Ture Rangström (1884−1947)

Häxorna
4 sånger

1. Två stora nattfjärilsvingar
2. Gå ej bland olvonträ och slån
3. Dansen går på grobladsplan
4. Långt, långt bort i kvällarnas kväll

  • Tillkomstår: 1938
  • Verktyp: Röst och orkester
  • Textförfattare: Erik Axel Karlfeldt
  • Dedikation: Till Kerstin Thorborg
  • Arrangemang/bearbetning: Orkestrerad av tonsättaren
  • Speltid: 20 min

Instrumentering (besättning)

2.2.2.2 / 4.2.2.0 / timp, 2 perc, hp / str

Notmaterial/stämmor återfinns

Svensk Musik (STIM)

Exempel på inspelningar

Musica Suecia PSCD 712 (2001) Häxorna
Karin Ingebäck, sopran, Radiosymfonikerna, Hannu Koivula, dirigent

Beskrivning av verket

1. Två stora nattfjärilsvingar. Largamente, con passione, fiss-moll 3/2 (3/4, 5/4), 60 takter.
2. Gå ej bland olvonträ och slån. Allegretto fantastico, fiss-moll 2/4, 131 takter.
3. Dansen går på grobladsplan. Alla burla, comodamente, fiss-moll 3/4 (2/4, 4/4), 113 takter.
4. Långt, långt bort i kvällarnas kväll. Lento, doloroso e espansivo, fiss-moll 6/4 (9/4, 2/4, 3/4), 66 takter.


Libretto/text

1. Två stora nattfjärilsvingar, en grubblande fåra av beck, det är dina ögonringar och näsrotens brådmogna veck. På skuldran under särken du bär som en brännjärnsfläck; och det är mina märken, i dem är kvinnan mig täck.

De vittna att blickens duva kan lyftas till korpens flykt, att drömmen, den jungfruljuva, haft skydrag av hemligt och styggt. De vittna: änglarnas like, ett stänk din lekamen bär av sot från Diaboli rike, en skugga av skumma begär.

2. Gå ej bland olvonträ och slån, då kvällens luft är ljum! Där dväljs en underbar demon i trädens dunkla rum. Det är den gamle Liothans son benämnd Isacharum.

Du hör hans gång i lundens fläkt, som irrar skygg och vill på mark av bruna höstlöv täckt i tinande april, och ångan av hans andedräkt är mull som kvicknar till.

När korsmässmånen nyss var tänd och göt sitt svaga stril, då stod i skyn en båge spänd och sköt en plötslig il. Då skalv du, frysande och bränd, det var demonens pil.

Minns du en lilja, dystert grann, i skuggan där du gick? Dess mörka eld ur kalken rann som en förtrollad drick. Ditt öga drack och sansen svann, det var demonens blick.

Hvad vill han i din barndomslund? Hvi kom han dristelig så när den vigda altarrund och lammens frälsta stig? Rys, jungfru, i din hjärtegrund, han söker dig, han söker dig.

Han följer dig i storm som gnyr vid dina vägars bädd, han är den lösa hamn som flyr, för dag och lärksång rädd, när ur en mardröm het och yr du vaknar i din bädd.

Ty allt hvad skumt det unga år, det unga bröst bär gömt, allt som slår ut med suck och tår, av sol och himmel glömt, allt trånsjukt liv i höstsjuk vår är honom underdömt.

Din fader står på vredens dag rättfärdig, stark och vis och dömer häxor med Guds lag från liv och paradis, gå, bikta vid hans fot och tag hans tuktans hårda ris.

Vik bort från slån och olvonträ och snårens falska sång! Bland häckarna är saligt lä på kyrkogårdens gång. Bed vid din moders grav på knä, då Satan gör dig bång!

3. Dansen går på grobladsplan. Dansa mot, herr Burian! Du är den gamle ärkedraken, häxornas bålde storsultan! Dig har jag vigt mitt levnadslopp, allt se´n jag stod i min mörka knopp. Genom paltorna ser du mig naken: svart är min själ och svart min kropp.

Luften är full av djur ikväll, full av eld, herr Uriel. Mellan ugglevingarna brinna vintergatsormens blanka fjäll. Tag mig i famn och städ mig till din, dansa mig yr i din lustgård in. Jag är en ung och lågande kvinna, röd är min själ och hvitt mitt skinn.

Stolt är din dans på bullig fot, studsande mjuk, herr Behemot. Sluten hårdt i skarlakansdräkten, hvälver din kropp sina svällda klot. Är jag dig värd, min ädle patron? Har du ett fetare tjänstehjon? Dansar en digrare fru i släkten, vaggande fostret med tunga ron.

Spel hör jag gå ur lönliga rum. Dansa mig död, Isacharum! Yngling, främling, du är min like, smäktande, längtande, blek och stum. Glömt har jag allt, den grå kaplan, graven i blom under sorgsen gran, drömmer jag flyr till ett fjärran rike bort med dig som en svartnande svan.

4. Långt, långt bort i kvällarnas kväll har skymningsfursten sin boning. Grå står hans borg under blekblå päll med irrande eldsken till skoning. Tungt, tungt går vindarnas spel och bruset ur flodernas töcken. Det är Isacharums arvedel, de ruvande drömmarnas öken.

Kom, kom, du skall drömma en dröm som aldrig en kvinna drömde. Trädet vid Pisons heliga ström, ett frö av dess frukt jag gömde; långt, långt bort i höstarnas höst vaggar dess nya krona, tusende år har jag hört dess röst sina paradisvisor tona.

Evigt i höstarnas höst bär det frukt, dess grenar bågna och bäva, sköna till åsyn och ljuva till lukt, som väntande åter på Eva. Kunskapens frukt av glädje och sorg, som Eva blott flyktigt fick smaka, flödar ur kvistarnas flätade korg till lust för Isacharums maka.

Långt, långt bort på hedarnas hed skall du sitta i ödsligt Eden. Jordlivets solar gå opp och gå ned, men du skönjer ej år och skeden. Vissnande snabbt, skall du vandra tungt häruppe mot hemliga målet, till dess du bestiger, leende lugnt, din flammande brudbädd, bålet.