Ture Rangström (1884−1947)

Fem ballader till dikter av Bo Bergman

1. Gammalsvenskt
2. Flickan under nymånen
3. Pan
4. Näcken
5. Bergakungen

  • Tillkomstår: 1924
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: Bo Bergman
  • Dedikation: 1. Till Herman och Charlotte Hamnqvist, 2. Till Göta Ljungberg, 3. Till Knut Håkansson, 4. Till Ludvig Lindgren, 5. Till Harald Falkman
  • Speltid: Ca. 15-20 min

Exempel på tryckta utgåvor

Wilhelm Hansen Musik-Forlag, ed. nr. 18604, 18605, 18606, 18607, 19608

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket

Exempel på inspelningar

* Hyperion CDA67329 (nr 2 och 3)
Miah Persson, sång
Roger Vignoles, piano

* Deutsche Grammophon 449 189-2 (nr 1)
Anne Sofie von Otter, sång
Bengt Forsberg, piano

* Finlandia FACD 807 (nr 4)
Aulikki Rautawaara, sång

Beskrivning av verket

1. Gammalsvenskt: Allegretto vigoroso com umore f-moll 3/2, 4/4, 10 takter, F-dur, 9 takter, f-moll, 8 takter, Largamente (poco il doppio più lento) F-dur, 8 takter, totalt 35 takter
2. Flickan under nymånen: Con grazia A-dur 3/4, 4/4, 32 takter
3. Pan: Quieto ciss-moll 3/4, 4/4, 3/2, 34 takter
4. Näcken: Agitato e-moll 4/2, 3/2, 22 takter
5. Bergakungen: Gravemente, con malinconia c-moll 12/8, 43 takter, Vivo C-dur 6/4, 9/4, 12 takter, sotto voce, 16 takter, c-moll, 10 takter, totalt 81 takter


Libretto/text

1. Skytteln skall gå och vävstoln slå, långt innan rutorna blänka gryningsblå. Mor skall ställa och tänka både för stora och små dygnet om under julen, medan far i sin mörka vrå sitter trög och kulen och ser på.

Men vid ett fat med blodig mat kvicknar han till och breder sig kavat. Ansiktet färg gör heder åt en gammal soldat. Se, nu lyfter han kruset, och på lockets nötta sirat glimmar skönt i ljuset en dukat.

Lyssna och hör hur stormen kör. Vargarna tjuta på isen utanför, elden dundrar i spisen, och i sin spilta rör hingsten sig skrämd och fnyser. Snöig står gårdens havrestör, där ett kvitter fryser bort och dör.

Sagornas jord med fjäll och fjord, var är din like bland länder än förspord? Händer som hålla händer trofast vid samma bord, öga som värmer öga, vildfärd och skrock och bibelord, det är fädrens höga hem i nord.

2. Jag har nigit för nymånens skära. Tre ting har jag önskat mig tyst. Det första är du och det andra är du och det tredje är du, min kära. Men ingen får veta ett knyst. Jag har nigit för nymånens skära tre gånger till jorden nu.

Och om månen kan ge vad vi önska, så önskar jag tre gånger till, och krona jag bär, när marken sig klär och björkarna gunga av grönska och lärkorna spela sin drill. Det är långsamt att önska och önska. O, vore min kära här!

Lyft nu upp honom, stormmoln, på vingen och tag honom, våg, på din rygg. Han är ung som jag, han är varm som jag, han är härlig och stark som ingen, och säll skall jag sova och trygg i hans armar en gång under vingen av natten, tills natt blir dag.

3. Middagsstillhet och klöverånga. Ljuset flammar och smälter i ro över åsarnas långa kammar, där molnen bo. Här i backen sitter Pan lat, med nacken mot en gran. När han börjar spela, spela träden, susar säden, lyssnar hela  jorden till hans kväden. Livets stora hunger  stiger stark och god, och mitt sommarblod sjunger.

4. En åsknatt med blåa lågor kring betesmarker och stup såg jag hur näcken höjde sitt huvud ur skogssjöns djup. Han hade alger i håret och snäckor och bottenslam. Hans vilda ögon lyste som fosfor där han sam. Det kokade i vattnet, det bubblade och brann, när mannen från djupets rike i djupet åter försvann.

En näckros tog han med sig på stället där han dök. Hur hemskt när svarta vattnet den hvita blomman slök. Nu är hon fången därnere. En åsknatt med eld och dån och näck och mumlande marker tog djupet igen sitt lån.

5. Trollskygg för ljuset, tung i sinnet, gick jag i höga berget in, reglade huset, dräpte minnet, gjorde den unga jungfrun till min.

Bergakung blef jag, mörkrets kalla värld blef den enda värld jag förstod. Tiden fördref jag, jag som alla troll, med att pina kristet blod.

Hon som jag tagit vart så stilla. Aldrig hör jag mer hennes skratt, sedan jag dragit in med mitt lilla rof i det gråa bergets natt.

Skulle dock haft en människa hos sig, hon det unga människobarn! Kölden tog kraften. Rund och rosig kind blef så hvit som flingors flarn.

Nu är den fångna från dig gången, nu är du ensam, bergakung. I det förgångna är jag fången. Lång görs mig tiden, sorgen tung.

Upp mina flinka tankesmeder, smid en trollring åt mig fort! Vidderna vinka, vägen leder äntligen ut ur bergets port.

Solriket stimmar. Skaparringen bär jag på fingret hvar jag går. Se hur det glimmar guld från tingen, se hur det blommar skönt i mitt spår.

Men det är bara sinnesvilla, bara trollguld och pappersblom. Hon som fick fara bittert illa var dock min enda rikedom.

Hvad vill jag här i ljuset det höga? Ljuset är till för människor blott, sticker och skär i trollens öga. Aldrig få trollen människolott.

Vålnader kalla mig tillbaka. Kungssal i berget öppnar sig ren. Trött att befalla, trött att vaka, somnar jag in och blir till sten.