Ture Rangström (1884−1947)

Kung Eriks visor

1. En visa om när jag var lustig med Welam Welamsson på Upsala hus och ärkebiskop Lars och doktor Bengt voro utanför och väntade
2. En visa om mig och narren Herkules
3. En visa till Karin när hon hade dansat
4. En visa till Karin ur fängelset
5. Kung Eriks sista visa

  • Tillkomstår: 1918
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Gustaf Fröding
  • Dedikation: Till min fader
  • Speltid: 12 min

Exempel på tryckta utgåvor

Nordiska musikförlaget, NMS 6692

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Exempel på inspelningar

• Swedish Society Discofil, Telefunken: LT 33149
Erik Sædén, baryton
• Hagegården: HGCD 01
Håkan Hagegård, baryton

Beskrivning av verket

1. En visa om när jag var lustig med Welam Welamsson på Upsala hus och ärkebiskop Lars och doktor Bengt voro utanför och väntade.: Allegretto pesante f-moll 4/2 26 takter
2. En visa om mig och narren Herkules: Allegro furioso a-moll 2/2, 3/2 72 takter
3. En visa till Karin när hon hade dansat: Allegretto poco grave e tenero fiss-moll 3/2, 3/4 (2/4, 4/4, 5/4) 45 takter
4. En visa till Karin ur fängelset: Largo, compunto e disperato b-moll 4/2 35 takter
5. Kung Eriks sista visa: Grave e severo a-moll 2/2, 3/2 25 takter


Libretto/text

1. Klunkom, Welam Welamsson, klunkom, Welam Welamsson, si ormen är tagen och glädjen är stor, i länkar är han slagen och väntar domedagen i burn, där han bor, klunkom, Welam Welamsson, gudlof vi hafve Sturen instoppad i buren!

Klunkom, Welam Welamsson, klunkom, Welam Welamsson, herr Larses postillor vi vele gifva Hin, och så herr Bengtses brillor, låt kalla våra frillor från staden hit in, klunkom, Welam Welamsson, låt fylla mer i stopen att läska frillohopen!

Klunkom, Welam Welamsson, klunkom, Welam Welamsson, vår tid vi vele öda med dryckjom och svir, så drickom oss röda, så drickom oss döda i godt Malvasir, klunkom, Welam Welamsson, och blomstrom och blommom, åt Hecklom vi kommom.

2. Knäpp gitarren, strängen slå, hvem är narren, hvem är narren av oss två?

Jag är narren, du är kung, knäpp gitarren, knäpp gitarren, sjung!

Rör på strängen, det är vår, glad på ängen, glad på ängen blomman står.

Öfver ljungen står en tall högst i dungen, högst i dungen all.

Hög på hästen red en kung upp till festen, sprang af hästen ung,

tog, du dansens giga hör, kyss af landsens, kyss af landsens mör.

Hör du strängens hårda skorr, nu är ängens, nu är ängens blomma torr.

Storm kring branten, tallen brast, hör diskanten, hör diskanten hviner vasst.

Knäpp gitarren, vildt i ring hvirfla barren, hvirfla barren kring.

Trött och sprungen är gitarrn, nu är kungen, nu är kungen narrn.

Hör gitarrens brustna röst, det är narrens, det är narrens tröst.

3. Av ädla blomster vill jag linda en slinga kring min käras hår, av kära minnen vill jag binda en krans åt dig för ålderns år.

Med mina händer vill jag vira den kringom den jag haver kär, ditt gråa hår skall kransen sira ännu, när jag ej mera är.

Si däjelig och ung i dansen min kära är, men icke glad -- så är en tagg i denna kransen och gift i dessa blommors blad.

Jag ser en droppe blod, som stänker av kransen kring min käras hår, så är ett kval i allt jag skänker, min skänk gör ont, min krans ger sår.

4. Mät mig ej med mått, men vät mig med tårar, en dåre är jag vorden, en dåre ibland dårar.

Skön var min krona och härligt var mitt rike, jag haver varit konung och kejsarens like.

I spillror är mitt rike, i stycken är min krona, i fängelsets mörker mitt brott vill jag sona.

Jag tjänades troget av vänner och fränder, se frändernas blod förmörkar mina händer.

Troget gick i striden mitt folk för min ära, i nöd fick det trohetens skördar uppskära.

Döttrar av mitt folk gingo fagra på torgen, jag förde dem upp till att skändas i borgen.

Sist grep jag efter dig för att finna sista trösten, våren skulle skövlas att skänka liv åt hösten.

Titt över mig har du bittra tårar gjutit, mät mig ej med mått, förlåt vad jag brutit.

5. Vad båtar oss gråt, vad hjälper oss rop, kung Johan och Gud, de hålla ihop, kung Johan gav mig blacken och Gud sin nåd med detta hopp: ditt fånghus är din egen kropp, och villst du ur ditt fånghus opp, så kanst du bräcka nacken.