Ture Rangström (1884−1947)

Hafvets sommar

1. Gryning
2. Solstänk
3. Regnvisa
4. I middagshettan
5. Julidagen
6. Efter strider
7. Solnedgång
8. Skymning
9. Månskensstycke
10. Natt

  • Tillkomstår: Stockholm 1915
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Ture Rangström
  • Speltid: Ca. 20-25 min

Exempel på tryckta utgåvor

Nordiska Musikförlaget 16194 (copyright 1916, Wilhelm Hansen, Leipzig)

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Beskrivning av verket

1. Gryning: Allegro espansivo h-moll 6/4, 3/2 17 takter
2. Solstänk: Vivo e con brio h-moll 6/4 27 takter
3. Regnvisa: Semplice e molto andante h-moll 4/4, 3/8 10 takter
4. I middagshettan: Quieto e poco misterioso h-moll 4/4 (6/4, 3/2, 2/2, 4/2) 42 takter
5. Julidagen: Teneramente H-dur 2/4 (pianosatsen i 3/4) 50 takter
6. Efter strider: Moderato, con passione h-moll recitativisk utan taktstreck
7. Solnedgång: Andante sonoro h-moll 2/4 38 takter
8. Skymning: Allegretto semplice h-moll 6/8 18 takter
9. Månskensstycke: Lento lugubre h-moll 3/4 31 takter
10. Natt: Largo maestoso (non troppo lento) h-moll 4/4 24 takter


Libretto/text

1. Se natten brister! Morgon rister vinge öfver haf. Stick ut mot haf! En hamn, en graf blir vår

Hör, vingen susar! Skumhvit brusar dagen öfver haf! En hamn, en graf blir vår.

Blif vår, du dröm, som slår i glans af stänk och skum kring haf - blif vår, du lifvets dröm, en solröd morgon gaf!

2. En mås i skyn, en tärna öfver skäret - en sommarsyn! En sommarton, som klingar i tärnans lock, i måsens skri. En sommarsky, som flingar solhvit snö kring haf.

I blod från röda tången, i eld från rostgul laf om klippans ringar stiger sommarsången. Hör tärnans lock, hör måsens skri! Hör spofvens skrämda rop, som bär ett gällt: förbi, förbi - till allt, som klingar, svingar öfver skäret.

3. Sila, sila regnets strömmar. Hvila, hvila hafvets drömmar. Hvilar drömmen i det grå - drömmen skall du aldrig nå.

Sofva, sofva drömmens frågor. Lofva, lofva hafvets vågor sommarsol i hafvets blå - solen skall du aldrig nå.

4. Här dröms - en dröm i hvitt, en dröm i grönt - all tjärnets tysta glömska. Trollporsens doft och callans brygd och darrögd ängsulls blom står skum om nattlig brädd. Från lummerns däfna bädd en nattens helgedom i granars skygd steg upp med syner, trolska, drömska. I skärets helgedom bor stilla död.

Här dröms - en dröm i hvitt, en dröm i grönt - all skärets dolda drömmar. Vildfågelns rop och sol och vår och rymdens yra vind i dunkel tystnad slöts. Hvar sorg, hvar fröjd, som bröts af våg mot klippans kind, hvart skratt, hvar tår, sjönk djupt bland tjärnets döda drömmar. Ur fjärran, evigt, endast hafvets vaggsång.

5. Solrök öfver gylne vågor! Vällukt bäres tunn och fin, skogens mjöd och ängens vin, öfver vågor.

Solrök öfver gyllne vågor! Rus och doft kring hafvets ström. Hjärtat bär en gyllen dröm öfver vågor.

Öfver gyllne vågor står en fjäril i det blå. Svinner så - i sommarhafvets lågor.

6. Brustna, brutna, hemskt i stenen gjutna nätters kval och stormars fasa, stå i sommarvågens hvita blå de svarta hällarna mot hafvet.

Sargade hällars bryn resas i drömtyngd syn - dröm af eld som brann och lif som brunnit, dröm om lif som svunnit.... Sargade hällars bryn i hafvet.

Efter tusen år af vinterfrusen död och natt steg dagars rikedom för svarta hällarna i hafvet. Nu bär skäret vilda rosor, sommarblom...

7. Så sjunker trollglans öfver hafvets värld och syner flockas emot natten. Se ut! Nu fälles solens gyllne svärd, en strimma blott af eld, ett skimmer öfver tysta vatten.

Sin bro af guld och blod, af drömmars ljus, mot hafvets drömvärld hjärtat fäster. Du träder ut! Känn kvällens vemodssus och hör den sista fågelstämman, klagande i väster.

8. Hafsskummets svanor glida med rullande dyning hän öfver vikarnas tång. Hafsskummets svanor glida hvita, tysta med strömmen.

Somna, drömma i nattens fång. I vikarnas klyftor de bida morgon och gryning. Brista och svinna som drömmen.

9. Svarta skogar sofva öfver stranden. Tungt i fjärran hafvet bryter. Sälen ryter.

Spöklikt drömma skyarna och landen. Långt hän mumla vilda röster. Djupt i öster stiger genom nattens död ur hafvet månen hemsk och röd.

10. Öfver djupens evigtgröna skogar styra vi. I hafvets skogar sofva de, de döde.

Mot djupens evigtgröna skogar styra vi. Där - en gång - sofva vi.