Hovkapellet. Där fanns ingen opera, ingen konsertverksamhet. På försommaren 1721 återvände han ändå till Stockholm som välutbildad, modernt inriktad musiker. Han hade utvecklats till en briljant violinist. Och framför allt hade han som tonsättare tillägnat sig grundlig kunskap om nya stilströmningar, inte bara på operans utan även på instrumentalmusikens område. Han hade därtill skaffat sig en erfarenhet av det livfulla engelska konsertväsendet och en repertoarkännedom som skulle visa sig ovärderlig för den framtida verksamheten som hovkapellmästare.

Det svenska hovet var sannerligen i starkt behov av en man med Romans kapacitet. Bara några månader efter hemkomsten utnämndes han till vice kapellmästare, ”såsom wij i nåder låta oss väl behaga den ogemena färdighet, som Johan H. Roman sig uti musiquen har förvärfvat”, står det i utnämningsbrevet, utfärdat av Fredrik I den 18/12 1721. Under de närmast följande åren arbetade Roman intensivt för att höja orkestern till en acceptabel nivå.

Några år efter hemkomsten framträdde han även som tonsättare med en serie hyllningskantater till kungaparet. Den första av dessa Feste musicale är en kantat för soli, kör och orkester framförd på Fredrik I:s födelsedag 1725 − en festlig dialog på italienska mellan Svezia (sopran) och Frederico (bas). Drottningen uppvaktades även hon på liknande sätt, bland annat 1727 med kantaten Statt upp du trogna folk (för sopran, bas och orkester). Det är tillfällesverk med stildrag från både fransk och italiensk musik. Några av dem inleds med en uvertyr i fransk stil, andra av en enkel italiensk sinfonia. De flesta ariorna följer den italienska da capo-formen, är mjukt sångbara och i vissa fall rikt krusade med koloraturer. Till de uppenbara förebilderna hör Bononcini och Händel.

Hyllningsmusik av annan art är Golovinmusiken, komponerad på beställning av den ryske ambassadören i Stockholm greve Nicolai Golovin, med anledning av den tolvårige tsar Peter II:s kröning i S:t Petersburg i februari 1728. Denna tilldragelse firades med praktfulla festligheter som krävde en myckenhet musik. Och Roman levererade ett rikt förråd av charmfulla, växlingsrika instrumentalsatser − hela 25 stycken.

Det var naturligtvis angeläget för Roman att även som komponist meritera sig för hovkapellmästartjänsten. Den blev ledig i oktober 1726, då den gamle hovkapellmästaren avlidit. Några månader senare utfärdades en fullmakt för ”wår Tro Tienare […] oss älskelig Johan H. Roman […]  at wara Capellmästare wid Wårt Hof”. Så blir Roman även nominellt Hovkapellets ledare. Ett halvår senare publiceras hans XII Sonate a flauto traverso, violone e cembalo, de enda verk av Roman som gavs ut i tryck under hans livstid. Flöjtsonatorna tillägnades drottning Ulrika Eleonora − ett underdånigt tack från den nyutnämnde hovkapellmästaren. Med dessa sonator presenterar sig Roman offentligt som fullfjädrad komponist.

I och med Romans utnämning till hovkapellmästare märks snart tecken på en starkt ökad aktivitet vid Hovkapellet. Det är nyordningar som tydligt avspeglar de djupgående förändringarna i det europeiska musiklivet vid denna tid. Så ersattes exempelvis i juli 1727 de två pojkar som tjänstgjort som discantister av sångerskor. Därmed bröts den månghundraåriga traditionen med gossar i överstämmorna, för att tillmötesgå den nya vokalstilens bruk av kvinnoröster i operaarior och kantater. Det var också första gången någon kvinna anställdes i det exklusivt manliga Hovkapellet. Det innebar även att Roman fick tillgång till professionella sångerskor i de många vokalverk han i fortsättningen komponerade.

Hitintills hade Roman helt naturligt iklätt sig den traditionella rollen som hovets privata komponist och kapellmästare. Men 1731 förde han ut det kungliga kapellet i en öppen, offentlig konsertverksamhet. Därmed inleddes ett nytt skede i det svenska musiklivet − ett skede då konstmusiken inte längre begränsades till hov och kyrka, utan alltmer togs upp av en musikintresserad allmänhet. Då Roman startade denna verksamhet var han tidigt ute även internationellt sett. Offentliga konserter för betalande publik gavs bara på några få ställen i Europa. England var föregångslandet, men Roman hade förmodligen även hämtat idéer från de berömda Concerts spirituels i Paris. De första svenska konserterna gavs vid påsk 1731 i Riddarhussalen i Stockholm med Händels Brockes-passion på programmet. Under de följande åren stod flera Händelverk på repertoaren, bland andra hans Chandos anthems, hans pastoral Acis och Galatea och oratoriet Esther. Tio år efter Londonvistelsen kunde Roman således offentligt framföra några av de verk han sannolikt hört Händel själv dirigera.

Anmärkningsvärt är att texterna i dessa verk här översatts till svenska. Detta engagemang för det svenska språket präglar i hög grad Romans vokala produktion. På musikens område var han pionjär i sin plädering för modersmålet, men detta var i själva verket ett av de mest fruktbara dragen i 1700-talets svenska kulturliv inom litteratur, teater, musik och vetenskap. Det svenska språkets ”uppodling” sågs även som en viktig uppgift inom Kungl. Vetenskapsakademien (grundad 1739), där Roman redan under akademiens första år invaldes som representant för den musikaliska vetenskapen.

Komponisten Roman såg som sin uppgift att skapa en rik repertoar av kyrkomusik med svensk text. Och detta förverkligades på olika sätt: han komponerade egna verk, han översatte texter i utländska vokalverk till svenska och företog även omarbetningar av utländska verk. Svenska texter har också alla hans Andliga sånger, närmare hundratalet tonsättningar, de flesta till texter ur Psaltaren. Hans sakrala produktion kulminerar med Then Swenska Messan för soli, kör och orkester, komponerad i början av 1750-talet. Därmed fullbordade Roman sin strävan att visa det ”Svenska tungomålets böjelighet til kyrkomusique”. Det hindrar inte att han även tonsatte texter på en rad andra språk. Och i sin musik var Roman − ”den svenska musikens fader” − i högsta grad internationell.

En ny resa, nya intryck och ny musik

För tonsättaren Roman tycks 1730- och 1740-talen ha varit en period av mognad och flödande produktivitet. 1735 fick han möjlighet att ge sig ut på en andra utlandsresa, denna gång till England, Italien och Tyskland. Han blev borta i två år och de erfarenheter han då gjorde bidrog i hög grad till hans rika konstnärliga utveckling. Till de nya värdefulla kontakterna och mötena med åtskilliga av den tidens främsta musiker och tonsättare bidrog säkert hans utmärkta språkkunskaper − han talade engelska, franska, italienska, tyska och förstod enligt Sahlstedt ”äfven Latin, så at han kunde läsa en auktor”.

Roman reste nu igenom ett Musikeuropa präglat av brytningar mellan högbarocken och den nya galanta stilen. Han kom in i kretsar där debattvågorna gick höga om den franska respektive italienska musikens överlägsenhet och om försöken att blanda de två i en stile misto. Efter dessa två år var utomordentligt väl orienterad i sin tids musikskapande. Till en viss del framgår detta även av de många namn som figurerar i Romans bevarade excerpter och avskrifter och av alla de musikalier han förde med sig hem till Hovkapellet. Ännu tydligare avspeglas det i hans egen musikaliska produktion. Bland instrumentalverken finns de allra flesta av den tidens högaktuella besättnings- och genretyper representerade, likaväl som de olika nationella stilidealen − musik som lämpar sig utomordentligt väl både i hovsammanhang och vid de offentliga konserterna.

Hans orkesterproduktion omfattar nära tjugo sinfonior, nio sviter, fyra uvertyrer, sju solokonserter och därtill en rad fristående orkestersatser och skisser. I hans kammarmusik är både triosonatan och solosonatan för ett instrument och continuo väl representerade. Där finns även klaversonator samt flersatsiga verk för soloviolin. Dessa märkliga Assaggi a Violino Solo hör till det mest självständiga i hans produktion. Assaggio betyder närmast ”försök” eller ”prov”. Bakom den anspråkslösa titeln döljer sig svit- eller sonatartade kompositioner i tre eller fyra satser för oackompanjerad soloviolin − en ganska ovanlig verkform vid denna tid. Väl kända för eftervärlden är J.S. Bachs mästerliga soloverk för violin respektive violoncell, men det är verk som Roman knappast kan ha känt till. Det är däremot troligt att han i London lärde känna Geminianis sonator op. 1 för soloviolin, vilka 1716 utgavs i en version utan generalbas. Kanske lyssnade även den unge svensken till dessa verk framförda av Geminiani själv, som då var verksam som violinist vid det engelska hovet och i Londons blomstrande konsertliv.

Romans sena period

I början av 1740-talet skedde en rad genomgripande förändringar vid det svenska hovet. Äktenskapet mellan Ulrika Eleonora och Fredrik I var barnlöst. När drottningen avled i november 1741 blev successionsfrågan prekär. I sökandet efter lämplig tronföljare vändes blickarna främst mot de danska och tyska furstehusen. Valet stannade slutligen för Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp. I oktober 1743 höll den nye kronprinsen sitt intåg i Stockholm och några månader senare slöts ett giftermålskontrakt mellan Adolf Fredrik och prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store.

Bröllopet firades sommaren 1744 med en vigselceremoni på Drottningholms slott, där den preussiska prinsessan togs emot med all tänkbar prakt. Hovkapellmästaren Roman svarade för de storslagna musikaliska arrangemangen och levererade själv för det kungliga ”bilägret” sitt mest glansfulla verk − den s.k. Drottningholmsmusiken. Denna ”Bilägers musique” är en svit om 24 satser − med ytterligare åtta som reserv − som säkert delades upp i lämpliga kombinationer för ceremonier och processioner, som konsertinslag och som taffelmusik under de fyra dagar som bröllopet varade.

Det unga fursteparet kom som en frisk vind in i det tungfotade svenska hovlivet. Både Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika var till skillnad från Fredrik I mycket musikintresserade, han spelade violoncell, hon cembalo. Vid sin ankomst till Sverige förde den nye arvfursten med sig sitt eget kapell om 14 tyska musiker, en välkommen förstärkning av det svenska hovkapellet som då omfattade ca 20 musiker. Det nya kronprinsparet ställde tveklöst nya krav på musiken vid det svenska hovet.

För Roman borde det förändrade läget ha inneburit nya och rika möjligheter. Han om någon behärskade ju de aktuella stilströmningarna i den europeiska musiken och var rätt man att blåsa liv i musiken vid det nya hovet. Ändå drog sig Roman efter bröllopsceremonierna på Drottningholm alltmer tillbaka från sin tjänstgöring. En bidragande orsak var sannolikt sjuklighet och allt svårare hörselproblem. Till detta kommer att Roman i juni 1744 − två månader före det kungliga bröllopet och mitt under arbetet med Drottningholmsmusiken − för andra gången blev änkling och nu stod ensam med fem minderåriga barn. 1745 beviljades han ledighet från sin hovtjänst med bibehållen lön och tillerkändes i samband därmed hovintendents titel. Han flyttade därefter med barnen till svärfaderns gård Haraldsmåla nära Kalmar, men uppehöll ändå livliga förbindelser med huvudstadens musikliv och med hovet.

Några år senare fick han order om att åter infinna sig vid hovet för att leda musiken vid Fredrik I:s begravning i september 1751 i Riddarholmskyrkan och vid kröningen av det nya kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika i Storkyrkan två månader senare. För de högtidliga ceremonierna sammanställde han musiken, ledde instuderingarna och komponerade själv flera verk, främst då Högst Salig Konung Fredrichs Begrafnings Musique samt Hans Mayt: Konung Adolph Friedrichs Krönings Music. Dessa storvulna nationella ceremonier skulle bli hovkapellmästaren Johan Helmich Romans sista kraftprov vid det hov han tjänat, alltsedan han som 17-åring anställdes som violinist i Karl XII:s hovkapell.

Han dröjde sig kvar ytterligare några månader för att våren 1752 leda uppförandet av Then Svenska Messan i det Ekebladska huset i Stockholm, möjligen komponerad på beställning av riksmarskalken Claes Ekeblad. Romans mässa är inte heller tänkt för kyrkligt bruk. Det är en Missa brevis med två av högmässans ordinariesatser, Kyrie och Gloria med avslutande Laudamus, men i övrigt fri i förhållande till gudstjänstliturgin. Musiken är snarast konsertant till sin prägel och hör mera hemma i en concert spirituel av det slag han själv introducerat i Sverige.

På försommaren 1752 är Roman åter tillbaka på Haraldsmåla. Under sina sista år ”i ödemarken”, som han själv uttryckte det, ägnade han sig åt att översätta musikteoretiska arbeten av bland andra sin gamle lärare Pepusch. Han fortsatte även att komponera, främst vokalverk till texter ur Psaltaren.

Ett finstämt − och för den tiden högst anmärkningsvärt − vittnesbörd om sin omsorg och sin kärlek till barnen ger Roman själv i sitt testamente, det sista bevarade skriftliga dokumentet av hans hand. Där uttalar han som sin ”alwarliga wilja, att som mina Barn äro mig alla lika Kiära, så skall hwad effter mig lämnas, delas dem aldeles lika emellan, så at Systrarne få så stor lott, som Broder, ty de äro lika Kiära. / Lilla Haraldsmåla d: 31 Decemb:1757.”

Hovkapellmästaren Johan Helmich Roman avled i cancer den 20 november 1758 − ett halvår före den vördade mästaren Händel. Hans sista daterade komposition är en tonsättning från ”Junij 1756” till orden i Psaltarpsalm 11: ”Jag förtröstar på Herran”. Så slutade den svenska musikens fader sitt värv.

Anna Ivarsdotter © 2014

Skrifter av tonsättaren

"Et tydligt sätt at lära..." (översättning av G Kellers "A complete Method for Attaining to Play Thorough Bass", 1707.
"En uti harmonie öfwad på clav-cymbal" (översättning av F Gasparinis "L'armonico prattico al cimbalo", 1722.
"En tractat om harmonie" (översättning av J C Pepusch "A Treatise on Harmony", 1731.
[Översättning av ] 1 band kontrapunktövningar enligt J J Fux ("Gradus ad Parnassum", 1725.
Företal till svenska översättning av Giustiniani/Marcello: Davids Psalmer, 1731.
Företal till ett drama av A D Leenberg, 1734.
[12 punkter om] "Orsaker, hvarmedelst music råkat i läger-vall" (på blad i Pepusch-översättningen).
"Något om Rom", ca 1737.

Bibliografi

Andersson, Greger: Musik av Johan Helmich Roman och hans samtida i Lunds universitetsbibliotek, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1994.
Bengtsson, Britta & Helenius-Öberg, Eva: Med Maria valt det bästa. Kring ett nyfunnet Romanbrev, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1990.
Bengtsson, Ingmar
: Johan Helmich Roman och hans instrumentalmusik − Käll- och stilkritiska studier, med förteckning över äkta, dubiösa och oäkta instrumentalverk, med BeRI-numrering, diss. Uppsala universitet, 1955.
−−−: "Signor Leos Dixit imiterat af Roman". En inledande studie över J. H. Romans musikaliska bearbetningsteknik, i Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 40, 1958.
−−−: En okänd instrumentalsats av Roman?, i Svensk tidskrift för musikforskning 1955, med tillägg i Svensk tidskrift för musikforskning, 1965.
−−−: Johan Helmich Roman − ett tvåhundraårsminne, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1958.
−−−: Roman som orgelsakkunnig, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1960.
−−−: Äkthetsproblem och en vitter tullkontrollör. Om Johan Helmich Roman och A Nicanderi Festskrift till J P Larsen, 1972.
−−−: Johan Helmich Romans flöjtkonsert, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1973.
−−−: Mr R:s spuriosity shop − A thematic catalogue of 503 works... by more than 60 composers, 1976.
−−−Handstil 14 i Roman-samlingen identifierad, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1979.
−−−: artikel i Sohlmans Musiklexikon, band 5, s. 211−213, 1979.
−−−: Johan Helmich Roman. Festmusik till Greve Golovin, i Texthäfte till skivutgåva Musica Sveciae MSCD 404, Stockholm, 1986.
−−−: Johan Helmich Roman. Sonater och Assagi, i Texthäfte till skivutgåva Musica Sveciae MSCD 406, Stockholm, 1987.
Bengtsson, Ingmar & Danielsson, Ruben: Handstilar och notpikturer i Kungl. Musikaliska Akademiens Roman-samling, Stockholm, 1955.
Cronhamn, Fritiof: Svenska musikens fader − Några anteckningar om Johan Helmich Roman, i Anmärkningar till Oscar Fredriks högtidstal i Kongl. Musikaliska Akademien, 1885.
Frigel, Pehr: Förteckning på framl. hofintendenten och kongl. kapellmästaren Johan Helmich Romans efterlämnade musikaliska arbeten, Tidning för musik, Helsingfors, 1910/11.
Gerulf, Folke: Johan Helmich Roman och Haraldsmåla, i Kalmar län 67, 1982.
Helenius-Öberg, Eva
: Johan Helmich Roman, liv och verk genom samtida ögon − dokumentens vittnesbörd, Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, nr 78, Stockholm, 1994.
−−−Johan Helmich Roman i källornas ljus, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1994.
Holm, Anna Lena: Tematisk förteckning över J.H. Romans vokalverk, Stockholm: Musikaliska akademiens bibliotek, 1994.
Ivarsdotter Johnson, Anna: Johan Helmich Roman och hans tid, i Musiken i Sverige, band 2, Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie 74, Stockholm, 1993.
Lellky, Åke: Ett bidrag till kännedomen om Johan Helmich Romans triosonater, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1936.
Moberg, Carl-Allan: Johan Helmich Roman − den svenska musikens fader, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1944.
Ryhming, Gudrun: Johan Helmich Romans sånger för 1−3 röster. En inventering, kandidatuppsats i musikvetenskap, Stockholms universitet, 1971.
Sahlstedt, Abraham M: Äreminne öfwer hofintendenten kongl. capellmästaren... Johan Helmich Roman, i Riddarhus salen framstäldt d. 30 maj 1767, 1767.
Vretblad, Patrik: Johan Helmich Roman 1694−1758 − Svenska musiken fader, band 1−2, Stockholm, 1914.
−−−: Karl Mikael Bellman och Johan Helmich Roman, i Zeitschrift der Internationalen Musikgesellschaft, 1913/14.
−−−: Johan Helmich Roman − Minnesteckning, Stockholm, 1944.
−−−: artikel i Svenska Män och Kvinnor, band 6, s. 312, Bonniers förlag: Stockholm, 1949.
−−−: Johan Helmich Roman och Ryssby församling, i Ryssby kyrka 200 år, Minnesblad utgivet av Ryssby kyrkoråd: Kalmar, 1950.
Vretblad, Åke: Ett obeaktat tal av Roman,Svensk tidskrift för musikforskning, 1937.
−−−: Johan Helmich Romans vistelse i Rom,Svensk tidskrift för musikforskning, 1945.
−−−: Johan Helmich Romans bibliotek, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1953.
Walin, Stig: Beiträge zur Geschichte der schwedischen Sinfonik, diss. Uppsala, 1941.
−−−: "Sonate a flauto traverso, violone e cembalo" da Roman , Svedese, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1945.

Källor

Norrbottens museum Luleå, Landsarkivet Härnösand, Uppsala Universitetsbibliotek, Statens Musik- och teaterbibliotek, Musikmuseet Stockholm, Nordiska museet Stockholm, Riksarkivet Stockholm, Skara stifts- och landsbibliotek, Kalmar läns museum, Växjö stadsbibliotek (avd. Stiftsbiblioteket), Lunds Universitetsbibliotek

Verköversikt

23 sinfonior, sviter för orkester (bl a Drottningholmsmusiken och Golovinmusiken), 4 violinkonserter, flöjtkonsert, oboekonsert, konsert för oboe d'amore och orkester, flöjtsonater, triosonater, verk för cembalo (sonater/sviter, mm), Assaggi för soloviolin, 25 etyder för violin, ca 70 sånger, verk för kör (Svensk mässa, kantater, mm).

Samlade verk

Verknumrering enligt Ingmar Bengtsson 1955.

Sinfonior
Sinfonia nr 9 i G-dur.
Sinfonia nr 10 i F-dur, "Printz Gustafs Musique".
Två orkestersatser nr 10 ½ i F-dur.
Sinfonia nr 11 i B-dur.
Sinfonia nr 12 i D-dur.
Sinfonia nr 13 i C-dur.
Sinfonia nr 14 i D-dur.
Sinfonia nr 15 i G-dur "Fogelvik Aug. 2. 1746".
Sinfonia nr 16 i A-dur.
Sinfonia nr 17 i F-dur.
Sinfonia nr 18 i C-dur.
Sinfonia nr 19 i G-dur.
Sinfonia nr 20 i G-dur.
Sinfonia nr 22 i e-moll.
Sinfonia nr 23 i D-dur.
Sinfonia nr 24 i D-dur.
Sinfonia nr 26 i A-dur.
Sinfonia nr 27 i d-moll.
Sinfonia nr 28 i B-dur.
Sinfonia [ouverture] nr 29 i B-dur.
Sinfonia [ouverture] nr 30 i g-moll.
Sinfonia (två orkestersatser) nr 31 i A-dur/g-moll.

Sviter och uvertyrer
Suite nr 1, Golovinmusiken, 1728.
Åtta menuetter, nr 1 1/2.
Suite nr 2, "Bilägers musiquen", Drottningholmsmusiken, 1744.
Suite nr 2 ½ i D-dur, 1744.
Sinfonia [Suite] nr 3 i E-dur.
Suite nr 4 i F-dur.
Ouverture [Suite] nr 5 i F-dur.
Suite nr 6 i d-moll.
Suite nr 7 i g-moll, "Sjukmans Musique".
Partita [Suite] nr 8 i c-moll.
Concerto [Suite] nr 25 i D-dur.
Ouverture nr 32 i F-dur, till "Festa musicale", 1725.
Sinfonia [Ouverture] nr 33 i D-dur, till "Freudige Bewillkommung", 1726.
Sinfonia [Ouverture] nr 34 i D-dur, till "Cantata zu einer Taffelmusic", 1727.
Introduzzione [Ouverture] nr 35 i F-dur, Till Cantata 1731.
Sinfonia nr 36 i G-dur, till "Cantata vid Ny-Året 1754".
Ouverture nr 37 i C-dur [Ouverture) nr 38 i G-dur.
Introduttione/Sinfonia nr 39 i F-dur, till "Bröllops Music".
Sinfonia/Ouverture nr 40 i F-dur.
Sinphonia (Ouverture) nr 41 i B-dur.
Introduzzione [Ouverture) nr 42 i g-moll.
Ouverture nr 43 i g-moll.
Introduzzione nr 44 i e-moll.

Concerti
Concerto nr 45 i B-dur.
Concerto nr 46 i B-dur.
Concerto nr 47 i g-moll.
Concerto nr 48 [per il Violino solo] i D-dur.
Concerto nr 49 [per il Violino solo] i d-moll.
Concerto nr 50 per il Violino solo i Ess-dur.
Concerto nr 51 per il Violino solo i Ess-dur.
Concerto/Partita nr 52 [per il Violino solo] i f-moll.
Concerto per il Oboe d’Amore nr 53 i D-dur.
Concerto för flöjt och orkester i G-dur (tidigare tillskriven F. Zellbell d.y.).

Triosonator
Sonata à Tré nr 101 i g-moll.
[Suite] nr 102 i B-dur, i: 6 Sonate a tre, nr 1.
[Suite] nr 103 i d-moll, i: 6 Sonate a tre, nr 2.
Två orkestersatser nr 104 i d-moll, i: 6 Sonate a tre, nr 3.
Sonata à 3 nr 105 i e-moll, i: 6 Sonate a tre, nr 4.
Sonata à 3 nr 106 i h-moll, i: 6 Sonate a tre, nr 5.
Sonata à 3 nr 107 i a-moll, i: 6 Sonate a tre, nr 6.
Sonata à 3 nr 108 i D-dur, i: 7 Sonate a tre, nr 1.
Sonata à 3 nr 109 i fiss-moll, i: 7 Sonate a tre, nr 2.
Sonata à 3 nr 110 i C-dur, i: 7 Sonate a tre, nr 3.
Sonata à 3 nr 111 i D-dur, i: 7 Sonate a tre, nr 4.
Sonata à 3 nr 112 i B-dur, i: 7 Sonate a tre, nr 5.
Sonata à 3 nr 113 i g-moll, i: 7 Sonate a tre, nr 6.
Sonata à 3 nr 114 i A-dur, i: 7 Sonate a tre, nr 7.
XII Sonate a flavto traverso, violone e cembalo nr 201−212, Tryck Stockholm 1727.
Sonata à Violino Solo e Basso nr 214 i A-dur.

Klaversonator
Sonata nr 215 i C-dur.
Sonata nr 216 i e-moll (Ofullständig).
Sonata nr 217 i e-moll.
Sonata nr 218 i e-moll.
Sonata nr 219 i D-dur.
[Sonata] nr 220 i A-dur (Ofullständig ?).
Sonata nr 221 i F-dur.
Sonata nr 222 i d-moll.
Sonata nr 223 i B-dur.
Sonata nr 224 i g-moll.
Tolv sonator (suiter) för klaver nr 225−236.
Sonata nr 237 i C-dur.
Sonata nr 238 i a-moll.
Duetto nr 239 i a-moll för klaver och violin (viola).

Assaggi à Violino solo
Assaggio à Violono solo nr 301 i A-dur.
[Assaggio] nr 302 i B-dur.
[Assaggio] nr 303 i C-dur.
[Assaggio] nr 306 i F-dur.
[Assaggio] nr 310 i c-moll.
[Assaggio] nr 311 i d-moll.
[Assaggio] nr 312 i e-moll.
[Assaggio] nr 313 i fiss-moll.
Assaggio à Violino solo nr 314 i g-moll.
[Assaggio] nr 317 i A-dur.
[Assaggio] nr 320 i g-moll.
Ouverture à Violino solo] nr 321 i Ess-dur.
Ouverture à Violino solo nr 322 i Ess-dur.
[Assaggio] nr 323 i a-moll.
[Assaggio] nr 234 i h-moll.

Flersatsiga körverk med orkester
Jubilate, soli, kör och orkester.
Konung Fredrik I:s begravningsmusik, soli, kör och orkester.
Kröningsmusiken 1751, soli, kör och orkester.
Svenska mässan, soli, kör och orkester.
Te Deum, soli, kör och orkester.

Övriga verk för kör eller minst 3 röster
Besinner dock at Herran förer sina heliga, SATB och stråkar.
Gud vi förbide tina godhet, SATB och orkester.
Gud är wår tilflykt, SATB och orkester.
Herre hvi träder tu så långt ifrå, SATB och orkester.
Herrans ord är sanferdigt, SATB och obesiffrad b.c. 
Hielp Herre the helige, SATB och stråkar.
Jag vil göra tig utkoradan, STB och orkester.
Lofver Herran alle hedningar, SATB och stråkar.
Lät oss denna dag, SAB och orkester.
Siunger Herranom en ny viso, Bas solo, SATB och orkester.
Säll är then som Herran fruktar, SATB och stråkar.
Tacker Herranom sjunger om honom, SATB.
Väl den som får i stillhet bo, kanon för 3 stämmor.
Önsker Jerusalem lycko, SAB och stråkar.

Kantater för speciella tillfällen
Förnöyen eder sälla paar, Bröllopsmusik, sopran, bas och orkester.
Kantat till en taffelmusik, Sysse Zeiten eilet nicht, kantat till en taffelmusik, sopran, bas och orkester.
Hoggi sul´orizonte del Germanico, kantat till konung Fredrik I:s födelsedag 1725, sopran, (Svezia) och bas (Federico) solo, kör och orkester.
Verdoppelte Sonne deinen Schein, kantat till drottning Ulrikas Eleonoras födelsedag 1726,sopran, tenor, bas och orkester.
Statt up du trogna Folck, kantat till drottning Ulrika Eleonoras födelsedag 1727, sopran, bas och stråkar.
Warelse som utan dagar, kantat till Ulrika Eleonoras födelsedag 1730, soli, kör och stråkar.
Wälkommen store kung igen, kantat till Fredrik I:s återkomst 1731, sopran tenor, bas, 3-stämmig kör och orkester.

Duetter
Befalla Herranom tin väg, sopran, alt och obesiffrad b.c. eller sopran, bas och obesiffrad b.c. med instrumental inledning. Även för sopran, alt, bas och instrument.
Haf tina lust i Herranom, sopran, alt och obesiffrad b.c.
Herre Gud Sebaot, sopran, bas och obesiffrad b.c.  
Hör mig när jag ropar, sopran, tenor och stråkar.
I Lyckans blinda dårar, sopran, bas och obesiffrad b.c. eller sopran och obesiffrad b.c.
Jag tackar Herranom af allo hierta, sopran, alt och b.c.
Jag tröstar ther uppå, sopran, bas, violin och obesiffrad b.c.
Jag vill prisa Guds ord, sopran, bas och obesiffrad b.c.
Jorden är Herrans, sopran, tenor och b.c., även för sopran, tenor, bas och stråkar.
Lofva Herran min siäl, sopran, tenor och obesiffrad b.c.
Lofvad vare Herren dagliga, sopran och bas.
Mit hierta är redo Gud, sopran, bas och b.c.
Siunger Herranom en ny viso, 2 sopraner och obesiffred b.c.
Tacker Herranom siunger om honom, sopran, bas och obesiffrad b.c.
Tig vi lofve, O Gud, vi lofve Tig, sopran, tenor och obesiffrad b.c.
Vår siäl väntar efter Herranom, sopran, bas och b.c.

Solosånger
Ach förlåt mig mina synder, sopran och stråkar.
Ach! Huru ljufligit är att Bröder enhälligt lefva (Anders Nicander), sopran och obesiffrad b.c.
Ach! Huru Säll är den, hvars Synd är aldeles aftvådd (Anders Nicander), sopran och b.c.
Alt far undan och flyr (Jacob Frese), sopran och obesiffrad b.c.
At ju mången har i dag vänner efter sitt behag (Olof von Dalin), sopran och obesiffrad b.c.
Afwund som mot dygden rasar (text ?), sopran och stråkar.
Böljorne bulra och gny (Jacob Frese), bas, violin och obesiffrad b.c.
Cara speme questo core (Nicola Francesco Haym), sopran och obesiffrad b.c.
De Menschen heeft maer eenen dach (Pindaros? I holländsk översättn?) sopran och obesiffrad b.c.
The som hoppas uppå Herran (Psaltarpsalm 125), sopran och b.c.
The som redeliga för sig vandrat hafver (Jesaja kap 57), röst och b.c.; även med stråkar och flöjter.
Det gagnar grenen at han skiäres (A.D. Leenberg), sopran.
Thet är en kostelig ting at tacka Herranom (Psaltarpsalm 92), sopran och obesiffrad b.c.
Thet är min glädje (Psaltarpsalm 73 vers 8), bas, violin och obesiffrad b.c., även arr. för stråkar.
Dettere diri liri la diri den en na deri diri liri ney (text ?) , en röst, ett notsystem.
Du hala lycka hvad är åt (Ulrik Rudenschöld), sopran och obesiffrad b.c.
Du kjära dag som blänker opp (A.B. Castoria), sopran och b.c.
Då Natten aldra mörkast är (A.D. Leenberg), sopran och obesiffrad b.c.
Efter en ilande blåst (Jacob Frese), sopran, violin och obesiffrad b.c.
Efter nu the elände förtryckte varda (Psaltarpsalm 12), sopran och b.c.
En ädelmodig själ den motgångs böljor möta (Sophia Elisabeth Brenner), sopran och obesiffrad b.c..
Enfin dans cet horrible gouffre de misere (Antoinette Deshoulieres), sopran och obesiffrad b.c.
Et lugn jag äntlig finner (Carl Rudenschöld), röst och obesiffrad b.c., röst och b.c.
Fast Inders ståt ej mina rum förgyller (Jacob Frese), sopran och b.c
Flättjans blomster mig ej locka (text ?), sopran endast.
For the few hours of life allotted me (texten använd av Henry Bowman (−1686), sopran och b.c.
Födas, gråta, dij och lindas (Olof von Dalin), sopran och obesiffrad b.c.
Gud alla härars Gud (Jacob Frese), sopran och obesiffrad b.c.
Gud jag tror at jag tin nåde i the sällas land skul se (text ?), sopran och b.c.
Gud! mit ropande hör; uppå mina böner haf agtning (Anders Nicander), sopran och obesiffrad b.c
Gud är vår tilflygt och starkhet (Psaltarpsalm 46 vers 2; 3; 5−6), sopran, violin och b.c
Går solen ned hon går och opp (Ulrik Rudenschöld), sopran och obesiffrad b.c.
Habet omnis hoc voluptas (A.M.T.S. Boethius), bas och obesiffrad b.c
Hade ej Israels Gud oss nära vid handene varit (Anders Nicander), sopran och obesiffrad b.c.
Han skal låta regna öfver de ogudaktiga (Psaltarpsalm 11 vers 6) sopran och b.c.
Herre Tu äst min tröst (Jacob Frese), sopran och obesiffrad b.c.; även violin.
Herre, mitt hopp! Lät ej på skam mig evärdeliga komma (Anders Nicander), sopran och obesiffrad b.c.
Herre när jag tig hafver (Psaltarpsalm 73 vers 25−26), sopran och b.c.
Herre när jag tänker huru tu (Psaltarpsalm 119 vers 52), sopran och b.c., bas och obesiffrad b.c., sopran och cembalo.
Herren lefver och lofvad vare min tröst (Psaltarpsalm 18 vers 47, Mosebok kap 15 vers 2, Psaltarpsalm 28 vers 7), röst och b.c.; ev. även violin, bas och obesiffrad b.c.
Herren lofver af Himlen hög (Anders Nicander), sopran och b.c.
Herren lofver uti Guds Helgdoms heliga boning! (Anders Nicander) sopran och b.c.
Herren skall döma jordenes krets rätt (Psaltarpsalm 9 vers 9−11), sopran och b.c.
Herren är konung, therföre vredgas folken (Psaltarpsalm 99 vers 1−4, 9), sopran och obesiffrad b.c.
Herren är min herde (Psaltarpsalm 23 vers 1−4), sopran, violin och b.c.
Herren är min starkhet och lofsång (2 Mosebok kap 15 vers 2; Psaltarpsalm 28 vers 7), bas och b.c.
Herren är rättferdig och hafver rätthetena kär (Psaltarpsalm 11 vers 7), sopran och b.c.
Herrans heliga namn beprise all hedena skara (Anderts Nicander), sopran och b.c.
Hjärteliga kär hafver jag tig.
Herre min starkhet (Psaltarpsalm 18 vers 2−3), röst och obesiffrad b.c.
Ho kan uttala Herrans dråpeliga gierningar? (Psaltarpsalm 107 vers 2; Syraks bok 42:18; Ordspråksboken 5:21−22), sopran och obesiffrad b.c.
Ho är en sådana Gud som Tu äst (Mika kap 7 vers 18-19), sopran och obesiffrad b.c.
Hosper kyathizus enioth hae tychae (Difilos, fragment 107), sopran och b.c.
Hur liuft hur angenämt oss nöyet förekomma plär (text ?), röst och obesiffrad b.c.
Huru stor är tin godhet [Aria] (Psaltarpsalm 31 vers 20−23, 25), sopran och b.c.
Hvad var en Styrmans kunst, var ikke Storm og Bölger (Ovidius, ur Tristia; dansk översättning), Sopran och obesiffrad b.c.
Hvi äst du dyre Tid så snar som Blixten (Ulrik Rudenschöld), sopran och b.c., sopran och obesiffrad b.c.
Hör mig när jag ropar, mine rättferdiges Gud (Psalmarpsalm 4 vers 2−9), sopran och b.c.
I tino ljuse, Herre, se vi ljus (Sammansatt av delar ur Ps. 36:10, 1 Joh. 4:13, Vish.1:5−7 m.fl.), sopran och b.c.
I envy not Sir Courtly Nice (text?), sopran och obesifrad b.c.
I foglar vilde djur och alt hvad eljest andas (Jacob Frese), sopran och obesiffraf b.c.
Ihr Augen worzu nutzt ihr mir (Charles de Saint-Évremond), sopran och obesiffrad b.c.; med instrumentala inslag.
Jag fröjdar mig och är glad i Tig (Psaltarpsalm 9 vers 3, Ps. 18:51, Ps. 20:7, Ps. 21:8), röst och obesiffrad b.c.
Jag förtröstar på Herran (Psaltarpsalm 11 vers 1), sopran och b.c.
Jag hafver sett en ogudaktig (Psaltarpsalm 37 vers 35−40), sopran och b.c.
Jag håller thet så före (Paulus brev till Romarna kap 8 vers 18, 28, 31−34, 35−37,38−39), sopran och obesiffrad b.c.
Jag låter andra gerna fika om ära, vällust (text ?), endast sopran.
Jag skal prisa dig och min siäl skal uphöja (Anders Nicander), sopran och b.c.
Jag skämmes icke vid Christi Evangelium (Paulus brev till Romarna kap 1 vers 16) Röst och obesiffrad b.c.
Jag tackar Herranom af allo hierta (Psaltarpsalm 111 vers 1−4), bas och stråkar.
Jag tröstar theruppå at Tu så nådelig äst (Psaltarpsalm 13 vers 6), sopran och b.c.
Jag vet at min förlossare lefver (Job kap 19 vers 25−27), röst och b.c.; även med vl. och vla.
Jag vil uphöja tig, min Gud, tu konung (Psaltarpsalm 145), sopran och obesiffrad b.c.
Kan äran i ett sinne trifwas (text Per Brant?), röst och obesiffrad b.c.
Kom tysta enslighet dig will iag mig förtro (Jacob Frese), sopran och b.c.
Konungen hoppas uppå herran (Psaltarpsalm 21 vers 8), sopran och stråkar.
Kung är Herren oc [sic] härliga prydd med oändelig höghet (Anders Nicander), Sopran och obesiffrad b.c.
La Ragion gli affetti ascolta (Pietro Metastasio), sopran och obesiffrad b.c.
Later, huxa dig om, och lär, hvad myrorna lära (Jacob Frese), sopran och b.c.
Lofva din Herra och Gud (Anders Nicander), sopran och b.c.
Låt glädja sig alla them som trösta uppå Tig (Psaltarpsalm 5 vers 12−13), sopran och b.c.
Lät jord titt lof med sång uppgå (Thore Odhelius), sopran och b.c.
Mà tu sorda à miei sospiri non accoglie in seno Amor (text ?), sopran och stråkar.
Men jag vil siunga om til makt (Jojan Gabriel Werving), sopran och obesiffrad b.c.
Mes yeux, mes inutiles yeux! Vous savez bien que dans ces lieux (Charles de Saint-Évremond), bas och obesiffrad b.c.
Min andakt skynda dig; men tröttna ej på vägen (Jacob Frese), sopran och obesiffrad b.c.
Min Daphnis dig wil iag til swar min späda mun uplåta (text ?), sopran och obesiffrad b.c.
Min lefnadsdag du alla dagars plåga (Jacob Frese), sopran och obesiffrad b.c.
Min siäl väntar allenast i stillhet efter Gud (Psaltarpsalm 62 vers 2−13), sopran och b.c.
Mitt hjerta rörs af frögd, min blod af glädje gjäser (Jacob Frese), sopran och obesiffrad b.c.
Märker dock, I galne bland folket; och I dårar (Psaltarpsalm 94 vers 8, 9−11, 12−15), sopran och b.c.
När alle skapade ting sin skapares ära förkunna (Fredrik Lorenz Bonde), sopran och b.c.
När som i förriga tid ur Chams land vandrade Jacob (Anders Nicander), sopran och obesiffrad b.c.
O Herre Gud, Guds Lamb och Fadrens Son (Mässtexten), sopran och stråkar.
O liufva ort farväl Du samling af alt nöje (Carl Rudenschöld), sopran och obesiffrad b.c.
Om Herren icke med oss vore (Psaltarpsalm 124), sopran och obesiffrad b.c.
Om sin stund Gud råda lät (Johan Runius), sopran och obesiffrad b.c.
Om tidens skiften himlen rår: Hvi skull dess växling (text ?), röst och b.c.
Ombra errante inamorate (text ?), sopran och b.c.
Piante amiche erbette care torno a voi (text ?), sopran och stråkar.
Privo de tuoi bei lumi idolo mio (text ?), sopran och obesiffrad b.c.
Risolv´ abbandonar la bella che mi sprezza (Paolo Antonio Rolli), sopran och obesiffrad b.c.
Se pietà di me non senti giusto (Nicola Francesco Haym), sopran och obesiffred b.c.
Si the ogudagtige spänna bågan (Psaltarpsalm 11 vers 2).
Si son prigionier di quel bandato (text ?), sopran och obesiffrad b.c.
Si vedrai non son piu quello ne piu affanato (text ?), sopran och obesiffrad b.c.
Sjunger af inliga frögd I Guds rättf, sopran och stråkar siälar (Anders Nicander), sopran och b.c.
Sjunger Gudi gladeliga then vår starkhet är (Psaltarpsalm 81 vers 1, 5−6), sopran och b.c.
Skal iag ey snart få solen se (Ulrik Rudenschöld), röst och obesiffrad b.c.
Skicklighet ej til gunst ej konst til rikedom hjelper (Jacob Frese), sopran och obesiffrad b.c.
Smaker och seer huru liuflig Herren är (Psaltarpsalm 34 vers 9), sopran och stråkar.
Som ett glas nu skin nu brister snöen smälter i en älf (text ?), röst och obesiffrad b.c.
Som klippan i det vilda haf et lugn och stormvär lika aktar (Fredrik Lorentz Bonde), sopran och obesiffrad b.c.
Så gack nu kära sol förnögd men kom än många resor åter (text?), endast sopran.
Så älskade Gud verldena at han utgaf sin enda son (Evangelium enligt Johannes kap 3 vers 16), röst och obesiffrad b.c.
Så är nu intet fördömligit i them som äro i Christo Jesu (Paulus brev till Romarna kap 8 vers 1−2, 15−17, 27), röst och b.c.; ev., även violin.
Såsom hiorten ropar efter friskt vatn (Psaltarpsalm 42 vers 2−3, 12), sopran och besiffrad b.c.; sopran, bas, violin och obesiffrad bas.
Såta wänner I som sett red’nhwars annans redlighet (Gustaf Christian Roman), sopran och b.c.
Tacker Herranom ty han är mild (Psaltarpsalm 106 vers 1−5, 47), sopran, violin och obesiffrad b.c.
Tu parti amato bene mi lasci idolo mio (text ?), sopran och b.c.
Ty Herren är god (Psaltarpsalm 100 vers 5), sopran och orkester.
Täcka bräde konstigt zijrat och med gyldne (Carl Gyllenborg), röst och b.c.; röst och obesiffrad b.c.
Hvad står til råds! det bästa sku’ vi hoppas (Jacob Frese), sopran och b.c.
Hvad tänken I som icke vid er tråttas (Jacob Frese), sopran och obesiffrad b.c.
Hvad är emot tin magt the främmande fattige Gudar (Jacob Frese), sopran och obesiffrad b.c.
Vare oss nådelig och välsigne oss Herren (Anders Nicander), sopran och obesiffrad b.c.
Vederkveck mig genom tina nåd (Psaltarpsalm 119 vers 88−96), bas, violin och obesiffrad b.c.
Vi lofve tig vi välsigne tig vi tilbedje Tig (Mässtexten), bas och stråkar.
Wi tacke tig o Gud som oss den nåd täcks unna (text ?), sopran och stråkar; sopran, tenor och stråkar.
Hvilken är then som et godt lefvande begärar (Psaltarpsalm 34 vers 13−15), sopran och obesiffrad b.c.
Hvilken är som trädet fäller för en gren (A.D. Leenberg), sopran och obesiffrad b.c.
Vist behöfves at man öfves genom motgångs dagar (A.D. Leenberg), sopran och obesiffrad b.c.
Wår frälserman och broder Jesu kiär (text ?), bas och orkester.
Väl den i bästa vår får skiära mogen fruckt (Ulrik Rudenschöld), röst och obesiffrad b.c.
Är girig vid alt sitt bekymmer ett ögnablek ej rolig nögd (text ?), endast sopran.
Äta litet, dricka vatten, roligt sälskap, sömn om natten (Olof von Dalin), sopran och obesiffrad b.c.


Verk av Johan Helmich Roman

Detta är ej en komplett verkförteckning. Nedanstående verk är de som hittills inventerats.

Antal verk: 21